Det går som en dans?

23/1-24.  

Strax under minus 20, massor av snö. Fint, men jag längtar efter sommaren. Sen slår det om. Temperatur nära noll, regn. Nästa dag tre grader plus. Herre, min tid, så halt. Bussen ville inte köra där det inte var grusat eller saltat igår kväll, släppte av mig tre km hemifrån. Begripligt. Inga dubbar, ingen pannlampa. Jag går som Bambi på hal is. Förbannar mig själv för att jag inte förstått att det är bra att leta fram skridskorna. Jösses, så halt. Vem vågar detta? Ja, måste man, så måste man.

Idag är det grusat, men ändå suuuperhalt. Bussen är femton minuter sen. Begripligt. Han kör som en snigel fram till avsnittet där vägen saltats (istället för att grusas). Det är stor skillnad på väg, halka och säkerhet, men vad är skillnaden för miljön?

Inget grusat och inget saltat bortom kröken, sa chauffören. Flera bilar i diket. Oj, oj, oj. Då fattar man att det är förskräckligt att köra buss på våra smala, hala och krokiga vägar. Jag är tacksam för att de kör. Hur skulle jag annars ta mig, när jag inte vill ta bilen. Ja, springa eller cykla, vore ju bra, förstås.

Jag önskar alla chaufförer lycka till på halkvägarna idag och jag hoppas att (vi) alla resenärer utrustar oss själva med insiktens tolerans. Vad vore vi utan de fantastiska busschaufförerna som gör sitt yttersta för att ta oss från A till B.

Jag är framme. Inalles kanske en halvtimme sen. Vad gör det? Egentligen intet någe. Tack, för färden.

Tack.

A..

Vad är sexuella trakasserier - i praktiken, i livet här och nu?

 Jag läste nyligen en artikel om en kvinna som jobbade inom försvaret som blev utsatt för sexuella trakasserier.  Hon blev dåligt hörsammad. 

Jag har tänkt mycket på det, bl a tänkt på läget att gå vidare och skita i dem, stå ut. Sen bläddrade jag förstås vidare och lät henne bära sin egen strid. Det är ofta så vi gör. Tänker att de bara ska stå ut, bita ihop, gå vidare. För att strukturer ser ut så. Tills jag själv drabbas eller på annat sätt plötsligt fattar hur vidrigt det är. Eller tills någon berättar för mig, gör det verkligt och nära. 

Jag tänkte så, bit ihop. Och tänker sen, varför? Varför ska hon eller vem som helst stå ut med sexuella trakasserier, anspelningar, att någon rör en när man inte vill. mm. Inte en gång, utan igen och igen. 

Så, kan vi lyfta det samtalet? Ja, det har förts rätt mycket sedan #metoo körde igång, men det är ändå tydligt att vi behöver prata mer om det. För att det fortfarande händer. 

Ett prat i bokhandeln, kanske? Ja, vi har pratat om det också där, men ändå. Det fortgår. 

Vad är sexuella trakasserier - i praktiken, i livet här och nu? Hur påverkas den utsatte?

Länk till Diskrimineringsombudsmannen

https://www.do.se/diskriminering/olika-former-av-diskriminering/sexuella-trakasserier-och-trakasserier

18/1-24. Det finns fler perspektiv...

Det finns fler perspektiv, alltid!

Jag promenerar till bussen. Det är ca 1 km dit, men jag går den till mötes. Det är vinkområde, så jag behöver inte stå vid en hållplats. Tiden för bussens borde–komma-tid passeras med råge, så jag hinner gå typ 3,6 km. Temperaturen är mild, jag är rätt klädd, jag har tid, så mitt läge är lugnt. Men ändå, man vill ju ha bussen i tid. 

Bussen kommer så småningom. Vid ratten sitter en chaufför. Han har en tidtabell att hålla, för så säger reglerna. Vägen är smal, snöig, bucklig och hal. 

Han säger: äntligen. (Ler lite snett, vänligt)

Jag svarar: äntligen. (Samma ton. Förstående, ofrustrerad)

Han säger: jag har mött tre plogbilar, då blir man stående.

Herre min tid, tänker jag, så otroligt stressigt och svårt det måste vara att vara busschaufför med allt samsande de måste göra med naturen, vädret, trafiken, reglerna och folket i bygden. 

Tack, till alla chaufförer som stretar framåt idag och alla andra dagar. 

Jag ber en bön för att ni får en bra arbetsdag idag. Ja, i morgon och nästa dag också.

Tack, för dagens färd. 

A..

Gott nytt år, önskar jag er. Jag önskar var och en mycket rörelse under 2024.

Jag tänker på mitt enda löplopp 2023, tävling alltså. Ultravasan 90. 92 km löpning mellan Sälen och Mora, Vasaloppsspåret. Terräng, blött och långt. En mycket bra arrangör. Jag var äldsta dam i 2023 års resultatlista.

Jag var trött, men kom i mål med hedern i behåll. Samma sak gjorde jag 2022, så jag visste hur det var. Fast man kan ju inte veta, för allt är ändå olika. Jag känner mig stolt över bedrifterna, jag tar fram det när livet motar. Sambo Leif sprang 45 km, också han med löparglädjen kvar. Dotter Sofie var coach, vilket hon gjorde snyggt och glatt. Hon coachade oss och många andra längs spåret, ja, hon gladde många. Åter till boendet somnade jag lätt efter en sakta promenad till duschen och en enkel middag. Nästa dag och veckan efter var kroppen fylld av endorfinglädje. Det håller i sig rätt länge. Det är en fröjd, även om man kanske blir lite prattjatig.

