Lördag 3/12-22.
Jag skickade reklam-sms till några bokhandelskunder på morgonkvisten för att Malin skulle komma och signera sin nya bok om sönernas berättelser om att förlora sin fäder. För att det är viktigt. Fäder och söner, liv och sorg.
När jag for till bokhandeln ringde telefonen och någon sa att jag sänt sms. Ja, sa jag och väntade. Han också. Jag förstod inte vad han önskade, men förklarade att författaren skulle komma mellan kl 1200-1400 och att hon var där för att signera sina böcker. Han var varmt välkommen. Tack, tack.
Kl 1400 var det poesilördag. Temat var: snart är sommaren här. Det var kallt ute. Fyra poeter var på plats: Sven-Arne, Eva, Catarina och Malin. De var laddade, spattiga, pratiga och redo. Eller inte. De (inte alla, inte lika) stod i vägen, pratade i munnen på varandra och tog inte till sig instruktionerna. Några av dem stod dessförinnan i vägen framför kassan för att de ville prata (det fattar man ju att de vill). De vände inte ens blicken till mig när jag försökte mota dem för utställning av stolar till den anstormande publiken eller för kunden som ville komma fram till kassan (det blir så när man är djupt förankrad i sitt eget samtal). Vad ser jag och vad ser du? Ja, det beror på vår egen roll, just där och just då. Så är det, hur skulle det annars kunna vara?
Jag bad dem flytta sig, sätta sig: va, ska vi inte stå när vi läser (jo, men alla kan inte stå och prata vid kameran då kan vi inte börja, ni måste stilla er lite), vem ska först, vilka ska läsa (tala med varandra om ordningen), var är mikrofonen (vi använder inte den), var ska vi stå (relativt stilla framför kameran, hoppa inte i sidled, tack). Jag hör att någon är sur för förseningen: nu är klockan flera minuter över, ska vi inte börja snart? Jag går när du har läst, är du först. (Då hoppas jag att hen läser sist, så alla poeter får ha kvar den lyssnande publiken, det spelar roll för alla.) Man skulle förstås bara kunna säga (fräsa, ryta eller skratta över kaoset): sätt er och var tysta så att vi kan göra klart för att börja.
Joakim, som filmar poeterna för Instagram, kom i god ordning. Det gör han alltid, jag är innerligt tacksam för honom. Filmapparaten strulade (för att jag tappat den i golvet och delar av skärmen svartnat), det tog några minuter för att hitta rätt knappar. Under tiden, kl 1358, kom smsmannen från i morse och började prata med författaren, framför kameran och precis när vi skulle börja med poesin. Han slutade inte förrän jag kunde styra in honom i butiken, så att jag sen kunde styra ut honom till rätt stol. Han var lite orolig över att inte få prata med författaren just då och över risken att hamna på film. Jag kunde lugna honom och vi kunde börja, några minuter sena.
Herregud, vi har ju talat om alla dessa frågor förr, har vi det? Varför står de som flugor kring en sockerbit och varför ser de inte helheten? Är det nervositeten som spökar varje gång? Ja, nej, de ser inte för att det är inte deras roll. Herrejösses, tänker jag ibland. Det gick givetvis bra. Poeterna gjorde stordåd och publiken var glad. Vi tackar och bockar.
Jag är väldigt glad över människor som övervinner sin nervositet, skriver sin text och läser den för var och en som vill lyssna. På ett torg, med en kamera som dokumenterar. Det är mod, tänker jag. Det är vackert mod.
Och så gick glasögonen sönder, förstås. Och jag fick själv ta ner tältet, ta in borden och alla stolar igen. Ja, det är min roll, minsann. Gör, bara gör. Skratta lätt inombords, så går det kanske lite lättare.
Herrejösses, ja, som man bäddar får man ligga. Ska man göra, så får man också göra. Så då gör man det.
Jag gillar alla poeter, alla författare och alla kunder som gläds och gör tillsammans. Var för sig och tillsammans. Ni tillför lust och glädje till min själ.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar