22/7-22. Målgång "Spring Tills Du Stupar" - juli 2022

Juli 2022. Spring tills du stupar = STDS. I juli med bankgaranti. (Den garantin finns inte i februariutmaningen.) Ja, månaden är inte slut, men jag är klar med utmaningen. Målgången. 

Man ska springa eller gå minst lika många kilometrar som respektive datum för varje dag i juli månad. Första juli skulle man alltså springa eller gå minst 1 kilometer. Den andra juli ska man röra sig 2 km, den tredje 3 km och så vidare. Den 25e ska man springa/gå 25 km och sen blir det drygt om man inte har byggt upp en reserv. Springer man längre än minimisträckan respektive dag så sätts kilometrarna in på löparens reserv-km-konto som man kan nyttja för kommande dagar. Man får aldrig gå minus på kontot. All förflyttning per egen fot räknas och det är den sammanlagda sträckan under dagen som räknas för respektive dag - att gå eller att springa är grejen här. 

"Bankgarantin" för juli månads arrangemang innebär att man kan samla i förväg, spara till sen, men man får aldrig gå minus - inte låna km för framtiden. 1 + 2 + 3 + 4 + 5 + 6 + 7 +  8 + 9 + 10 + 11 + 12 + 13 + 14 + 15 + 16 + 17 + 18 + 19 + 20 + 21 + 22 + 23 + 24 + 25 + 26 +27 +  28 + 29 + 30 + 31 km summerar till 496 km. Man skulle ska alltså gå eller springa 496 km innan den sista juli - acceptabelt rätt och vettigt fördelat över månaden. 

Om detta görs jämnt över hela månaden innebär det en genomsnittlig gå/springsträcka på 16 km/dag under alla 31 dagar. Man kan gå i mål tidigare, om man tar sig framåt längre sträckor per dag. 

Denna juli gick jag i mål den 22 juli 2022, med en genomsnittlig gå/springsträcka under dessa 22 dagar på 22, 6 km/dag. Leif målgångade den 21 juli 2022 med en genomsnittlig sträcka under sina 21 dagar med 23,7 km/dag. Leif gick i mål som person nummer 5 i arrangemanget och jag som nummer 6. Vid detta datum har 67 personer (av ca 180 startande) stupat, alltså inte klarat antalet kilometrar per dag. Ett gott gäng är kvar i utmaningen och stretar på, dag för dag. Även de som har stupat i arrangemanget kan ha gjort stordåd för sig själva genom att höja sin rörelsedos, de har kommit ut och gått eller sprungit och ansträngt sig för sin hälsa. Varje stordåd är en fröjd, eller hur? 

Jag hade en fin km-svit fram t o m den 10 juli, sen låste sig mitt ben som inte ville mer. Jag hann bli förtvivlad, men inte tappa hoppet. Jag trodde att det var en nerv som kommit i kläm, men det var nog höftböjaren som vägrade samarbeta. Benet vek sig, jag kunde nästan inte gå. Stretching blev nyckeln till ordning och den 11/7 var jag tillbaka i leken. Sen fick jag höja min dos under några dagar för att komma ifatt med de förlorade kilometrarna den 11/7. Ja, nej, jag låg inte knapert till, egentligen, men Leif drog ifrån och jag behövde försöka komma ifatt (sa reptilen och tävlingsdjävulen i mitt hjärnkontor.) Jag fick dock strax inse att jag blev tvungen att släppa honom, eftersom också han har en tävlingsdjävul i sitt hjärnkontor. Han har också lediga dagar med möjlighet att disponera sin tid, till skillnad från mig som arbetar fulla arbetsdagar i butiken. Jag har bara till- och från arbetet-tid att använda till detta (ja, ja, jag har förstås nätter också, men jag behöver också sova). Som vi alla vet, så är det inte bara med till- och från arbetet-tid. Det är gott och väl nog. Det gäller bara att starta i tid. Prioritera rätt, helt enkelt. 

Den 21/7 tänkte Leif gå i mål. Han hade 9 km kvar på morgonen. Det klarade han galant, förstås. Själv hade jag 60 km kvar då. Var det oöverstigligt under vanliga arbetsdagar? Nej, jag klarade att gå i mål den 22/7 trots den digra mängden kvar.  Jag kände mig rätt stolt över att ro iland det. 

STDS har en tendens att skapa besatthet i huvudet; 

- det ska gå...
- jag måste ordna x antal km per dag. Måste. Ska.
- jag måste hålla jämna steg med Leif. Måste. Ska.
- jag måste hinna i mål innan det datumet. Eller kanske redan dagen innan? 

Och det är en fröjd i sinnet när det gått vägen. 

Leif säger att han börjar komma in på nästa lager på sina skor, så det är nog dags för honom att köpa nya. Själv kanske jag ska våga börja använda de jag köpte för ett halvår sedan? 

