Jag trär på mig strumpbyxorna och tänker på Yasri Khan...

Igår var det kallt, jag frös en aning. Jag tänkte på det när jag skulle klä mig i morse, så strumpbyxorna fick åka på.

När jag trär på mig strumpbyxorna får jag skarpa associationer till apelsiner och till Yasri Khan. Jag ler, men tänker också på den hektiska hårdheten i media mot Yasri Khan och staters övervåld. Jag tänker t ex på mediahårdheten mot Yasri, Miljöpartiet och då närmast Yasris inte-ta-i-hand-princip. Vidareutvecklingen i media var hård, gavs absurda proportioner. Jag tänker också på människors svårigheter i länder där makten tänker sig äga rätten att riva upp träden med rötterna fast träden inte är deras. Det kan t ex vara apelsiner eller oliver. Oavsett vad de river upp är staters övergrepp fasansfullt. Fast just apelsiner och strumpbyxassociationen får mig att le, den är inte fasansfull. De hör ihop därför att apelsinsamtalet hör till samma person som strumpbyxorna, om än vid helt olika tillfällen och i helt olika sammanhang. Apelsinerna förknippas med tårdränkt skratt, strumpbyxorna som någon form av realitet.

Det är förstås lite roligt när man får associationer till märkliga ting, när tankarna drar iväg till sådant som inte har med saken att göra. Men, jo visst har apelsiner och Yasri Khans samtal om strumpbyxor ihop, hos mig är det för att det är Linnea som är kopplingen frågorna emellan.

Jag gick en kurs. Temat var fred, ickevåld och ledarskap och Yasri Khan höll ett mycket intressant pass på denna kurs. Vid en av de många intressanta frågeställningarna talade vi om vad vi gör med autopiloten (vårt undermedvetna) på och vad vi gör med någon form av eftertanke (vårt medvetna). Vi talade sedan om att gå utanför vår bekvämlighetszon (comfort zone) och besöka platser och företeelser som inte är lika bekväma (stretch zone och panic zone). Att besöka vår egna strech zone och panic zone är viktigt för vår utveckling, precis som det är att göra saker genom manuell styrning, alltså utan att bara autopiloten är på. Yasri talade om strumpbyxor som en autopilotsyssla, men Linnea protesterade mot detta. Jag håller med henne, strumpbyxor kräver närvaro.

Yasri Khan och hans ledarskapskurs var mycket intensiv. Positiv och intensiv. Han matade oss med information, gav ingen särskild tid för reflektion och eftertanke men gav oss värdefulla ord och övningar. Det var viktiga och kunskapsbringande dagar. Reflektionen och eftertanken fick vi ta efter hans lektionspass. Jag såg - och ser - Yasri som en imponerande driven (ung) man, med vilja och arbetsglädje. Han ville framåt, han ville arbeta för fred och han ville att hans religion (islam) skulle spela roll i världen. Jag såg inte det alls som en konflikt att andra religioner också fick spela roll på motsvarande sätt, tillsammans och var för sig. Jag upplevde respekt, han bar en önskan om fred och framgång. Tillsammans. Min enda (något) negativa tanke var hans tanke om ålder. Jag såg hans ord och handlingar som åldersdiskriminerande när han bara ville ha unga människor i sina organisationer. Han önskade dem unga och nyutexaminerade, så att han kunde forma och utveckla dem enligt sin filosofi i organisationen. Nu tänker jag förstås inte försöka arbeta där, så han får väl hållas så, även om jag starkt ogillar diskriminering (oavsett riktning). Bortsett från resonemanget om åldersfrågan fann jag honom kunnig, engagerad och inspirerande. En man med driv och vilja, och med fred i tanken. Och med strumpbyxor som exempel. Han stod också för stolthet i sin organisation och i sin religion. Jag hör sällan någon som är så stolt över sin tillhörighet till kristendomen, som Yasri var (är) i förhållande till sitt islam. Jag undrar varför vi (svenskt "vanliga" kristendomstillhöriga) är så färglösa i vår religionstillhörighet. Jag är glad att Yasri Khan korsade min väg.

Det gjorde ont att höra om hetsen i media, om hans inte-ta-i-hand-princip som stjälpte honom för att några tänker så kort och så onyanserat. Dessa frågor gör mig så fundersam, undrar hur vi prioriterar i våra värderingar. Vad som är vad och varför. Det som gör mig ytterst irriterad är om/när någon får skadestånd för att hen har vägrat eller vägrats handskakningen. Jag vet att det har hänt och det får mig att skämmas för mitt lands rättsprinciper. Det är uppenbart uppåt väggarna galet med sådana skadeståndstankar. Därutöver måste människor själva få bestämma hur de hälsar. Med vem, hur och när. Ja, jag vill ha ett respektfullt bemötande även om jag är kvinna, men det är inget absolut krav att var och en alltid måste hand-hälsa med mig. Det går fint att välja andra sätt, gemensamt bekväma och respektfulla sätt. Och inte bara mot mig, mot alla vi möter.

Apelsinerna har inte med Yasri Khan att göra, men väl med Linnea. När Linnea och jag besökte Israel tillsammans (med andra) talade vi om apelsiner. Vi talade om hur eller var de växte, men vi talade om olika hur och var. Det slutade med skratt, så ofantligt mycket skratt så att det inte gick att hejda. Det tog aldrig slut, bara bubblade upp igen och igen. Tårarna flödade. Det var ett minne att le åt. Ja, strumpbyx- och apelsinminnet hör alltså ändå ihop.

Bortsett från apelsiner, strumpbyxor, media, Linnea, Miljöpartiet och Yasri Khan undrar jag varför soppan stänker ner hela micron (om jag micrar utan lock) - när jag har en mindre (men ändå djup) tallrik men inte när jag har en stor och vid (och djup) tallrik?

A..
(Sthlm 10/8 2016)

Länkar;
FIL-kusen Härnösands Folkhögskola. Yasri Khan. Muslimer för fred. Ickevåld. Kristna Freds. Miljöpartiet. Apelsiner. Comfort zone - att växa som människa är att vidga bekvämlighetszonen....