Slagregnens år - Crister Enander

Slagregnens år
Crister Enander
Heidruns förlag
2016
Isbn 978 91 86699 41 3
Heidruns.se 

En tankebok. Ja, jag tänker mig att läsa den så, som en tankebok. De olika avsnitten - berättelserna & reflektionerna - får användas som underlag för att utforska mina egna tankar. Vilka associationer drabbar mig när jag läser? 

I bokens inledande kapitel - 3 maj, I gryningens gränsland - berättar Enander om några av sina ungdomsbekantskaper och ungdomshyss (utan att vare sig han eller jag reflekterar över var gränsen mellan hyss och olagligheter går). Han reflekterar över vad som hänt med två barndomskamrater och om deras grundförutsättningar i livet, som hemmet och föräldrar. Hans reflektion föder tankar hos mig om våra grundförutsättningar och vad som blir av oss, och varför. Vad är gener och arv, vad är miljö och hur påverkar det oss i våra liv. Det för också med sig tankar om civilkurage (som ofta upptar mina tankar), t ex om vårt ansvar när barn far illa. Jag undrar hur hans barndomskompisar Frank och Johnny verkligen hade det. 

Det gör ont i själen att tänka och veta att barn far illa. 

Det sägs (ofta) att vi själva styr våra liv. Att allt är möjligt. Ja, i vissa mått, men i andra inte. Det är inte sant, tänker jag, att allt är möjligt - i varje fall inte helt. Mycket är möjligt för att vi tror och har sikte på att det är möjligt; att vi satt upp en sådan målbild och ständigt strävar dithän. Men, hur är det för de/oss som inte är kapabla att sätta de nödvändiga målbilderna i alla sammanhang? Hur är det för de/oss som inte hanterar det själva och inte lyckas åstadkomma det stöd från omgivningen som krävs för att vi skall kunna bygga vår egen kraft? Jag tänker att det är många som kan bygga kraften alldeles själva, trots att de är ensamma på sin öde ö, men jag tänker också att det är många som inte kan det. För att de saknar stöd och den positiva kraften omkring sig. Möts med nej, istället för med inspiration, alternativ och en utvecklande riktning. Typ ja, (men inte bara ja) istället för ständiga nej.

Vad spelar roll för våra liv? Vad gör oss till bra, eller bara bättre människor? Vad får oss att orka göra slag i saken, lyfta oss själva (& andra) med hjälp av våra och andras drivkrafter till att bli och göra det vi vill bli och göra. Vad nu det är? 

Vad spelar roll för våra liv? Arv och gener, ja. Miljö och fostran, ja. Klass, ja. Vänner, ja. Tillgång till ett rikt liv, ja. Litteratur, kultur, utbildning, ja. Musik, ja. Positiv kraft omkring oss, ja. Stöd från människor som spelar roll, ja. Ifrågasättande diskussioner, ja. Rättvisa, ja. 

Tala med - tillsammans med - andra. Lyssna på andra. Se andras förutsättningar. Hjälp varandra framåt. 

När vi har kommit så långt fram i tiden (i boken) som till den 9 maj (årtal obekant) är ämnet Vi väljer. Det inkluderar t ex frågor om våra val, om vi skall välja person eller parti, om vem/vilka som vänder kappan efter vinden, partiernas program och inställning - och den ofantligt viktiga frågan om demokrati, eller kanske vad demokrati är. Detta tar jag med mig ut på min löparrunda för vidare begrundan. 

A..

"Makthavare har ingen fallenhet för att frivilligt dela med sig av makten. De klamrar sig oftast fast med alla till buds stående medel. Ty makt är en form av drag." - skriver Enander i slutet av kapitlet om Vi väljer. 

Mer om Slagregnens år & Crister Enander - här.

Heidruns förlag. Adlibris.

Hur akut är akut?

Hur akut är akut? Vad är viktigast just nu?

