Hon är glad, ömsom frågar och berättar. Frågar, berättar, frågar och berättar. Hon berättar om sin egen nostalgiska känsla, sin glädje. Hon berömmer min mc som hon har i uppdrag att kontrollera, jag svarar enstavigt, tittar bort. Hon frågar, ja, vänligt och utan att vara påstridig. Jag känner obehaget bubbla lågt i mig samtidigt som jag ifrågasätter mig själv. Varför kan jag bara inte svara på samma sätt som hon, när hon är glad och inspirerad? Hon är verkligen glad och serviceminded, men jag vill inte prata. Vill inte. Jag har nog med mina tankar och vill inte prata teknik. Jag anstränger mig inte, tittar bort. Jag borde inte ha satt mig på den stolen om jag inte vill vara medgörlig. Jag undrar varför jag bara inte gick bort och tog en kopp kaffe och stängde in mig själv i mitt egna rum (mitt eget huvud), med mina egna tankar. Kanske är det läget, platsen, som gör mig utsatt, försätter mig i obehag och nervositet. Hennes glädje borde avväpna mig, men jag är kvar i min enstavighet. Kanske är det nervositeten eller min okunskap om motorer och maskiner som gör mig olustig till mods. Trots mitt mot, eller min korthuggenhet, är hon fortsatt vänlig och glad. Det är vackert att se. Jag önskar henne en finfin dag. Mig önskar jag att jag låtit hennes glädje smitta mig, trots att mitt inre motsatte sig det.
Många pratar om att andra är otrevliga, att andra borde skärpa sig, med mera. Vad är det egentligen? Var kommer känslan ifrån? Är den inte helt personlig och beroende av var jag står, hur jag mår, i varje enskild stund?
Vem är otrevlig? Jag skulle kunna säga att hon var det, bara för att jag inte ville det hon ville. Hon respekterade inte min sfär. Men, nej, så är det ju inte. Jag talade inte om för henne att jag inte ville, hur jag mådde, vad jag behövde och tänkte. Jag berättade inte om hela min personlighet och mina glädjeämnen och våndor. Hon försökte, men träffade inte rätt - för att jag var något annat. Det går inte, tänker jag, att säga att människor är otrevliga innan man har tittat på sig själv. Var det kanske du själv - jag själv - som gjorde situationen till det den blev?
Jag försöker vara glad och positiv, alltid hjälpsam i jobbet. Det finns ändå människor som tycker att jag är otrevlig. Det finns också människor som jag känner så för, men - det kan vara hos mig själv känslan ligger. För att vi, våra personligheter krockar eller för att vi, just då vet för lite om varandra och situationen.
Jag tror: att bedöma och kritisera trevlighet - är (eller bör vara) att fundera över sig själv, snarare än om den andra. Det är på en själv det beror när man klassar någon annan som otrevlig.
Ja, nej, förstås inte alltid. Men ändå.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar