Information om avgångar och förutsättningar fanns på en plats på stationen. Biljettinköpen kunde inte göras på samma plats. När du kom till biljettluckan var du helt enkelt tvungen att veta vad du skulle ha. Där var det inte läge att fråga sig fram. Man måste liksom veta svaren på frågor som när, var och hur för att kunna köpa biljetten.
Nåväl. När tågtider, klass och riktning klarlagts lyckades vi också köpa våra biljetter. Det kostade inte särskilt många kronor för några timmars resa i den allmänna klassen. Första klass kostade avsevärt mycket mer (i jämförelse).
När tåget, väl försenat, närmade sig stationen infann sig nästan paniken. Det var helt enkelt avsevärt mycket mer människor än vad det någonsin skulle kunna rymmas i andraklass vagnarna. Tycktes det.
Vi gjorde oss redo för trängseln, men kunde inte riktigt föreställa oss hur det skulle kunna bli.
Plötsligt, alldeles innan tåget kom in på stationen, hoppade flera (som i ganska många) människor ner från perongen och gick över spåren, för att ställa sig på andra sidan. Syftet var helt enkelt att kliva på tåget från andra sidan. Dörrarna var öppna på tågen, så det var fritt fram att gå in på båda sidor och när trängseln stockade sig från perongsidan, så kunde de klyftiga människorna gå på från den andra sidan. När vi väl tog oss in, fanns inga platser kvar och heller inte något ståutrymme kvar. Det var helt enkelt mycket, mycket fullt i tåget.
I ca 45 minuter stod jag på min vänstra häl. Bara. Det gick inte att vrida sig, vända sig eller sätta sig. Det gick helt enkelt inte ens att sätta ner hela foten. Man stod som i ett skruvstäd. Dörrarna var öppna på båda sidor om vagnen och det stod människor i dörrarna och på de yttersta trappstegen. Så småningom, efter några stopp, mattades trängseln av och vi lyckades t o m fånga några sittplatser tack vare vänliga medresenärer.
I vagnarna (andra klass) fanns inga rutor för fönstren, bara ett galler. Det fläktade skönt i den ljuvliga värmen.
Tåget gick i lagom maklig takt genom det vackra landskapet. På några stationer stannade tåget länge, länge och på andra gick blev det ett ganska raskt stopp. Vid vårt stopp blev vi upplysta om att det var bra om vi hastade en aning - denna stations stopp skulle inte bli långvarigt. Vi hann av i rätt tid och ordning, och vi fick med oss allt vårt bagage.
Det var en annorlunda upplevelse. Något man kan le en aning åt.
Att åka tåg i Indien är billigt. Man kan inte räkna med att tiderna hålls med precision. Det går lite långsamt, men ändå i en ganska behaglig takt. Indiens ständiga ljud hörs tydligt, eftersom det också här verkar vara nödvändigt att låta signalhornet tjuta hela tiden.
Man kan heller inte räkna med att det finns utrymme och svängrum. Skall man åka långt kan det kanske vara en god idé att reservera en plats i en bättre vagn och om man skall åka nattetid kan det vara en god idé att boka en sovplats.
Någon sade att man kan - med några rupier i handen - be en van resenär att hoppa på tåget före en själv, och hålla en plats. Det enda problemet med detta är svårigheten att hitta personen som åtagit sig att hålla en plats. Om man nu överhuvudtaget kommer på tåget överhuvudtaget. Förstås.
A..
A..
Bergshamra missionskyrka, den 26 mars 2011.
Då berättar jag mer om vår resa
i Indien.
Välkomna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar