NaturNära Äventyr - med förankring i Roslagen - kommer att finnas på mässan i Mörby Centrum på fredag.
Titta förbi och prata med oss, så att vi kan klura ut hur vi kan hjälpa varandra.
På vår agenda finns t ex NaturNära Äventyr med fokus t ex på kajakturer, motorcykelturer, vandring, cykelturer, guidningar, mm.
Mörby Centrum. Fredag den 1 april. Välkommen.
A..
onsdag 30 mars 2011
Ljuvlig vår närmar sig...
Snart är april här. Vintermånaderna går mot sitt slut och våren närmar sig. Det står inte på, för snart är den här.
Våren. Då, när det blommar i naturen igen. Då, när djuren får det lättare att finna mat och klara sig utan stret. Då, när de små tittar fram och det kvittrar och hörs därute.
Och, kanske framförallt, då - när värmen kommer så sakta åter.
Ljuvlig vår närmar sig.
Snart är den här.
A..
Våren. Då, när det blommar i naturen igen. Då, när djuren får det lättare att finna mat och klara sig utan stret. Då, när de små tittar fram och det kvittrar och hörs därute.
Och, kanske framförallt, då - när värmen kommer så sakta åter.
Ljuvlig vår närmar sig.
Snart är den här.
A..
tisdag 29 mars 2011
Skoj, får man säga...
Igår kväll var det riktigt trevligt.
Jag höll en föreläsning i Sockenstugan i Roslagsbro. Arrangör var St Eriks Gille, en aktiv hembygdsförening i Roslagsbro.
Temat på föreläsningen var vår mc-färd i Indien. Ord och bild om vår fantastiska resa. Bilderna rullar och jag talar om olika företeelser och händelser allteftersom. Jag talade i ca en timme, därefter fikades det och frågades en del. Och sedan var det dags för en öppen frågestund.
Till gårdagskvällens föreläsning kom ca 70 personer. Mest från när, men också från fjärran. Hela bygden var där, kändes det som. Det var helt enkelt riktigt fullt i Sockenstugan.
Bull- och kaffeansvarig hade med sig 32 bullar, så det fick lånas från reservfrysen och kaffekokerskan fick bråda tider allteftersom det bara kom mer och mer människor.
Det är riktigt roligt att tala om detta inför bygdens folk. Intresset var stort, riktigt stort, och frågorna många.
Detta gav en underbar energi. Att tala och berätta är riktigt skoj. Detta gör mig riktigt glad.
Anette Grinde
Jag höll en föreläsning i Sockenstugan i Roslagsbro. Arrangör var St Eriks Gille, en aktiv hembygdsförening i Roslagsbro.
Temat på föreläsningen var vår mc-färd i Indien. Ord och bild om vår fantastiska resa. Bilderna rullar och jag talar om olika företeelser och händelser allteftersom. Jag talade i ca en timme, därefter fikades det och frågades en del. Och sedan var det dags för en öppen frågestund.
Till gårdagskvällens föreläsning kom ca 70 personer. Mest från när, men också från fjärran. Hela bygden var där, kändes det som. Det var helt enkelt riktigt fullt i Sockenstugan.
Bull- och kaffeansvarig hade med sig 32 bullar, så det fick lånas från reservfrysen och kaffekokerskan fick bråda tider allteftersom det bara kom mer och mer människor.
Det är riktigt roligt att tala om detta inför bygdens folk. Intresset var stort, riktigt stort, och frågorna många.
Detta gav en underbar energi. Att tala och berätta är riktigt skoj. Detta gör mig riktigt glad.
Anette Grinde
måndag 28 mars 2011
"Mun till mun - marknadsföring via referenser"
Författare; Ivan R Misner
Titel; Mun till mun - marknadsföring via referenser.
ISBN; 978-91-86077-40-2
Söderpalm Publishing 2010
Ivan Misner är grundaren av BNI, Business Network International. BNI grundandes 1985 och finns nu i ca 42 länder, har ca 4 800 team och närmare 140 000 medlemmar. Det är en världsomspännande organisation, som skapar mervärden för väldigt många människor. Ivan Misner har skrivit ett flertal böcker, där temat referensmarknadsföring finns med som en röd tråd. Han talar om detta med glöd och energi, liksom med en väl förankrad kunskap.
"Mun till mun - marknadsföring via referenser" är en grundläggande handbok i referensmarknadsföring. Den för dig, steg för steg och om du lyssnar noga, till en god kunskap inom detta område. Den innhåller råd och övningar från en person som grundligt har studerat och diskuterat detta område. Han vet hur det fungerar och han vet hur det kan förmedlas. Det har han gjort i denna bok. Den beskriver t ex vikten av rätt attityd liksom att göra och att inte vänta på att någon annan skall göra det åt dig. Den berättar om vikten att vara aktivt delaktig i flera olika nätverk och den tydliggör några av de steg som är oerhört viktiga. Det är en mängd självklarheter, som många av oss behöver få tydliggjorda igen.
Jag ler igenkännande när han skriver att referensmarknadsföring är en kontaktsport, att givers-gain verkligen fungerar och att det inte går att nätverka passivt. Det är aktivitet som gäller. Det är inte bara 100 visitkort som gäller efter varje mingel - det gäller också att vara tydlig i fråga om vem du är och vad du står för, liksom att följa upp de kontakter du vill skall ingå i ditt framtida nätverk. I boken framgår det också med tydlighet att det inte räcker att läsa eller tänka att man skall göra - man måste också göra. Det lönar sig, helt enkelt, att följa råden i denna bok.
Om du vill skapa fler affärer i din verksamhet, så är denna bok en lämplig investering. Den kan läsas både en gång, två gånger och tre gånger. För dig som har konstaterat att referensmarknadsföring är något för dig - köp denna bok. Samma sak gäller dig som är nyfiken på hur du skall kunna få din verksamhet att växa, oavsett vilken bransch du verkar i eller hur länge du har drivit ditt företag. Att köpa denna bok, läsa den och fundera kring hur du skapar din plan för din referensmarknadsföring, är ett mycket viktigt steg i rätt riktning.
Så. Leta dig fram till Söderpalm Publishing - där kan du lätt beställa denna bok. Kanske behöver du köpa flera exemplar. Du kan inte lämna bort ditt eget exemplar, det är bra att återkomma till. Köp därför några extra exemplar, till de du gärna ser som goda verkare i din krets. Lärdom skapar mer. Här har du en god möjlighet att lära mer, för att själv kunna skapa mer.
Anette Grinde
Titel; Mun till mun - marknadsföring via referenser.
ISBN; 978-91-86077-40-2
Söderpalm Publishing 2010
Ivan Misner är grundaren av BNI, Business Network International. BNI grundandes 1985 och finns nu i ca 42 länder, har ca 4 800 team och närmare 140 000 medlemmar. Det är en världsomspännande organisation, som skapar mervärden för väldigt många människor. Ivan Misner har skrivit ett flertal böcker, där temat referensmarknadsföring finns med som en röd tråd. Han talar om detta med glöd och energi, liksom med en väl förankrad kunskap.
"Mun till mun - marknadsföring via referenser" är en grundläggande handbok i referensmarknadsföring. Den för dig, steg för steg och om du lyssnar noga, till en god kunskap inom detta område. Den innhåller råd och övningar från en person som grundligt har studerat och diskuterat detta område. Han vet hur det fungerar och han vet hur det kan förmedlas. Det har han gjort i denna bok. Den beskriver t ex vikten av rätt attityd liksom att göra och att inte vänta på att någon annan skall göra det åt dig. Den berättar om vikten att vara aktivt delaktig i flera olika nätverk och den tydliggör några av de steg som är oerhört viktiga. Det är en mängd självklarheter, som många av oss behöver få tydliggjorda igen.
Jag ler igenkännande när han skriver att referensmarknadsföring är en kontaktsport, att givers-gain verkligen fungerar och att det inte går att nätverka passivt. Det är aktivitet som gäller. Det är inte bara 100 visitkort som gäller efter varje mingel - det gäller också att vara tydlig i fråga om vem du är och vad du står för, liksom att följa upp de kontakter du vill skall ingå i ditt framtida nätverk. I boken framgår det också med tydlighet att det inte räcker att läsa eller tänka att man skall göra - man måste också göra. Det lönar sig, helt enkelt, att följa råden i denna bok.
Om du vill skapa fler affärer i din verksamhet, så är denna bok en lämplig investering. Den kan läsas både en gång, två gånger och tre gånger. För dig som har konstaterat att referensmarknadsföring är något för dig - köp denna bok. Samma sak gäller dig som är nyfiken på hur du skall kunna få din verksamhet att växa, oavsett vilken bransch du verkar i eller hur länge du har drivit ditt företag. Att köpa denna bok, läsa den och fundera kring hur du skapar din plan för din referensmarknadsföring, är ett mycket viktigt steg i rätt riktning.
Så. Leta dig fram till Söderpalm Publishing - där kan du lätt beställa denna bok. Kanske behöver du köpa flera exemplar. Du kan inte lämna bort ditt eget exemplar, det är bra att återkomma till. Köp därför några extra exemplar, till de du gärna ser som goda verkare i din krets. Lärdom skapar mer. Här har du en god möjlighet att lära mer, för att själv kunna skapa mer.
Anette Grinde
lördag 26 mars 2011
Kvinnor, föredrag och frukost i Bergshamra Missionskyrka
Underbart är det att träffa kvinnor i kyrkans rum. Underbart är det att få förmånen att berätta om sådant som inspirerat mig själv - där jag också ibland lyckas inspirera andra.
Idag har jag talat på en kvinnofrukost i Bergshamra Missionkyrka. Jag gick sedan därifrån, ut i det fantastiska vädret, med glädjen djupt förankrad i mitt hjärta.
Denna morgonstund gjorde mig innerligt glad.
A..
Idag har jag talat på en kvinnofrukost i Bergshamra Missionkyrka. Jag gick sedan därifrån, ut i det fantastiska vädret, med glädjen djupt förankrad i mitt hjärta.
Denna morgonstund gjorde mig innerligt glad.
A..
torsdag 24 mars 2011
Mod och glädje vill jag bära....
Mod. Som i att vara modig. På wikipedia står det bl a att "Mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som skall göras. Mod stärker individens självkänsla och hjälper personen att övervinna sin rädsla genom exponering."
För mig är modiga personer sådana personer som gör det lite annorlunda, de som följer sina drömmar och skapar mer för sig själva. De skapar då också mer för andra, många gånger.
Modiga är de som kliver ut. De som kliver ut lite utanför de vanliga ramarna. Det behöver inte betyda att de nödvändigtvis är rädda i något mått alls. Men det kan naturligtvis betyda just det. Om jag finner en person vara modig, behöver inte det innebära att den finner sig själv vara modig. För den kan det - görandet - kanske bara vara en självklarhet. Mod är subjektivt, helt enkelt.
Att vara modig kan vara att göra och att stå för det man gör. Det kan vara att inte backa ur, när det blir tungt och besvärligt. Det kan vara att övervinna sina rädslor, men behöver inte vara det. Det kan vara något som sporrar och inspirerar, med eller helt utan rädsla. För någon är det mod att gå utanför dörren och för en annan är det mod att klättra i berg. För mig är mod också förknippat med glädje. Rädsla, ja, men också glädje. Glädje att göra, att övervinna, att skapa och att komma vidare. Mod, rädsla och glädje hör helt enkelt ihop. Kanske är det glädjen att övervinna rädslan.
Jag saknar helt egenskapen mod, i mina egna ögon - men hör om och om igen att andra finner att jag besitter den. Kanske har det bara med det egna förhållningssättet att göra. Mod är oftast en positiv egenskap. Den bör ju förenas med en del förstånd, så att den inte går till överdrift.
Från och med idag besitter jag, också i mina egna ögon, egenskapen MOD. Det är en fantastisk egenskap. Den vill jag bära.
Mod och glädje vill jag bära. I stora mått.
Mod och glädje vill jag smitta. I stora mått.
Anette Grinde
För mig är modiga personer sådana personer som gör det lite annorlunda, de som följer sina drömmar och skapar mer för sig själva. De skapar då också mer för andra, många gånger.
Modiga är de som kliver ut. De som kliver ut lite utanför de vanliga ramarna. Det behöver inte betyda att de nödvändigtvis är rädda i något mått alls. Men det kan naturligtvis betyda just det. Om jag finner en person vara modig, behöver inte det innebära att den finner sig själv vara modig. För den kan det - görandet - kanske bara vara en självklarhet. Mod är subjektivt, helt enkelt.
Att vara modig kan vara att göra och att stå för det man gör. Det kan vara att inte backa ur, när det blir tungt och besvärligt. Det kan vara att övervinna sina rädslor, men behöver inte vara det. Det kan vara något som sporrar och inspirerar, med eller helt utan rädsla. För någon är det mod att gå utanför dörren och för en annan är det mod att klättra i berg. För mig är mod också förknippat med glädje. Rädsla, ja, men också glädje. Glädje att göra, att övervinna, att skapa och att komma vidare. Mod, rädsla och glädje hör helt enkelt ihop. Kanske är det glädjen att övervinna rädslan.
Jag saknar helt egenskapen mod, i mina egna ögon - men hör om och om igen att andra finner att jag besitter den. Kanske har det bara med det egna förhållningssättet att göra. Mod är oftast en positiv egenskap. Den bör ju förenas med en del förstånd, så att den inte går till överdrift.
Från och med idag besitter jag, också i mina egna ögon, egenskapen MOD. Det är en fantastisk egenskap. Den vill jag bära.
Mod och glädje vill jag bära. I stora mått.
Mod och glädje vill jag smitta. I stora mått.
Anette Grinde
Ölands Biodlarförening i farten...
Det är roligt att se att biodlarna på Öland är i farten året runt. Nu har de haft ett biodlarcafé, där de har träffats och diskuterat odlarfrågor i stort och i smått.Jag har tidigare ansvarat för bygg och underhåll av deras hemsida, men nu har de övertagit ansvaret för den själva. Deras nya hemsideadress är;
Deras gamla sida - www.foretagshuset.net/olands_biodlarforening.htm - kommer att tas bort när de flyttat över det material de önskar ha med sig till sin nya sida.
Besök nu gärna deras nya sida.
Anette Grinde
Ps.. artikeln från Ölandsbladet om biodlarföreningens
sammankomst blir större och läsbar,
om du klickar på tidningsurklippet.
måndag 21 mars 2011
Litteratur; Morgon i Jenin
ISBN; 978-91-1-302614-5
Författare; Susan Abulhawa
Norsteds - Norstedts Förlagsgrupp Ab
"Morgon i Jenin" är Susan Abulhawas debutroman. Susan Abulhawa, född 1970 i Kuwait av palestinska föräldrar på flykt från Israel, har skrivit en bok som är väl värd att läsa. Det gör mig oerhört glad att se att den kommer att publiceras i nitton länder.
Det är en fruktansvärt skrämmande historia och det är en fantastisk roman. Den har ett underbart språk och så mycket kärlek, men också bottenlös sorg helt utan slut. I generation, efter generation.
Den fyller också mig med en bottenlös sorg och förtvivlan över all den sanning och alla förluster som den innehåller. Och över den verklighet som ligger till grund för denna historia.
Susan Abulhawa beskriver människorna i ett av världens svåra konfliktområden. Hon beskriver dem genom flera generationer, där män, kvinnor och barn och vad de betyder tillsammans gör dem nära och verkliga, och inte bara en siffra i någon statistik eller en kort intetsägande notis i vår dagspress.
Jag möter kvinnorna, männen och barnen som levde på 1940-talet. De som älskade, skrattade och njöt av sitt land tillsammans med sina stora underbara familjer. Jag möter också de som satt sina spår och jag möter de människor och familjespår som finns kvar i dag. Och jag får leva med i det som är däremellan, det som präglar dem, deras land, trygghet, deras liv - och många andras med dem. Jag möter också odlingarna, skotten, ledan, hänsynslösheten och människans fruktansvärda oförstånd och litenhet. Jag möter stolthet och längtan efter trygghet och sitt eget land.