Hur akut är akut - är en fråga som ställs i tunnelbanan i Sthlm och säkert också på andra ställen. Det är sjukvården som frågar och hänvisar till sjukvårdsupplysningen (om jag inte minns fel).

Frågan är förstås alltid relevant, inte bara när det gäller sjukvård. Det är svårt att avgöra vad som är akut, som i viktigt att åtgärda nu eller som kan anstå till sen.

Jag klurar på vad som är viktigast just nu? Eller kanske vad som är viktigast överhuvudtaget. Eller bara vad som är viktigt, utan att för den skull behöver vara viktigast.

Skall vi bara betrakta och låta passera,
eller skall vi säga ifrån när något får oss att stanna?

Är det viktigt att säga ifrån, markera felaktigheter? Hur viktigt är det?  Ja, det är förstås olika vid olika tillfällen, för olika situationer. För mig är det viktigt att vi säger ifrån, inte bara står och betraktar, låter passera.

Jag såg en bild snurra i de sociala medierna som indikerade att man inte skulle markera, bara betrakta och går vidare. Det är inte min grej, känner jag. Felaktigheter behöver uppmärksammas. Jag upprörs ännu över bilden (som finns här till höger). Representerar den kanske en bild av dagens civilkuragenivå? Är det så vi vill att den skall se ut? Jag vill inte se ett sådant samhälle.

I det sammanhanget kan vi förstås också notera att det ofta är så att de som slår larm om orättvisor - visselblåsare, t ex - själva hamnar i klistret. De förlorar sina jobb och utsätts för orättfärdigheter från sina egna organisationer. Många kollegor står tyst och betraktar, låter det ske. Som att det är ok. För mig känns det inte ok. Vi behöver tydligare stå för det som är rätt, och tydligare stötta de som tydligt står för rätt.

Frågan är förstås alltid vad som är rätt. Människors väl är rätt. Rättvisa är rätt. (Vad nu rättvisa är). Miljö är rätt (& oerhört viktigt). Mänskliga rättigheter är rätt.

A..

På bordet ligger....

Slagregnens år
Crister Enander
Heidruns förlag
2016
Isbn 978 91 86699 41 3
Heidruns.se 

Förlaget - Heidruns förlag - säger följande om boken; I "Slagregnens år" reflekterar Crister Enander över det svenska samhällets utveckling. Rättframt ringar han in vår samtids brinnande aktuella frågor. På samma sätt som han beskriver och nagelfar sina egna existentiella dilemman. Han inleder med intensiva och svåra minnen från barndomen, upplevelser som inte minskat i styrka genom livet.

Enander skriver mer personligt än i tidigare böcker. Om sin livsavgörande kärlek till Lotta, kvinnan han älskar, om vad hon betytt och alltjämt betyder för honom. Hans självrannsakan är inträngande när han skildrar ett förhållande som blev alltmer destruktivt och slutade med flickvännen Pias självmord en tid efter att förhållandet upphört.

Vi får möta människor i samhällets utkant, människor som Enander lär känna under sina morgonpromenader – människor som samhället förnekar och fördömer. Enanders skildring av vad dessa utslagna får genomlida står i bjärt kontrast till vad samtiden tycks värdesätta mest. Denna utveckling får Enander att vredgas över det goda samhällets nedgång, välfärdens förfall.

Crister Enander umgås dagligen med författare, döda som levande, på sin skrivkammare i Lund. Somliga av hans favoriter dyker åter upp men också andra. I Slagregnens år framträder flera av de mest utmanande – som Sven Delblanc, Gunnar Ekelöf, August Strindberg, Henrik Tikkanen, Astrid Lindgren. Vännerna från hans dammiga bokhyllor, de som vänligt men bestämt pockar på hans uppmärksamhet. De som vet att trösta när dagarna är grå och ångesten svider i själen.

Slagregnens år är i alla stycken en tankebok och som sådan väcker den eftersinnande nya tankar om litteraturen, om samhället och om vad som på allvar påverkar och formar oss som människor.

