27/9-26. Vägen är torr, solen skiner och himlen är blå.

Vägen är torr, solen skiner och himlen är blå. 

Vi blir omkörda av räddningstjänsten, strax senare ytterligare räddningsfordon och ambulans. Snart tar det stopp. Vi står på en två-ett väg, på sidan med en fil. Vi kör längst nära ut mot kanten så att brandbilarna kommer förbi. Ännu en ambulans kommer efter en stund. 

Vi har 5-6 bilar framför oss. Vägen är helt avstängd. Det blinkar frenetiskt framför oss. Vi sitter stilla i vår plats i bilkön. 

Efter kanske 45 minuter släpps vi förbi, räddningstjänsten har röjt vägen, forslat bilen åt sidan, kanske placerat någon i en ambulans och sedan öppnat vägen som farbar igen. 

En liten bil har brassat in i ett mitträcke. Räcket är demolerat, bilen rejält knölig. I diket satt några personer, troligen från olycksbiĺen. Några räddningsfordon hade åkt, men det var säkert tio totalt. Jag hoppas att det gick bra för alla i olycksbilen. 

Vår räddningstjänst är ett imponerande maskineri. 

Vi åker vidare, är glada över samhällets räddningskompetens. För någon annan lär stunden vara ett trauma som sätter sig i kropp och själ.  

Vägen är torr, solen skiner och himlen är blå.

A..