Detta är en bok att läsa. Mitt exemplar av denna bok skall vandra vidare. Den skall inte damma i min hylla. Mina döttrar, mina systrar, min mor och min far skall få läsa denna fantastiska bok. Och några till. För dig som inte nås av mitt exemplar hoppas jag att du går och köper ditt eget utan dröjsmål. Detta är en angelägen bok. Det är också en fantastisk roman, som innehåller så oändligt mycket kärlek.
Gode Gud, låt frid råda.
Låt människorna komma till insikt
om alla människors lika värde,
om rätt till sina liv
och till sitt land.
Låt kärlek och omsorg råda
mellan människor och folk.
Här - kan du köpa ditt exemplar av boken
Wikipedia om Jenin
Wikipedia om Susan Abulhawa
Mer om denna fina bok;
söndag 20 mars 2011
Svenska Turistföreningen, Roslagskretsen
På Solhem, i Älmsta, har Anette Grinde hållit en föreläsning (20/3) om sin och sin sambos resa i Indien i december 2010 - januari 2011.
Anette talade, och visade bilder, om deras resa. De färdades per motorcykel i delstaterna Kerala, Tamil Nadu och Karnataka. De åkte från kusten, där fiskeindustrin bar tydliga spår, till berg och fantastiska teodlingar, och ner igen på andra sidan bergen, där risodlingar och saltutvining stod för försörjningen hos mängder av människor. Där finns t ex annorlunda mat och ätsätt, en mycket annorlunda trafiksituation och ett förhållningssätt till trafiken som inte stämmer med vår och en religion som sätter sina spår överallt. Det finns mycket som skiljer våra världar åt, men det finns minst lika mycket, eller mer, som förenar.
Att på detta sätt, en söndagskväll i ett hörn av Roslagen, få resa till ett annat av världens hörn är fantastiskt.
Svenska Turistföreningen
Roslagskretsen
Anette talade, och visade bilder, om deras resa. De färdades per motorcykel i delstaterna Kerala, Tamil Nadu och Karnataka. De åkte från kusten, där fiskeindustrin bar tydliga spår, till berg och fantastiska teodlingar, och ner igen på andra sidan bergen, där risodlingar och saltutvining stod för försörjningen hos mängder av människor. Där finns t ex annorlunda mat och ätsätt, en mycket annorlunda trafiksituation och ett förhållningssätt till trafiken som inte stämmer med vår och en religion som sätter sina spår överallt. Det finns mycket som skiljer våra världar åt, men det finns minst lika mycket, eller mer, som förenar.
Att på detta sätt, en söndagskväll i ett hörn av Roslagen, få resa till ett annat av världens hörn är fantastiskt.
Svenska Turistföreningen
Roslagskretsen
onsdag 16 mars 2011
Indien; Mat
Ja, maten är ett annorlunda kapitel i detta fantastiska land.
Man äter med händer, utan pinnar, bestick eller andra hjälpmedel. Eller rättare sagt, man äter med höger hand. Bara höger hand. Den vänstra anses oren, då den används vid toalettbestyr.
Toalettbestyren görs med vänster hand och med vatten, helt utan papper. Den anses därmed oren, även om den är väl tvättad. Den används därmed inte, normalt sett, vid ätandet.
Att äta med bara höger hand är, inledningsvis, något svårt. Men, som med det mesta, kan man lära sig om man övar en aning. Vi åt mycket vokade/kokta grönsaker, sås och ris - tillsammans med ett tunnt bröd. Bröden var lite olika, beroende på var vi var i regionen, men de var alltid ganska tunna. Vårt favoritbröd var ett tunnt paratha.
Vår frukostfavorit var nog ett tunnt stort bröd, som en stor pannkaka, fylld med en potatis/grönsaksröra och äten tillsammans med några starka såser (masala dosa). Det var (oftast) ljuvligt gott. Precis som här hemma smakar måltider olika när de intas på olika platser och har tillagats av olika "kockar". Ibland smakar det bra, och ibland mindre bra. Men, i det stora hela har vi uppskattat maten.
Vårt huvudsakliga intryck av maten i Indien är att det är gott, enkelt och starkt. Dock - eftersom vi åt alla våra måltider på restaurang blev det till slut lite enahanda.
Maten serverades på en plåttallrik eller på ett bananblad. I Kerala & Karnataka var plåttallriken vanlig, medan bananbladet var vanligast i Tamil Nadu. Maten serverades ur "hinkar" och "slevades" upp på tallrik eller blad.
Det är alltid viktigt att komma ihåg att renlighet och förhållningssätt är relativa begrepp. Vår kultur och andras kultur skiljer sig åt, utan att vi äger rätten att säga att vår är bättre. Vår kultur är den vi är van vid och därmed den vi jämför med, som något allmängiltigt rätt. Man får ibland nypa sig i armen och se att "deras" rätt också är lika rätt.
Anette Grinde
Man äter med händer, utan pinnar, bestick eller andra hjälpmedel. Eller rättare sagt, man äter med höger hand. Bara höger hand. Den vänstra anses oren, då den används vid toalettbestyr.
Toalettbestyren görs med vänster hand och med vatten, helt utan papper. Den anses därmed oren, även om den är väl tvättad. Den används därmed inte, normalt sett, vid ätandet.
Att äta med bara höger hand är, inledningsvis, något svårt. Men, som med det mesta, kan man lära sig om man övar en aning. Vi åt mycket vokade/kokta grönsaker, sås och ris - tillsammans med ett tunnt bröd. Bröden var lite olika, beroende på var vi var i regionen, men de var alltid ganska tunna. Vårt favoritbröd var ett tunnt paratha.
Vår frukostfavorit var nog ett tunnt stort bröd, som en stor pannkaka, fylld med en potatis/grönsaksröra och äten tillsammans med några starka såser (masala dosa). Det var (oftast) ljuvligt gott. Precis som här hemma smakar måltider olika när de intas på olika platser och har tillagats av olika "kockar". Ibland smakar det bra, och ibland mindre bra. Men, i det stora hela har vi uppskattat maten.
Vårt huvudsakliga intryck av maten i Indien är att det är gott, enkelt och starkt. Dock - eftersom vi åt alla våra måltider på restaurang blev det till slut lite enahanda.
Maten serverades på en plåttallrik eller på ett bananblad. I Kerala & Karnataka var plåttallriken vanlig, medan bananbladet var vanligast i Tamil Nadu. Maten serverades ur "hinkar" och "slevades" upp på tallrik eller blad.
Det är alltid viktigt att komma ihåg att renlighet och förhållningssätt är relativa begrepp. Vår kultur och andras kultur skiljer sig åt, utan att vi äger rätten att säga att vår är bättre. Vår kultur är den vi är van vid och därmed den vi jämför med, som något allmängiltigt rätt. Man får ibland nypa sig i armen och se att "deras" rätt också är lika rätt.
Anette Grinde
Föredrag inom kort!
Välkommen!
tisdag 15 mars 2011
Indien; Saltutvinningsindustrin
Tamil Nadu - tamilernas land - är en delstat i Indien, belägen längst i syd, på den östra sidan. Landskapet är platt. Vi åker nära kusten.
En vanlig industri i det låga landskapet på ostkusten är saltutvinningsindustrin. Den syns tydligt i markerna, t ex efter Tuticorin. Hela landskapet, på ömse sidor om vägen, är täckt av saltutvinningsbäddar. Vi ser dem i mil efter mil. Det ser lite överexploaterat ut i det annars vackra landskapet, men det är ändå ett viktigt nyttjande av de tillgängliga naturresurserna.
Stora områden har dammats in. Små och stora bäddar syns allteftersom i landskapet. Genom rör och i kanaler pumpas eller rinner vattnet in från havet, som ligger strax nära. Bäddarna fylls kontrollerat på med vatten, som dunstar. Det fylls på med det salta havsvattnet igen. Vi ser hela tiden saltbäddar i olika stadier och vi ser stora saltupplag efter vägen.
Kvinnor och män paketerar saltet i små och stora säckar. Detta transporteras sedan vidare till grossister eller detaljister i städer och på landsbygd. I Tamil Nadus kustlandskap är detta en mycket vanlig industri. Vi ser dem i mil efter mil.
Anette Grinde
En vanlig industri i det låga landskapet på ostkusten är saltutvinningsindustrin. Den syns tydligt i markerna, t ex efter Tuticorin. Hela landskapet, på ömse sidor om vägen, är täckt av saltutvinningsbäddar. Vi ser dem i mil efter mil. Det ser lite överexploaterat ut i det annars vackra landskapet, men det är ändå ett viktigt nyttjande av de tillgängliga naturresurserna.
Stora områden har dammats in. Små och stora bäddar syns allteftersom i landskapet. Genom rör och i kanaler pumpas eller rinner vattnet in från havet, som ligger strax nära. Bäddarna fylls kontrollerat på med vatten, som dunstar. Det fylls på med det salta havsvattnet igen. Vi ser hela tiden saltbäddar i olika stadier och vi ser stora saltupplag efter vägen.
Kvinnor och män paketerar saltet i små och stora säckar. Detta transporteras sedan vidare till grossister eller detaljister i städer och på landsbygd. I Tamil Nadus kustlandskap är detta en mycket vanlig industri. Vi ser dem i mil efter mil.
Anette Grinde
Se tid & plats för föredrag
om vår Indienresa;
www.foretagshuset.net
Indien; Havet vid Varkala
Varkala ligger på västkusten, i Kerala. Varkala är en turistplats, som samlar många västerlänningar. De vilar, badar, äter och njuter. Priserna är avsevärt mycket högre än vad de är i staden strax intill eller på landsbygden strax bortanför. Turister njuter ändå av det som de upplever vara representativt för Indien. Sett ur perspektivet att vi rest runt och sett en del annat, finner vi inte Varkala vara riktigt representativt för Indien. Det är dock kanske ändå en plats att besöka. Kanske mest för att "alla andra gör det" och kanske också för att det här går att njuta av strand och hav, på västerländskt sätt. På platser som inte är översvämmade av västerländska turister badar man inte gärna med baddräkt eller bikini - där får badet bli som på indiskt vis. Med kläder på.
Havet vid Varkalas strandremsa är riktigt salt. Vågorna är skarpa och bubblande. De är höga och kraftfulla, men mest nära strandkanten. Havet ser nästan lugnt ut, men växer starkt när det närmar sig den grundare stranden. Om man inte passar sig dras man ut. Rätt som det är bottnar man inte, fast man är nära stranden. Botten är gropig - det skiljer ibland flera decimeter i djup från ett steg i sidled, till nästa. Det är en stark strömmande kraft, som man inte rår på. Vi upplever vattnet som mer strömt här, än på andra platser vi besöker.
Anette Grinde
Havet vid Varkalas strandremsa är riktigt salt. Vågorna är skarpa och bubblande. De är höga och kraftfulla, men mest nära strandkanten. Havet ser nästan lugnt ut, men växer starkt när det närmar sig den grundare stranden. Om man inte passar sig dras man ut. Rätt som det är bottnar man inte, fast man är nära stranden. Botten är gropig - det skiljer ibland flera decimeter i djup från ett steg i sidled, till nästa. Det är en stark strömmande kraft, som man inte rår på. Vi upplever vattnet som mer strömt här, än på andra platser vi besöker.
Anette Grinde
Indien; Vi vaknade till ljuden av syrsor..
Indien är landet där ljuden hörs. Jag har många gånger förundrats över ljuden i detta land och vi har ställt oss frågan om hur många av människorna som är hörselskadade av allt ljud som man där dagligen översköljs av. Oljudet fortsätter att ljuda i öronen på kvällen, när det har tystnat utanför. Det är som om det nästan aldrig är riktigt tyst.
Vi har färdats i trafiken. Vi har färdats på landsbygd och i städer. Trafiken är verkligen ljudlig. Bussarna tutar alltid när de närmar sig, bilar och motorcyklar likaså. Och lastbilarna naturligtvis också. De skall alltid förbi och då skall de alltid göra sig synliga genom att höras. Inte med en mild liten tutning, utan med ett långt plågsamt bröl.Vi har verkligen vaknat till olika ljud i detta land.
Trafiken kommer tidigt igång i städerna och håller på långt fram på kvällskvisten. Trafikbruset är ett skarpt och hårt ljud, och de hörs särskilt i städerna.
Vi har t ex vaknat till aktiva busshorn, böneutrup, kvarnar som bankar, kyrkklockor, sång & predikan över hela nejden, syrsor som en hel symfoni och restaurangslammer. Morgonen när vi vaknade till ljudet av syrsor var alldeles osannolik. Det var ett ljuvligt ljud.
Det är verkligen Indien, på något särskilt sätt, alla dessa ljud. Ljuden är fantastiska, även om de ibland är bedövande och skadliga. Vi önskade att vi kunde ta med alla dessa ljud hem, för er att lyssna på. Vi får helt enkelt övergå från stillbilder utan ljud till rörliga bilder med ljud på vår nästa resa.
Anette Grinde - Ntje
Vi har färdats i trafiken. Vi har färdats på landsbygd och i städer. Trafiken är verkligen ljudlig. Bussarna tutar alltid när de närmar sig, bilar och motorcyklar likaså. Och lastbilarna naturligtvis också. De skall alltid förbi och då skall de alltid göra sig synliga genom att höras. Inte med en mild liten tutning, utan med ett långt plågsamt bröl.Vi har verkligen vaknat till olika ljud i detta land.
Trafiken kommer tidigt igång i städerna och håller på långt fram på kvällskvisten. Trafikbruset är ett skarpt och hårt ljud, och de hörs särskilt i städerna.
Vi har t ex vaknat till aktiva busshorn, böneutrup, kvarnar som bankar, kyrkklockor, sång & predikan över hela nejden, syrsor som en hel symfoni och restaurangslammer. Morgonen när vi vaknade till ljudet av syrsor var alldeles osannolik. Det var ett ljuvligt ljud.
Det är verkligen Indien, på något särskilt sätt, alla dessa ljud. Ljuden är fantastiska, även om de ibland är bedövande och skadliga. Vi önskade att vi kunde ta med alla dessa ljud hem, för er att lyssna på. Vi får helt enkelt övergå från stillbilder utan ljud till rörliga bilder med ljud på vår nästa resa.
Anette Grinde - Ntje
Se tid & plats för föredrag
om vår Indienresa;
onsdag 9 mars 2011
Aktivt Ickevåld; - artikel i Tidningen Elsa
Jag rensar i min tidningshög och finner tidningar som jag ogärna slänger. Jag hittar nya ord och andra tankar, när jag bläddrar i dem igen.
Jag finner tidningen Elsa, som når mig för att jag är medlem i Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK). Tidningen finns också som pdf, vilket är skogsbesparande och bra. Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd är en organisation för kristna kvinnor i Sverige. Fokus för deras verksamhet är kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv. Medlemsskapet är inte alls besvärande kostsamt och ger verkligen stort åter genom tidning och möjligheter till engagemang och aktiviteter. Om du vill vara med, så kontakta Annika Damirjian (08-453 68 04), så lotsar hon dig rätt.
Denna gång finner jag en artikel av Annika Spalde, om "Fångad av ickevåld - en palestinsk kvinna talar", Jean Zaru - Cordia 2010. Annika Spalde och Jean Zaru står för ickevåld. Varje ord och handling om ickevåld skapar nya förutsättningar för att fler skall ansluta sig till ord, tanke och handling kring ickevåldet som befrielseform och uppmärksamhetsskapande aktiviteter. Det i sig är värdefullt, som glimmande guld.
Orättvisor och samhällsbrister måste alltid bemötas med uppmärksamhet och diskussioner, men aldrig med våld. Ickevåldet måste få fäste och ordas om mycket, mycket mer. Det kan vi bara åstadkomma tillsammans.
Boken "Fångad av ickevåld - en palestinsk kvinna talar" läser jag gärna.
Anette Grinde
Jag finner tidningen Elsa, som når mig för att jag är medlem i Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK). Tidningen finns också som pdf, vilket är skogsbesparande och bra. Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd är en organisation för kristna kvinnor i Sverige. Fokus för deras verksamhet är kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv. Medlemsskapet är inte alls besvärande kostsamt och ger verkligen stort åter genom tidning och möjligheter till engagemang och aktiviteter. Om du vill vara med, så kontakta Annika Damirjian (08-453 68 04), så lotsar hon dig rätt.
Denna gång finner jag en artikel av Annika Spalde, om "Fångad av ickevåld - en palestinsk kvinna talar", Jean Zaru - Cordia 2010. Annika Spalde och Jean Zaru står för ickevåld. Varje ord och handling om ickevåld skapar nya förutsättningar för att fler skall ansluta sig till ord, tanke och handling kring ickevåldet som befrielseform och uppmärksamhetsskapande aktiviteter. Det i sig är värdefullt, som glimmande guld.
Orättvisor och samhällsbrister måste alltid bemötas med uppmärksamhet och diskussioner, men aldrig med våld. Ickevåldet måste få fäste och ordas om mycket, mycket mer. Det kan vi bara åstadkomma tillsammans.Boken "Fångad av ickevåld - en palestinsk kvinna talar" läser jag gärna.
Anette Grinde
tisdag 8 mars 2011
8 mars. Kvinnor, kramar och semlor...
8 mars är den 67:e dagen på året (68:e under skottår). Det återstår 298 dagar av året. Siv har namnsdag idag. Henne gratulerar vi stort.
8 mars står för kvinnodag. Det är dagen när vi särskilt uppmärksammar kvinnan, jämställdhetsfrågor och kvinnors situation världen över. Vi uppmärksammar situationer. Vi uppmärksammar svagheter och orättvisor i samhället. Vi uppmärksammar särskilt de som gjort storverk, men också alla de som stretar vidare.
Vi uppmärksammar idag den hälft av världsbefolkningen, som inte får hälften av alla rättigheter. Det är inte en dag där vi gratulerar någon för att det är den internationella kvinnodagen - det är en dag för uppmärksamhet, föreläsningar, aktiviteter, mm. Låt oss i dag fira att kvinnan finns, med alla sina fantastiska förutsättningar och egenskaper som hon bär. Vad vore världen och dess alla folk utan henne?
8 mars står, i år, också för kramdagen. Kramdagen står för omsorg om varandra. Kvinnor och män, var för sig och tillsammans. Låt oss sända en tanke och en faktisk handling till alla de kvinnor och barn som får ta sin tillflykt till kvinnojourer, där ett enormt arbete görs för kvinnans & familjens väl. Låt oss också sända en tanke till de män, som inte får tillräcklig hjälp från omgivning och samhäll för att ta sig ur sitt missbruk. En kram - till varje kvinna, barn och man - som inte får sin dag att gå ihop med lycka och omsorg som ständig följeslagare.
8 mars står för fettisdagen. Det står för ett land i frosseri i semlor. Låt detta stå för ett möte med en vän. Ett fikabesök kan göra skillnad. Bjud en kvinna i din närhet på en semla idag!
Anette Grinde
8 mars står för kvinnodag. Det är dagen när vi särskilt uppmärksammar kvinnan, jämställdhetsfrågor och kvinnors situation världen över. Vi uppmärksammar situationer. Vi uppmärksammar svagheter och orättvisor i samhället. Vi uppmärksammar särskilt de som gjort storverk, men också alla de som stretar vidare.
Vi uppmärksammar idag den hälft av världsbefolkningen, som inte får hälften av alla rättigheter. Det är inte en dag där vi gratulerar någon för att det är den internationella kvinnodagen - det är en dag för uppmärksamhet, föreläsningar, aktiviteter, mm. Låt oss i dag fira att kvinnan finns, med alla sina fantastiska förutsättningar och egenskaper som hon bär. Vad vore världen och dess alla folk utan henne?
8 mars står, i år, också för kramdagen. Kramdagen står för omsorg om varandra. Kvinnor och män, var för sig och tillsammans. Låt oss sända en tanke och en faktisk handling till alla de kvinnor och barn som får ta sin tillflykt till kvinnojourer, där ett enormt arbete görs för kvinnans & familjens väl. Låt oss också sända en tanke till de män, som inte får tillräcklig hjälp från omgivning och samhäll för att ta sig ur sitt missbruk. En kram - till varje kvinna, barn och man - som inte får sin dag att gå ihop med lycka och omsorg som ständig följeslagare.
8 mars står för fettisdagen. Det står för ett land i frosseri i semlor. Låt detta stå för ett möte med en vän. Ett fikabesök kan göra skillnad. Bjud en kvinna i din närhet på en semla idag!
Anette Grinde
måndag 7 mars 2011
Litteratur; Marnas Hemlighet - berättelser från Gaza
Titel; Marnas hemlighet - berättelser från Gaza.
Författare; Lotta Schüllerqvist
ISBN; 9789173893794
Bokförlaget Atlas
Böcker om Gaza och om människorna i detta konflikthärjade område är angeläget - ur många perspektiv. Därför är detta en angelägen bok. Det är angeläget med annorlunda berättelser. Annorlunda, så att de inte bara beskriver kris, övergrepp och konflikter. I området finns det människor som lever, skrattar och njuter.
Därför ser vi med glädje att vi här kan läsa en bok som berättar om människorna som lever i området. Hur lever dem, egentligen? Går det att leva där? Finns där lycka och skratt i deras vardag?
Ja, det gör det onekligen. Det går att leva där och människorna stretar vidare. Ja, det finns lycka och skratt. Det finns ungar och bus. Det finns glädje, men också en outsägligt stor sorg.
Denna bok har en allvarlig ton. Den skapar glädje och sorg. Jag rekommenderar dig att läsa den.
Anette Grinde
DN om boken
söndag 6 mars 2011
Jag blir glad av människor som gör...
Svenska Freds gör. Rädda barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser och Amnesty likaså. Och Lena Endré.
Jag blir glad av människor och organisationer som gör. Som uppmärksammar världen på de felaktiga stigar som människor tvingas vandra på och som visar vägen för vad som är rätt och vad som inte är det.
Mänskliga rättigheter och demokrati är rätt. Diktatur är det inte.
Jag blir glad när människor tar sig ton - för andra människors rätt.
Jag blir glad av människor och organisationer som gör. Som uppmärksammar världen på de felaktiga stigar som människor tvingas vandra på och som visar vägen för vad som är rätt och vad som inte är det.
Mänskliga rättigheter och demokrati är rätt. Diktatur är det inte.
Jag blir glad när människor tar sig ton - för andra människors rätt.
Jag blir glad när det hörs och märks att människor vågar stå upp för andras rätt.
lördag 5 mars 2011
Indien; Hur många ryms det i en ricksha?
Man kan ofta läsa i dagspressen, i små notiser, om bussolyckor eller tågolyckor där många har omkommit. Trafiken i Indien är väldigt speciell. Man kan förstå de märkliga olyckorna, när man ser trafiken och landets sätt att packa sina fordon på. När det händer en olycka, så drabbar det helt enkelt väldigt många.
I en liten ricksha, avsedd för två passagerare, kan det säkert rymmas tio skolungar. Kanske ännu fler än så. Det finns inte något maxantal på antal ungar i en skolbuss. Inte heller synes bälteskrav vara på tapeten. En bil rymmer många människor och en minibuss rymmer mer än väldigt många. Man sitter, står och ligger på korsen och tvärsen. Det finns ingen hejd i packningen. Det verkar alltid finnas plats för ytterligare en person.
Till detta skall läggas de vägar som finns i detta fantastiska land. I bergen är de ofta smala, slingrande och i väldigt gropigt skick. Ibland fattas det en bit på sidan, som rasat ner över kanten. Om där då blir trängsel i trafiken och olyckan är framme, kan antalet skadade eller döda i olyckan bli många - just för att det ofta är så många i fordonen.
Trafikprinciperna gör ju också sitt till. Den är tight, nära och utan marginaler. I mörkret är helljuset påslaget vilket leder till problem med sikten för/vid mötande trafik. Man ser inte gångtrafikanterna som går i kanten (utan reflex) och man ser inte de djupa groparna i vägen.