Crister Enander har i år fått mottaga två personliga stipendier dels från Svenska Akademien för "hur han kämpar på den seriösa kritikens bastioner.", dels ett från Helge Ax:son Johnsons Stiftelse som belöning för ”sitt litterära arbete”.

Först vill jag säga att det är fantastiskt att det finns så mycket olika litteratur, så många olika typer av böcker skrivna av inspirerande och engagerade människor. Det är verkligen värdefullt. Man blir varm i själen av detta. Det finns böcker för alla intressen och alla åldrar. Det finns alltid något nytt att förkovra sig i eller drömma sig bort med. Ja, det är fantastiskt.

Jag har inte läst Crister Enander förut, men ser att han har skrivit flera böcker där två har utgivits på Heidruns förlag. Förlaget är beläget i Torsby, som jag tänker på som en värmländsk skogstrakt med vandrande vargar och en lagom spektakulär (intressant och bra) skidanläggning. Jag har inte varit där mer än passerande, så min bild är inte färgad av en relevant verklighetsuppfattning, bara av ett selektivt betraktat nyhetsflöde och möten med människor som har delgivit mig något av sin verklighetsuppfattning. Inte heller den är förstås komplett, kanske inte ens sann. För vad är komplett och sant?

Crister Enander har skrivit en tankebok, läser jag. Och att han beskriver och nagelfar sin egna existentiella dilemman. Heter det inte existensiella? Nej, det heter tydligen existentiella. Redan här blir jag förvirrad. Hur skall detta gå? Nåväl, jag ser fram emot läsningen.

A..

Heidruns förlag. Adlibris.

Chauffören hade inte tid, bussen indragen & jag är billös. Hur kommer man då hem?

Chauffören hade inte tid att fiska upp mig, bussen är indragen och jag är billös. Hur kommer man då hem? Ja, man får väl promenera. Hempromenaden tog ca 3 timmar. Det var varmt och skönt och jag lyssnande t ex på en sommarpratare som ältar (liiite för mycket) om tandläkarskräck, men också ger ifrån sig en del klokskap.

Jag vandrade genom det vackra landskapet och förundras över vår fantastiska natur. Den är fin, rogivande och fin. Ja, en fin tur. Ja, den skall jag absolut göra igen.

A..

Roslagsleden är märkt med orange färg längs vägen. Vissa sträckor är förstås avsevärt bättre än andra. Överlag är det dock väldigt fint - Roslagsleden kan verkligen rekommenderas. Vår natur är verkligen fantastiskt vacker. 

En lätt vind dansar över nejden. Grödorna, gräset och annan växtlighet svajar vänligt & tålmodigt i orimliga försök att hålla takt.

Det gör ont i själen när samtalet tystnar.

Det gör ont i själen när samtalet tystnar, när det inte går att vrida på orden och utveckla tanken tillsammans med andra. Det gör ont i själen, i tanken och till slut också i kroppen.

Det gör ont i själen när jag försöker förklara min känsla, min tanke och svaren från den andre bara blir; - nej, så är det inte. Jag känner och våndas, behöver berätta och svaret är nej. Det gör ont att det är så. Att svaren från den jag talar med är nej, när jag berättar om min känsla. Jag förstår aldrig hur svaret kan vara nej, att min känsla är nej och felaktig. Jag förstår aldrig hur den andre parten kan säga så.

Jag behöver samtalsrummet, jag behöver förståelsen i samtalet eller lotsningen åt ett annat håll. Jag behöver tala, berätta och också lyssna till den andra sidan. Jag behöver inte mötas av nej eller tystnad, jag behöver en utveckling av frågan.

Det gör ont i själen när samtalet tystnar - oavsett skälet till att samtalet tystnar.

A..

Får man ha morgonrocken på sig på stan?

Jag tittar på kvinnan som går över perrongen. Hon har en vacker svart hatt och en likaledes vacker sidenkappa med en fågel broderad på ryggen. På insidan är kappan röd och på utsidan blå. Den är fin. Jag har en sådan hemma.

