Torsdag.

Hon sa att jag inte skulle skryta, att jag skulle vara tyst om det som för mig var en stolthet och bedrift. Hon blev alltså irriterad för att jag berättade om min glädje. Kanske kände hon sig mindre för att jag berättade om det jag hade åstadkommit för mig själv och för andra. Jag undrar varför man måste sänka den andre, hur man undviker det och istället bygger kraft till varandras dag? Fick hon kraft av att sänka mig eller ser hon inte att det är det hon gör? Glädjer eller sänker du andra? Tänker du på vad dina ord leder till, hur de landar i någon annan?

Någon säger; det kan man inte tänka på hela tiden. 

• Nej,kanske inte hela tiden, men ändå lite mer än inget alls.

Kritiken ligger hos den som sa´t och ska inte flyttas till mig, men det görs när det sägs. Det sänker mig när hon (direkt eller indirekt) kritiserar mig. 

• Kan jag undkomma det? 

• Kanske ligger kritiken också hos mig, i hur det landar i mig? 

• Kanske kan jag förhålla mig till kritiken på ett annat sätt? 

• Kasta det trista överbord, säger någon. 

Ja, men det är inte säkert att jag kan. Jag vill att personen ska förstå, se och vara med mig. Förstå glädjen och glädjas med mig. Förstå framgången och le uppmuntrande vid min sida. Förstå tricket, hälsan och vara en bidragande orsak till livets plus. 

• Du kan inte ändra andra, bara dig själv, säger en annan. 

Ja, men är vi tillsammans inte utvecklingsbara? Möts vi inte för att glädja, glädjas och se varandra? Möts vi inte för att bidra till bättre liv, både ditt och mitt?

Jag tänker på det, igen och igen, hur bristen på förståelse sänker möjligheten och viljan att prata, berätta och ge andra inspiration till att klara saker man tänker är svåra. Jag tänker på att mindre blir gjort när människor inte kan eller får berätta om glädjen. Det jag kan, kan också du. Och vice versa. Att kritisera bedrifter och goda insatser är jantelag och egen brist på empati eller kunskap. Eller bara dåligt mående och avundsjuka. Försök förstå är en bättre nyckel till vårt gemensamma väl. Jag vill ha henne i mitt liv, människor är inte förbrukningsmaterial. Jag tycker bara inte om när hon inte lyssnar och försöker förstå min riktning, det vill jag att hon ska. Jag önskar hennes stöd och hjälp, men kanske vill eller kan hon inte ge mig det? Vad gör jag åt det? 

Jag är på intet sätt vare sig bättre eller sämre på glädje och misstag än någon annan, men jag föredrar glädje i retur när jag berättar om vad jag har gjort (som är bra) eller förståelse när jag klantat mig eller livet är motigt. Det sänker mig när någon förminskar mig, blir irriterad för att jag berättar om min glädje (t ex kallar det skryt) eller fnyser för något man inte tror på. Det sänker mig om vi inte hittar ihop, du förstår, innan vid skiljs åt för dagen. Jag kan välja att vara tyst om det roliga eller om mina livsbehov som t ex träning, samtal och kultur, men varför ska jag det egentligen? 

Vi är alla beroende av varandra, höjer eller sänker liv och kraft. Väldigt mycket handlar om att lyssna och stötta. Och att själv tänka rätt tankar. Att försöka be sinnesrobönen är ett bra trick. Den säger en hel del, framförallt påminner den mig om att lägga bort sådant som jag inte kan göra något åt.

Idag vill jag höra din glädjehistoria. Jag vill höra dig sprudla, leva och skratta. Välkommen till mig, här på min plats, idag. Ja, mår du kasst så lyssnar jag på det också.

Välkommen till min plats idag. 

A..