Man kan, på ett helt annat sätt, förstå olycksstatistiken när man ser packningsprinciperna, vägskicket, trafiknivåerna och antal människor som färdas. Skyddsnivåerna är låga, vägskicket märkligt och människorna är många. Någon begränsning i antal, längd, omfång eller tyngd kan inte noteras. Finns en sådan regel i teorin, så följs den inte i praktiken.
Men, det känns ändå konstigt på något vis - man glömmer raskt när man återvänt hem till sitt eget hemland. Det vi sett tonar ner, och blir återigen smått märkligt när vi läser om det i tidningen - fast det egentligen inte tedde sig så märkligt när vi var där.
Föredrag mars 2011,
om vår indienresa,
fredag 4 mars 2011
Indien; Att åka tåg...
Att åka tåg i Indien är en upplevelse för sig.
Information om avgångar och förutsättningar fanns på en plats på stationen. Biljettinköpen kunde inte göras på samma plats. När du kom till biljettluckan var du helt enkelt tvungen att veta vad du skulle ha. Där var det inte läge att fråga sig fram. Man måste liksom veta svaren på frågor som när, var och hur för att kunna köpa biljetten.
Nåväl. När tågtider, klass och riktning klarlagts lyckades vi också köpa våra biljetter. Det kostade inte särskilt många kronor för några timmars resa i den allmänna klassen. Första klass kostade avsevärt mycket mer (i jämförelse).
När tåget, väl försenat, närmade sig stationen infann sig nästan paniken. Det var helt enkelt avsevärt mycket mer människor än vad det någonsin skulle kunna rymmas i andraklass vagnarna. Tycktes det.
Vi gjorde oss redo för trängseln, men kunde inte riktigt föreställa oss hur det skulle kunna bli.
Plötsligt, alldeles innan tåget kom in på stationen, hoppade flera (som i ganska många) människor ner från perongen och gick över spåren, för att ställa sig på andra sidan. Syftet var helt enkelt att kliva på tåget från andra sidan. Dörrarna var öppna på tågen, så det var fritt fram att gå in på båda sidor och när trängseln stockade sig från perongsidan, så kunde de klyftiga människorna gå på från den andra sidan. När vi väl tog oss in, fanns inga platser kvar och heller inte något ståutrymme kvar. Det var helt enkelt mycket, mycket fullt i tåget.
I ca 45 minuter stod jag på min vänstra häl. Bara. Det gick inte att vrida sig, vända sig eller sätta sig. Det gick helt enkelt inte ens att sätta ner hela foten. Man stod som i ett skruvstäd. Dörrarna var öppna på båda sidor om vagnen och det stod människor i dörrarna och på de yttersta trappstegen. Så småningom, efter några stopp, mattades trängseln av och vi lyckades t o m fånga några sittplatser tack vare vänliga medresenärer.
I vagnarna (andra klass) fanns inga rutor för fönstren, bara ett galler. Det fläktade skönt i den ljuvliga värmen.
Tåget gick i lagom maklig takt genom det vackra landskapet. På några stationer stannade tåget länge, länge och på andra gick blev det ett ganska raskt stopp. Vid vårt stopp blev vi upplysta om att det var bra om vi hastade en aning - denna stations stopp skulle inte bli långvarigt. Vi hann av i rätt tid och ordning, och vi fick med oss allt vårt bagage.
Det var en annorlunda upplevelse. Något man kan le en aning åt.
Att åka tåg i Indien är billigt. Man kan inte räkna med att tiderna hålls med precision. Det går lite långsamt, men ändå i en ganska behaglig takt. Indiens ständiga ljud hörs tydligt, eftersom det också här verkar vara nödvändigt att låta signalhornet tjuta hela tiden.
Man kan heller inte räkna med att det finns utrymme och svängrum. Skall man åka långt kan det kanske vara en god idé att reservera en plats i en bättre vagn och om man skall åka nattetid kan det vara en god idé att boka en sovplats.
Information om avgångar och förutsättningar fanns på en plats på stationen. Biljettinköpen kunde inte göras på samma plats. När du kom till biljettluckan var du helt enkelt tvungen att veta vad du skulle ha. Där var det inte läge att fråga sig fram. Man måste liksom veta svaren på frågor som när, var och hur för att kunna köpa biljetten.
Nåväl. När tågtider, klass och riktning klarlagts lyckades vi också köpa våra biljetter. Det kostade inte särskilt många kronor för några timmars resa i den allmänna klassen. Första klass kostade avsevärt mycket mer (i jämförelse).
När tåget, väl försenat, närmade sig stationen infann sig nästan paniken. Det var helt enkelt avsevärt mycket mer människor än vad det någonsin skulle kunna rymmas i andraklass vagnarna. Tycktes det.
Vi gjorde oss redo för trängseln, men kunde inte riktigt föreställa oss hur det skulle kunna bli.
Plötsligt, alldeles innan tåget kom in på stationen, hoppade flera (som i ganska många) människor ner från perongen och gick över spåren, för att ställa sig på andra sidan. Syftet var helt enkelt att kliva på tåget från andra sidan. Dörrarna var öppna på tågen, så det var fritt fram att gå in på båda sidor och när trängseln stockade sig från perongsidan, så kunde de klyftiga människorna gå på från den andra sidan. När vi väl tog oss in, fanns inga platser kvar och heller inte något ståutrymme kvar. Det var helt enkelt mycket, mycket fullt i tåget.
I ca 45 minuter stod jag på min vänstra häl. Bara. Det gick inte att vrida sig, vända sig eller sätta sig. Det gick helt enkelt inte ens att sätta ner hela foten. Man stod som i ett skruvstäd. Dörrarna var öppna på båda sidor om vagnen och det stod människor i dörrarna och på de yttersta trappstegen. Så småningom, efter några stopp, mattades trängseln av och vi lyckades t o m fånga några sittplatser tack vare vänliga medresenärer.
I vagnarna (andra klass) fanns inga rutor för fönstren, bara ett galler. Det fläktade skönt i den ljuvliga värmen.
Tåget gick i lagom maklig takt genom det vackra landskapet. På några stationer stannade tåget länge, länge och på andra gick blev det ett ganska raskt stopp. Vid vårt stopp blev vi upplysta om att det var bra om vi hastade en aning - denna stations stopp skulle inte bli långvarigt. Vi hann av i rätt tid och ordning, och vi fick med oss allt vårt bagage.
Det var en annorlunda upplevelse. Något man kan le en aning åt.
Att åka tåg i Indien är billigt. Man kan inte räkna med att tiderna hålls med precision. Det går lite långsamt, men ändå i en ganska behaglig takt. Indiens ständiga ljud hörs tydligt, eftersom det också här verkar vara nödvändigt att låta signalhornet tjuta hela tiden.
Man kan heller inte räkna med att det finns utrymme och svängrum. Skall man åka långt kan det kanske vara en god idé att reservera en plats i en bättre vagn och om man skall åka nattetid kan det vara en god idé att boka en sovplats.
Någon sade att man kan - med några rupier i handen - be en van resenär att hoppa på tåget före en själv, och hålla en plats. Det enda problemet med detta är svårigheten att hitta personen som åtagit sig att hålla en plats. Om man nu överhuvudtaget kommer på tåget överhuvudtaget. Förstås.
A..
A..
Bergshamra missionskyrka, den 26 mars 2011.
Då berättar jag mer om vår resa
i Indien.
Välkomna!
tisdag 1 mars 2011
Indien; Trafiken, dofterna och ljuden....
Något speciellt är det. Det kan man nog lugnt säga. Landet, där långt borta, i riktning öst och syd. Det är speciellt, med en varm och färgglad ton.
I Indien är trafiken ett särskilt område. Det är som att den inte går att beskriva. Den är lugn och hänsynsfull, men samtidigt en aning bråkig och tvär. Den är utmanande och skräckinjagande. Den skapar hjärtklappning och förundran. Men man kan ändå le, mitt i den förlamande skräcken. Den är så annorlunda, men den tilltalar mitt hjärta alldeles stort.
Ja, först kan vi slå fast att den är annourlunda, jämfört med hemma. Det är vänstertrafik. Oftast. Om det finns mer plats på höger sida av vägen, så kan ju lika gärna den sidan användas för färden i bilen, bussen eller lastbilen. Om något annat fordon kommer just då, så får den som är mest rädd om livhanken helt enkelt flytta på sig. Marginalerna är små, och ibland väldigt små. Då gäller det helt enkelt att ha millimetrarna på sin sida.
Att köra bil i Indien, kräver en stor dos närvaro och ett mycket stort mod. Att köra mc är nog lite bättre. Den tar ju ändå inte så väldigt mycket plats på vägen. Även det kräver dock en stor dos närvaro och ett stort mod. Man kan inte sitta och sova på sin post. Det kräver mycket uppmärksamhet. Här kan man inte heller "ta för sig av vägen", om man färdas per mc. Då prejas man helt enkelt av vägen.
På vägen finns det den vanliga trafiken, såklart. Den går något långsammare än hemma, men den är oftast väldigt tät.
På vägen finns också djuren. Här finns korna och getterna, liksom hundarna och hönsen. Alla samsas de om utrymmet, som vi annars tänker oss vara avsatt för trafiken. På vägen finns också människorna. Det är en plats att vara på, som att vandra till nästa by eller till fälten strax bortom nästa kurva. Det är också en lekplats och en skördetorkningsplats.
Ja, människorna i byarna lever verkligen nära vägen. De små barnen likaså. Och djuren. Vi konstaterar att de små och stora barnen har ett lugn och inte vinglar ut på vägen i lek eller av åldersovett. Människor och djur är på och vid vägen, men vanligtvis i en lugn takt utan plötsliga riktningsändringar.
Trafiken är ljudlig. Hörs du inte, så finns du inte. Det är verkligen som att man inte syns, om man inte samtidigt hörs. Det är en märklig upplevelse. I städer och lite större byar är ljudnivån nästan bedövande. Om man promenerar efter stadens gator blir man alldeles matt efter en kort, kort stund. Signalhornen låter enormt mycket, hela tiden. Det finns som ingen stillsamhet i trafiken, fast det ändå är ett stillsamt folk och en stillsam takt för övrigt i landet. Man känner starkt det skarpa ljudet och bruset, det går inte att komma undan. Trafiken har, trots dessa ständiga oljud, en stor dos av omsorg i sig. Man släpper in, man släpper om och man makar sig när man måste.
I Indien känner vi också dofterna. De förstärks i den fantastiska värmen. De är tydliga, oerhört mycket tydligare än hemma. Det luktar mat, rökelser, eld, sopor och kokande asfalt. En del dieselos drar vi också i oss. Doften av de fantastiska kryddblandningarna tar över dieseloset och lukten från de morgoneldande sophögarna. Två meter senare tar lukten av rökelser över, och strax senare är det den kokande asfalten som gör sig tydligt gällande. I Indien är lukterna starka. De, tillsammans med ljuden, är starkt utmärkande när man färdas i det fantastiska landskapet.
Det gäller att inte sluta ögonen och suktande njuta av doften av kryddblandningarna och de fantastiska maträtterna. Åtminstone när du ansvarar för ett fordon i den hektiska trafiken.
Motorcyklar, oxar med kärror, handdragna kärror, traktorer, bussar, människor, kringvandrande kor och getter och all vanlig trafik samsas i ett märkligt kaos. Här finns verkligen mängder av ljud, lukter och en makalös intensitet.
Anette Grinde ....
I Indien är trafiken ett särskilt område. Det är som att den inte går att beskriva. Den är lugn och hänsynsfull, men samtidigt en aning bråkig och tvär. Den är utmanande och skräckinjagande. Den skapar hjärtklappning och förundran. Men man kan ändå le, mitt i den förlamande skräcken. Den är så annorlunda, men den tilltalar mitt hjärta alldeles stort.
Ja, först kan vi slå fast att den är annourlunda, jämfört med hemma. Det är vänstertrafik. Oftast. Om det finns mer plats på höger sida av vägen, så kan ju lika gärna den sidan användas för färden i bilen, bussen eller lastbilen. Om något annat fordon kommer just då, så får den som är mest rädd om livhanken helt enkelt flytta på sig. Marginalerna är små, och ibland väldigt små. Då gäller det helt enkelt att ha millimetrarna på sin sida.
Att köra bil i Indien, kräver en stor dos närvaro och ett mycket stort mod. Att köra mc är nog lite bättre. Den tar ju ändå inte så väldigt mycket plats på vägen. Även det kräver dock en stor dos närvaro och ett stort mod. Man kan inte sitta och sova på sin post. Det kräver mycket uppmärksamhet. Här kan man inte heller "ta för sig av vägen", om man färdas per mc. Då prejas man helt enkelt av vägen.
På vägen finns det den vanliga trafiken, såklart. Den går något långsammare än hemma, men den är oftast väldigt tät.
På vägen finns också djuren. Här finns korna och getterna, liksom hundarna och hönsen. Alla samsas de om utrymmet, som vi annars tänker oss vara avsatt för trafiken. På vägen finns också människorna. Det är en plats att vara på, som att vandra till nästa by eller till fälten strax bortom nästa kurva. Det är också en lekplats och en skördetorkningsplats.
Ja, människorna i byarna lever verkligen nära vägen. De små barnen likaså. Och djuren. Vi konstaterar att de små och stora barnen har ett lugn och inte vinglar ut på vägen i lek eller av åldersovett. Människor och djur är på och vid vägen, men vanligtvis i en lugn takt utan plötsliga riktningsändringar.
Trafiken är ljudlig. Hörs du inte, så finns du inte. Det är verkligen som att man inte syns, om man inte samtidigt hörs. Det är en märklig upplevelse. I städer och lite större byar är ljudnivån nästan bedövande. Om man promenerar efter stadens gator blir man alldeles matt efter en kort, kort stund. Signalhornen låter enormt mycket, hela tiden. Det finns som ingen stillsamhet i trafiken, fast det ändå är ett stillsamt folk och en stillsam takt för övrigt i landet. Man känner starkt det skarpa ljudet och bruset, det går inte att komma undan. Trafiken har, trots dessa ständiga oljud, en stor dos av omsorg i sig. Man släpper in, man släpper om och man makar sig när man måste.
I Indien känner vi också dofterna. De förstärks i den fantastiska värmen. De är tydliga, oerhört mycket tydligare än hemma. Det luktar mat, rökelser, eld, sopor och kokande asfalt. En del dieselos drar vi också i oss. Doften av de fantastiska kryddblandningarna tar över dieseloset och lukten från de morgoneldande sophögarna. Två meter senare tar lukten av rökelser över, och strax senare är det den kokande asfalten som gör sig tydligt gällande. I Indien är lukterna starka. De, tillsammans med ljuden, är starkt utmärkande när man färdas i det fantastiska landskapet.
Det gäller att inte sluta ögonen och suktande njuta av doften av kryddblandningarna och de fantastiska maträtterna. Åtminstone när du ansvarar för ett fordon i den hektiska trafiken.
Motorcyklar, oxar med kärror, handdragna kärror, traktorer, bussar, människor, kringvandrande kor och getter och all vanlig trafik samsas i ett märkligt kaos. Här finns verkligen mängder av ljud, lukter och en makalös intensitet.
Anette Grinde ....
Sockenstugan Roslagsbro, St Eriks Gille
Måndagen den 28 mars, kl 1900
Bristen på skolor ökar risken för krig...
På GP.se finner jag idag en debattartikel om att bristen på skolor ökar risken för krig. Av artikeln, som är skriven av Johan Schaar (avdelningschef SIDA) och Mats Djurberg (generalsekreterare Svenska Unescorådet), framgår att allt fler barn i världens fattigaste länder går i skolan, men att det fortfarande är hela 42% av barnen i konfliktdrabbade områden som saknar möjligheter till skolgång. Denna siffra måste förändras med skyndsamhet!
Det sker fantastiska framgångar i världen, men vägen till mål är fortfarande lång att vandra. Det finns skäl att öka takten. Artikeln ger anledning till såväl glädje som oro. Medvetenhet är en viktig nyckel till framgång, även om det är praktisk handling som ger resultat.
