14/7-25. Morgon. Det regnar.

 

14/7-25. Morgon. Det regnar. 

Jag tänker på honom och hans familj. De bor i Betlehem. Västbanken. Palestina. Jag tänker på avspärrningar och hinder, absurda regler om vatten, frånvaro av el, försörjning, möjligheter och framtid. Deras liv blir mer och mer kringskurna. Från frihet, till ständigt flyttade gränser, mindre och mindre yta, fler murar och regler, mindre och mindre rättigheter, mindre och mindre liv. 

För att de är födda där, för att de alltid bott där. För att de är palestinier. 

Vi bodde där, när vi besökte området. Vi var flera personer, lärde oss om andra, vandrade, besökte kyrkan och fick ständiga instruktioner om säkerhetsläget. Det var en vacker plats, men så märklig. Som ett fängelse för människor som inte begått något brott.

Där bodde fantastiska människor som levde sina liv, sökte fred i allt de gjorde. Vi mötte dem, vi såg att de fanns. Jag ser att de finns, att sorgen växer över deras huvud och att hoppet sinar. 

Vi lärde oss mer om situationen, såg människor som levde sina liv, barn och unga som studerade. Såg militären som klev omkring som om medborgarna inte var värda något, såg fredsorganisationerna som möttes i samtal över gränserna och hörde om razziorna som förstörde deras verksamhet. Gummikulor, gas, hot, fängslade ungdomar utan skäl, stängda murar, rivna hus och vattenkanoner (med avloppsvatten) som motade. 

Bosättarkullarna trängde sig på. Spottade, skapade otrygghet med närvaro, vapen och hot. 

De är själva nu, palestinierna. Få lyfter deras frågor, få ser för att vi inte kan vara där. Det ekumeniska följeslagarprogrammet - så otroligt viktigt - slås sönder. Inga ögon ser, inga rapporter kan lämnas, ingen påtryckning kan göras. För att världen inte får se. 

De är människor, palestinierna som lämnas åt sitt öde. Barn, unga och vuxna. Årsrika, ihärdiga och fredliga. De är människor, som du och jag. De äter frukost, vill jobba, älska, visa omsorg, tvätta, dricka rent vatten, se på serier på tv och skratta tillsammans. 

De försöker leva. Våldet växer. Tystnaden från omvärlden hörs mer och mer. Få ser. 

Idag tänker jag på honom och hans familj. De bor i Palestina.

Idag behöver jag skriva till någon om deras situation, kanske några moderater, en statsminister eller en utrikesminister? Vad ska jag och andra säga för att de ska förstå, göra något åt världens folk, se bortom sig själva? Idag behöver jag tänka på vad jag kan göra för att få uppmärksamhet kring frågan? Måste man störa? 

Hur stör man friden för att få syn på andra människors frånvaro av fred eller all den förödelse ockupationen skapar? Det handlar om död, förstörelse, klimatförödelse, odlingar, marker, rättigheter - människors liv, rättvisa. Hur kan vi störa för att skapa bättre liv för andra? 

Jag undrar om det regnar i Palestina? Vem äger regnvattnet?

A…