Jag tänker ofta på loppet, på glädjen att ha gjort det och på viljan att göra det igen. Jag tänker på förmågan att göra mer än man tror sig om, att det är smart att försöka höja sina ribbor lite då och då. Att man kan, och att man ha glädje av sådana stordåd i det vanliga livet.

Att träna för sin egen hälsa, nu och framåt, med ett lagom (!) mått av kilometer, förmågan att hålla träningen vid liv och insikten att det är väldigt viktigt att hitta sitt bästa träningsmässigt för ett långt och friskt liv. Idag lyssnade jag på intervjun i podden “maratonlabbet” med 80-plussaren som springer 10 mil i veckan, slår världsrekord i långlöpning och njuter sin hälsa. Just så. “Lite lagom”. Och lagom är olika för alla, men rörelse slår verkligen det mesta. Och glädjen att höra om andras stordåd och kunskap är också av vikt. Alla vill ju framåt, så glädjedelande är fin inspiration.

Det värsta och det bästa är att det bara är jag själv som kan göra skillnad för mig själv, genom att ta mig till en bra typ av rörelse. Alla andra kan dock hjälpa till med pepp. Pepp och glädje tillför, så jag tackar alla som peppar sin nästa, sig själv och mig till fantastiska stordåd.

Gott nytt år, önskar jag er. Jag önskar var och en mycket rörelse under 2024.

A..

Sinnesrobönen är bra att ta till.

 Jag lyssnar till kvinnan som pratar med en närstående i telefonen. Jag kan inte undgå eftersom hon befinner sig i mitt rum. Jag känner henne inte, vet inte deras bakgrund. Jag saknar alltså bakgrundsförståelse och helhetsbild. 

De pratar om något som skaver, någon form av irritation. Något om arrangemang av kalas. Oklart vad, ja. “Gör inte hon, så ska inte jag."  Samtalet avslutas med att hon uppmanar personen i andra änden av linjen att köra dåligt-samvete-kortet. “Ge henne dåligt samvete. Skicka ett sms som ger henne dåligt samvete.” 

Jag har inte hela bilden och jag känner inte deras relation. Det är inte min boll, men jag funderar ändå över den. Vad gällde saken och varför blev budskapet som det blev? 

Jag funderar otroligt mycket i mina grupper och samtal kring hur vi uttrycker oss, hur vi lär oss av varandra, hur vi ser oss själva och hur vi skapar ett tillförande och lärorikt samtal på bästa sätt. Ja, hur vi hittar goda samtal och samarbeten utan att skada varandra. 

Gruppens och människors bästa står för mina ögon, men det är också med mina ögon. Det är svårt att se andra genom sig själv, kanske kan vi bara lyckas om vi ständigt tänker på’t och får hintar av andra, talar med andra. Kanske fattar vi inte ändå. Hur upptäcker vi när vi själva skadar andra eller gruppen? Skadar vi eller är det bara jag eller du som tror det? Hur påverkar vi andra? Vad är bästa sättet att hjälpa sig själv och gruppen framåt, när vi har olika känsla för hur samtal ska föras? Ett fnys, ett hånfullt skratt, att avbryta, eller ord om något med negativ riktning eller hårdhet kan skada, så hur gör vi för att åstadkomma det goda samtalet? 

En person säger: jag gillar när det hettar till. En annan säger: om det blir hård debatt, så går jag. Jag själv önskar fridfulla samtal där vi lär oss nytt. Jag är trött på den politiska pajkastningen där man allt skyller på någon annan istället för att fundera kring förbättrad förändring. Vad nu det är, antagligen olika för alla. Lyssnandet (inte ordmässig utmaning, ifrågasättande och hårdhet) är viktigt hos mig. Det är min strävan (nej, jag lyckas inte alltid, kanske aldrig helt och fullt, och kanske inte alls när det blir viktigt och personligt.) 

En grupp talade häromnyss om en bok. De tyckte inte helt lika, men samtalet plockade hela tiden nya frågor där alla i rummet lyssnade på den som talade, visade förståelse och bidrog med nya inspel. De lyfte flera tankar om samma och olika frågeställningar och alla fick nya infallsvinklar att begrunda. De gjorde just det. Begrundade tillsammans, byggde ett tillförande samtal tillsammans. Alla växte av samtalet. För mig skapar den typen av samtal trygghet och kunskap. Det lär oss, istället för att skapa oro och stress. Det är var och en som gör detta, var och en som är i rummet.

Jag vill att vi lyfter och ser varandra (som likvärdiga och vänliga människor) i samtalet. Att vi fyller varandra med värme och hopp, även när vi tycker olika. 

Just det. Jag kanske ska läsa Lena Anderssons Studie i mänskligt beteende igen. Någon sa att den var rolig, själv blev jag förbannad.  Pricksäker är hon, hur som helst. Obekvämt pricksäker. Vem är jag och vem är du i berättelsen? Herre min tid, måste vi vara någon av dessa?

Sinnesrobönen är bra att ta till. Ofta, men inte alltid. Det skulle ju kunna innebära att man avhänder sig ansvaret för vår gemensamma framtid. Det vill jag ju inte.

A..