Det finns oerhört många oroshärdar i världen. Utbildning för såväl flickor som för pojkar skapar skillnader för såväl barnen som för familjerna, liksom för samhället i stort, och det är oerhört viktigt att de är tillgängliga (& obligatoriska) för alla barn och att de kan hålla en god kvalité.
Utbildningsfrågornas och skolväsendets varande liksom dess kvalité måste prioriteras i oroshärdarna över världen - i dem alla. Detta bör uppmärksammas i biståndsdiskussionerna, i de ideella organisationerna som verkar i regionerna, i debatten generellt och särskilt i de svenska företag som finns i dessa länder ute i världen. Det bör uppmärksammans tillsammans med aktiv handling kring riktning, tillgång och skyddsvärde.
Bristen på skolor ökar risken för krig. Tillgången till skolor skapar skillnad. De åstadkommer storverk och kan skapa en oerhörd höjning av livskvalité - för många.
Hela världen måste enas kring uppgiften att barnens och ungdomarnas skolgång alltid måste prioriteras. Det skapar skillnad i evinnerlig tid.
Anette Grinde
Det sker fantastiska framgångar i världen, men vägen till mål är fortfarande lång att vandra. Det finns skäl att öka takten. Artikeln ger anledning till såväl glädje som oro. Medvetenhet är en viktig nyckel till framgång, även om det är praktisk handling som ger resultat.
Det finns oerhört många oroshärdar i världen. Utbildning för såväl flickor som för pojkar skapar skillnader för såväl barnen som för familjerna, liksom för samhället i stort, och det är oerhört viktigt att de är tillgängliga (& obligatoriska) för alla barn och att de kan hålla en god kvalité.
Utbildningsfrågornas och skolväsendets varande liksom dess kvalité måste prioriteras i oroshärdarna över världen - i dem alla. Detta bör uppmärksammas i biståndsdiskussionerna, i de ideella organisationerna som verkar i regionerna, i debatten generellt och särskilt i de svenska företag som finns i dessa länder ute i världen. Det bör uppmärksammans tillsammans med aktiv handling kring riktning, tillgång och skyddsvärde.
Bristen på skolor ökar risken för krig. Tillgången till skolor skapar skillnad. De åstadkommer storverk och kan skapa en oerhörd höjning av livskvalité - för många.
Hela världen måste enas kring uppgiften att barnens och ungdomarnas skolgång alltid måste prioriteras. Det skapar skillnad i evinnerlig tid.
Anette Grinde
Indien; Ingefära
Ingefära är markstammen (rhizomeren) av Zingiber officinale. Det är en fantastisk rot.
Ingefära används idag i mängder av recept och det är en starkt dominant krydda. Den bör användas med försiktighet - men det bör definitivt användas. Särskilt populär är den i asiatisk matlagning som t.ex. till Suchi. I Indien användes den mycket ofta i olika maträtter.
Ingefära innehåller mycket antioxidanter. Den typ av antioxidanter som ingefära innehåller är framför allt fenolföreningar. Ingefära är inflammationshämmande och används som kosttillskott. Ingefära används också för att förebygga och behandla illamående och åksjuka. En viktig fördel med ingefära framför läkemedel mot åksjuka är att ingefära inte orsakar trötthet. Effekten av ingefära upplevs av en del som jämförbar med åksjukepiller medan andra inte får en lika god effekt. Kanske beror det på vilken form den intas i.
Som vanligt krävs försiktighet och dubbelkoll om eller hur den fantastiska kryddan påverkar läkemedel eller sjukdomar. Måtta lagom - gäller även för nyttiga kryddor som denna.
I Indien finner vi roten ligga på tork. Den säljs på många ställen i torkat skick. Kryddan används mycket ofta i den indiska matlagningen och är smakrikt fantstiskt god.
Anette Grinde
Ingefära används idag i mängder av recept och det är en starkt dominant krydda. Den bör användas med försiktighet - men det bör definitivt användas. Särskilt populär är den i asiatisk matlagning som t.ex. till Suchi. I Indien användes den mycket ofta i olika maträtter.
Ingefära innehåller mycket antioxidanter. Den typ av antioxidanter som ingefära innehåller är framför allt fenolföreningar. Ingefära är inflammationshämmande och används som kosttillskott. Ingefära används också för att förebygga och behandla illamående och åksjuka. En viktig fördel med ingefära framför läkemedel mot åksjuka är att ingefära inte orsakar trötthet. Effekten av ingefära upplevs av en del som jämförbar med åksjukepiller medan andra inte får en lika god effekt. Kanske beror det på vilken form den intas i.
Som vanligt krävs försiktighet och dubbelkoll om eller hur den fantastiska kryddan påverkar läkemedel eller sjukdomar. Måtta lagom - gäller även för nyttiga kryddor som denna.I Indien finner vi roten ligga på tork. Den säljs på många ställen i torkat skick. Kryddan används mycket ofta i den indiska matlagningen och är smakrikt fantstiskt god.
Anette Grinde
Ord & bild!
Sockenstugan, Roslagsbro, den 28 mars.
Då berättar jag mer om vår
Sockenstugan, Roslagsbro, den 28 mars.
Då berättar jag mer om vår
senaste resa i Indien.
Välkomna
Välkomna
Indien; Pass, visum, körkort och så...
Som svensk medborgare behöver du ett giltigit visum för att komma in i Indien och för att vistas där. Det finns flera olika kategorier av visum, och naturligtvis skall du söka det som är relevant för ditt besök i landet. På ambassadens hemsida finner du blanketter och information kring visumansökan. Behandlingen av ansökan kan ta upp till en vecka, så avsätt tillräckligt med tid för detta innan din resa. Blanketten är lite "pysslig", men behöver fyllas i med noggrannhet.
Vid resa, med hotellboende, i Indien kommer du att få visa ditt pass dagligen. Hotellen är skyldiga att skriva in dig via ett långt formulär, där många uppgifter härrör från ditt pass. Några tar detta på riktigt allvar och kommer inte att släppa in dig för boende utan ditt pass i original. En kopia duger inte.
Indiska Ambassaden finns i Stockholm. De nås på mail information (at) indianembassy.se De har också en matnyttig hemsida http://www.indianembassy.se/
Om du skall köra bil eller motorcykel i Indien, så behöver du dels ditt riktiga körkort hemifrån och dels ett internationellt körkort. Du gör din ansökan via Motormännen i Stockholm. Du finner blanketten också på Sveriges Motorcyklisters (SMC.s) hemsida. Ansökan & behandlingen av densamma är lätt och rask. Ditt nästa bekymmer är att köra i Indien. Och det är ett äventyr för sig, som kräver mycket stor närvaro och försiktighet. Kanske skall du begrunda frågan både en och två gånger innan du bestämmer dig för att verkligen köra själv.
Indiens statliga turistsajt finner du på; http://www.incredibleindia.org/
Anette Grinde
Vid resa, med hotellboende, i Indien kommer du att få visa ditt pass dagligen. Hotellen är skyldiga att skriva in dig via ett långt formulär, där många uppgifter härrör från ditt pass. Några tar detta på riktigt allvar och kommer inte att släppa in dig för boende utan ditt pass i original. En kopia duger inte.
Indiska Ambassaden finns i Stockholm. De nås på mail information (at) indianembassy.se De har också en matnyttig hemsida http://www.indianembassy.se/
Om du skall köra bil eller motorcykel i Indien, så behöver du dels ditt riktiga körkort hemifrån och dels ett internationellt körkort. Du gör din ansökan via Motormännen i Stockholm. Du finner blanketten också på Sveriges Motorcyklisters (SMC.s) hemsida. Ansökan & behandlingen av densamma är lätt och rask. Ditt nästa bekymmer är att köra i Indien. Och det är ett äventyr för sig, som kräver mycket stor närvaro och försiktighet. Kanske skall du begrunda frågan både en och två gånger innan du bestämmer dig för att verkligen köra själv.
Indiens statliga turistsajt finner du på; http://www.incredibleindia.org/
Anette Grinde