Det går som en dans?

23/1-24.  

Strax under minus 20, massor av snö. Fint, men jag längtar efter sommaren. Sen slår det om. Temperatur nära noll, regn. Nästa dag tre grader plus. Herre, min tid, så halt. Bussen ville inte köra där det inte var grusat eller saltat igår kväll, släppte av mig tre km hemifrån. Begripligt. Inga dubbar, ingen pannlampa. Jag går som Bambi på hal is. Förbannar mig själv för att jag inte förstått att det är bra att leta fram skridskorna. Jösses, så halt. Vem vågar detta? Ja, måste man, så måste man.

Idag är det grusat, men ändå suuuperhalt. Bussen är femton minuter sen. Begripligt. Han kör som en snigel fram till avsnittet där vägen saltats (istället för att grusas). Det är stor skillnad på väg, halka och säkerhet, men vad är skillnaden för miljön?

Inget grusat och inget saltat bortom kröken, sa chauffören. Flera bilar i diket. Oj, oj, oj. Då fattar man att det är förskräckligt att köra buss på våra smala, hala och krokiga vägar. Jag är tacksam för att de kör. Hur skulle jag annars ta mig, när jag inte vill ta bilen. Ja, springa eller cykla, vore ju bra, förstås.

Jag önskar alla chaufförer lycka till på halkvägarna idag och jag hoppas att (vi) alla resenärer utrustar oss själva med insiktens tolerans. Vad vore vi utan de fantastiska busschaufförerna som gör sitt yttersta för att ta oss från A till B.

Jag är framme. Inalles kanske en halvtimme sen. Vad gör det? Egentligen intet någe. Tack, för färden.

Tack.

A..