Herregud, hur är vi som människor egentligen, kan man tänka. Ja, vi är väl lika knäppa som alla andra. Var och en på olika vis, lite si och lite så. Visst är det väl ändå skoj, att det är just så?

Tack, Mikael Forsström för arrangemanget. Tack, för att du därmed bidrar till att vi får locka fram tävlingsdjävulen och rörelsen ur oss, får oss att höja oss själva till nya nivåer och andra situationer. Tack, för att du håller ordning på excelarket som håller gruppens deltagare igång. Tack. 

Tack, Leif, för deltagandet och tävlingshetsen. 

Tack, kroppen, för att du håller. Tack, knoppen, för att du är med på noterna.

Nu ska jag vila en dag eller kanske två, sen ska jag fortsätta min rörelsedos för att försöka klara Ultravasan 90 i augusti 2022. .

Prio rörelse är grejen. 

A..

Nej, inte min hund, inte!

Det regnar. Kund med blöt hund (lurvig) kommer. 

- Nej, säger jag, inte blöt hund i butiken. 

Hon svarar; - han skakar aldrig av sig. 

5 sekunder senare hör jag hur hunden skakar av sig sitt blöta från pälsen.

A..

Jag är tjej!

En liten tjej och en mindre kille står på en uppfart när jag passerar. Jag springer långsamt förbi, med mycket kort reflektionstid just där. Den lilla - som jag tolkat som en kille - är klädd i rosa och har en rosa dockvagn. 

Jag hör honom ropa: - jag är tjej! 

Jag svarar: - jag ser det! Eller…? 

Så kort man hinner, så spontant det yttrar sig och så många tankar det skapade i mig. 

"Jag är tjej". Ja, jag tänkte att det var en kille klädd i rosa med dockvagn, att de lekte och hade kul. När han ropade tyckte han (4 år, kanske) att han behövde förtydliga sin tillhörighet. Varför, undrar jag? Han förstod att jag tolkat honom som en kille och ville berätta att han var tjej. Är han redan fel i sin kropp? Hur har han det i sin familj, med sina kamrater och i sin lek- eller livsroll? Hur går tankarna om kropp, kön och tillhörighet för detta barn? Eller var det bara en tillfällig lek? 

"Jag ser det". Ja, jag såg, men jag tänkte också att jag hade velat säga typ: - ja, du är den du vill vara, eller något sådant. Fast, det vet jag ju inte, för det kanske bara var en tillfällig lek. "Jag är tjej" kan också vara en inledning till något livsavgörande, en skillnad som påverkar resten av hens liv. Jag tänker att mitt “Eller?” representerar att jag ville prata vidare om saken, men att tiden blev för knapp. 

Varför behövde mitt huvudet klassificera honom som kille? Varför behövde han förtydliga att han var tjej? 

Ja, det är, trots livets år 2022, stor skillnad på att vara tjej eller kille. Det känns sorgligt varje gång det tydliggörs eftersom det påminner om bristerna i samhället. Min tanke går vidare till diskussionerna om abort, rasism, hbtq, ursprung - med mera - som pågår. Varje rättighet måste hållas i, slåss för igen. Varför kan inte samhället bara se att vi är likvärdiga människor, att var och en har rätt till sin egen kropp och att kärlek är kärlek oavsett om man är tjej eller kille?  

Hur ska det bli för det där lilla glinet som redan i den åldern behöver markera sin tillhörighet? Hur kommer de kommande 50 åren att se ut för människor med en annan könstillhörighet eller sexualitet? Eller annan hudfärg, för den delen. När ska vi lära oss att vi alla bara är människor, helt lika trots alla härliga olikheter. 

Hur ska det gå? Hur ska det bli? 

Visst vore det coolt om vi fick vara det vi själva ville vara?

A..

Hur syns oro?

Hon besiktar fyrhjulingen, hon tittar, granskar och begrundar. Hon talar med mannen som äger den, lyser under, drar på hjulen och så. Hon kontrollerar och känner. Som avslutning ska hon provköra. Hon sätter på sig sin jacka och hjälm. Kör ut, tutar, drar på och bromsar. Hon rundar huset, kommer tillbaka. Parkerar.

Jag ser på hennes kropp att hon tar ett djupt andetag, andas och släpper ner axlarna. Det ser ut som en stor tyngd eller nervositet kan lämna hennes kropp. Hon stänger av fyrhjulingen, kliver av, tar av sig hjälmen, kollar packväskan och går sedan in i byggnaden igen. Någon oro syns inte till. Den lämpade hon av när hon släppte ner sina axlar.

Vad sa de där axlarna, som hon så tydligt släppte ner? Vad berättar vårt kroppsspråk om oss själva?

A..

Vem är otrevlig?

Hon är glad, ömsom frågar och berättar. Frågar, berättar, frågar och berättar. Hon berättar om sin egen nostalgiska känsla, sin glädje. Hon berömmer min mc som hon har i uppdrag att kontrollera, jag svarar enstavigt, tittar bort. Hon frågar, ja, vänligt och utan att vara påstridig. Jag känner obehaget bubbla lågt i mig samtidigt som jag ifrågasätter mig själv. Varför kan jag bara inte svara på samma sätt som hon, när hon är glad och inspirerad? Hon är verkligen glad och serviceminded, men jag vill inte prata. Vill inte. Jag har nog med mina tankar och vill inte prata teknik. Jag anstränger mig inte, tittar bort. Jag borde inte ha satt mig på den stolen om jag inte vill vara medgörlig. Jag undrar varför jag bara inte gick bort och tog en kopp kaffe och stängde in mig själv i mitt egna rum (mitt eget huvud), med mina egna tankar. Kanske är det läget, platsen, som gör mig utsatt, försätter mig i obehag och nervositet. Hennes glädje borde avväpna mig, men jag är kvar i min enstavighet. Kanske är det nervositeten eller min okunskap om motorer och maskiner som gör mig olustig till mods. Trots mitt mot, eller min korthuggenhet, är hon fortsatt vänlig och glad. Det är vackert att se. Jag önskar henne en finfin dag. Mig önskar jag att jag låtit hennes glädje smitta mig, trots att mitt inre motsatte sig det. 

Många pratar om att andra är otrevliga, att andra borde skärpa sig, med mera. Vad är det egentligen? Var kommer känslan ifrån? Är den inte helt personlig och beroende av var jag står, hur jag mår, i varje enskild stund? 

Vem är otrevlig? Jag skulle kunna säga att hon var det, bara för att jag inte ville det hon ville. Hon respekterade inte min sfär. Men, nej, så är det ju inte. Jag talade inte om för henne att jag inte ville, hur jag mådde, vad jag behövde och tänkte. Jag berättade inte om hela min personlighet och mina glädjeämnen och våndor. Hon försökte, men träffade inte rätt - för att jag var något annat. Det går inte, tänker jag, att säga att människor är otrevliga innan man har tittat på sig själv. Var det kanske du själv - jag själv - som gjorde situationen till det den blev?

Jag försöker vara glad och positiv, alltid hjälpsam i jobbet. Det finns ändå människor som tycker att jag är otrevlig. Det finns också människor som jag känner så för, men - det kan vara hos mig själv känslan ligger. För att vi, våra personligheter krockar eller för att vi, just då vet för lite om varandra och situationen.

Jag tror: att bedöma och kritisera trevlighet - är (eller bör vara) att fundera över sig själv, snarare än om den andra. Det är på en själv det beror när man klassar någon annan som otrevlig.

Ja, nej, förstås inte alltid. Men ändå.

A..

Opus besiktning, Norrtälje - juni 2022

Till start i "Spring tills du stupar"

Den 1 juli 2022.

Det regnar, ja, det åskar och vräker ner från himlen. Det är springdag idag. Det går inga bussar på morgonen längre, så jag måste ta mig själv till jobbet. Hur blev det så, att de tagit bort alla morgonpendlingsbussar? Vad händer med dem - oss, jag och vi - som måste ta bussen? Hur kunde det ens vara en tanke att ta bort bussarna? Tror ni att vi inte ska till jobbet i Norrtälje eller i Stockholm för att skolorna har sommarlov? Jag ska fundera på om jag ska uppröras eller se det som en möjlighet till mer träning. 

Egen fysisk kraft är förstås bra, eller hur? (Även om två mil i varje riktning är för hög daglig dos för mig.) Juli är STDS (spring tills du stupar), löparutmaningen som kräver ordentligt med rörelse. Det kan passa sig att försöka vara med där. 

Jag gläds fortfarande åt min insats i Jättelångt 2022, men nu är det annat i sikte framåt. Det gäller att inte somna på sin post utan fortsätta rörelsen i lugn och maklig takt. Sakta framåt verkar ändå vara ett bra träningsdrag. Lite mer snarare än lite mindre, men ändå lugnt. Gärna lite hjärthets ibland också förstås. Hur ska det annars kunna bli bättre? 

Regn och åska. Är det ett hinder? 

A..

#blixtochdunder 

#sl #nobina #buss645 

#juliutmaningen 

#springtillsdustupar 

#jagärlöpare 

#jagspringer 

#runstreak  

#roslagsleden #roslagsbrokyrka 

#jagspringertilljobbet  #välkommentillnorrtälje 

#norrtälje #rörelseglädje #rörelseglädjeNorrtälje 

#målbild = #ultravasan och #jättelångt #lkroslagen