På väg till ett västsahariskt flyktingläger

8 november 2016

Tidig morgon. Jag tittar ut mellan persiennspringorna, ser de vita bilarna. Termometern säger minus tre och klockan likaså. Morgonen är tidig.

Jag packar de sista kläderna i väskan som är fylld av tröjor till spelande och lekande ungar i flyktinglägret. Det blir en aning tungt och jag bävar lite för promenaden till bussen.

Strax före 0400 packar jag på mig väskorna och går ut. Det är skön temperatur och torr vit snö på marken. Ljust och vackert i tidig timme.

Vid 0500 träffar jag resvännerna på Arlanda. Vi checkar in och vandrar vidare till vår utgång.  Vi blir sittande i planet en god stund innan det kunde lyfta – snöplogning, avisning och turordning är kanske skälen till förseningen.

Stockholm – Paris – Alger – Tindouf. För mig som vet att start och landning är förskräckligt för miljön gör denna reserutt ont i min själ. Jag har förbrukat mina resor för en lång framtid genom detta.

Tindouf (Algeriet). Vi kommer fram mitt i natten. Det är becksvart. Flygplatsen ser väldigt liten ut, den är som utslängt ute i ingenstans. Vi får ankomstregistrera oss, visa pass och få vårt bagage. Allt har kommit med, hela vägen. Den oron kan vi nu släppa. Vi blir hämtade av en buss från lägret. Vi åker i konvoj från flygplatsen till flyktinglägret (Smara). Vid ankomst till lägret behöver vi ankomstregistrera oss igen, vi bor sen hos två olika familjer. Våra familjer bor en lång bit ifrån varandra, kanske en halvtimmes bilfärd på lagom skruttiga vägar.

Vi var sju från Stockholm, åtta från Paris och vi blir 9 vid framkomst.

Här är tanken att lära sig hur människor lever och lär i ett läger som aldrig skall bli en permanent bostad. Även om den varit det för många alldeles för länge.

I lägret finns människor som har fördrivits från sina hem. De har tvingats hit. I deras hemland finns viktiga naturresurser som t ex sand, fiske och fosfor som andra istället drar nytta av. Andra gynnas medan befolkningen tvingas leva på bistånd i sandiga läger i ett annat land än sitt eget.

Min dag – på flyg och alltför många mellanlandningar – har tillbringats i samtal, vänliga och värdefulla samtal. Det gör gott för min själ.

I morgon är en ny dag. Då skall vi möta människor som lever sina liv på andra sätt än vi. De lever i sand, tält, enkla bostäder och i en evig väntan på frihet.

A..

(Uppstigning tisdag morgon ca 0300, 

Arlanda 0500 och framme i 

flyktinglägret framåt 0130 på natten).