Min första tanke när jag såg henne var; oj, har hon morgonrocken på sig. Min andra tanke blev att det är utmanande och intressant med våra förutfattade meningar och färdiga bilder om vad som är vad.

A..

Vilka planer pågår?

Evil plans - nej, här pågår inte sådant. Men gärna andra typer av planer, som t ex löpning, cykling, paddling, äventyr, möten med fantastiska människor & nya företeelser, mm. 

Maken - en läsvärd förhållanderoman

Maken
- en förhållanderoman
Gun-Britt Sundström
Albert Bonniers förlag
1976
10e tryckningen 2015
Isbn 978-91-0-011471-8

Det är min dotter som rekommenderar boken till mig. Hon är fångad av den, tycker att den är riktigt bra. Jag läser på baksidan och frågar om den inkluderar otrohet, och ja, det gör den, men ingen kommer riktigt till skada, säger hon. - De verkar inte bry sig.

Jag känner mig osäker kring läsningen eftersom jag tycker omåttligt illa om otrohet. Den gör alltid ont, tänker jag. Jag vill inte ha eller vara en del av något sådant. Till slut köper jag ändå boken. Den är från en annan tid, en tid där också jag varit med. Det känns bekant. Jag kan se gatorna framför mig, snön och mönstret. Jag kan känna cykeln och lägenheterna, i den gångna tiden i stället för nu. Jag kan också känna lukten och känslan av pipan och cigaretterna inomhus, då som någon form av självklarhet, nu ett minne blott.

Ja, men ok, det var en bra bok, om än lite för lång på slutet. Jag ogillar ännu otroheten, den är - för mig - obegriplig. I den här boken finns den som en röd tråd, är ytterst närvarande. Där synes den självklar för de medverkande, i mitt hjärta gör den ändå bara ont.

Boken handlar om Gustav och Martina. Ja, också om Cilla, Harriet, Aron, Mikael, Eva och många andra. Den handlar om relationer, personligheter, samtal, öppenhet, tidsandan och människor. Den handlar om livet, företrädesvis Martinas liv och hennes förhållande till sin Gustav och andra. Relationer och människors personlighet är förstås ett mycket intressant kapitel att begrunda, dessa ting finns det gott om här.

Vill vi tala om och med eller vill vi vara tysta? Vill vi bli sedda och i sådant fall hur? Vill vi bära ansvaret eller vill vi bli omhändertagna? Vad är egentligen viktigt i våra liv?

Ja, visst var den läsvärd. Ja, absolut.

A..



Länkar; 
Albert Bonniers förlag. Adlibris. 

På resande fot; Vi är lika, men också väldigt olika...

Ölandshimmel - sommar 2016

Jag står vid busshållplatsen och väntar. Jag vet när det är tid. Jag är tidig. En kvinna med oro i kroppen kommer förbi. Hon letar efter sin buss, som är densamma som min. Hon oroas, undrar. Jag lugnar. Hon går till kiosken och handlar lite färdkost, hastar tillbaka trots att det ännu är gott om tid. Hon ställer sig bredvid mig, talar och berättar om sin stress till bussen, sin tanke och feltanke och att hon är tacksam för att vara i tid. Hon lugnar sig så småningom, känns bekväm och trygg där hon står. Det är fint att se att lugnet kommer till henne.

Det kommer fler passagerare. De ställer sig i väntan. Någras samtal sinsemellan indikerar att de är rädda för att inte få plats, eller kanske är det för att de vill sitta tillsammans. De tar sats när de ser bussen på håll, de skapar strategier för att komma först.

Jag kommer på, ryms, jag har ju bokat min plats. Ja, alla övriga likaså. Jag sätter mig till ro, vid västlig fönsterplats. Jag väljer bara utifrån vad som är fönsterplatsledigt, reflekterar över solen, men tänker att det får vara så. Det finns ju gardiner om det skulle te sig besvärande. Jag vet att någon väljer plats utifrån solens riktning, någon efter faran att sitta vid ytterfönster och någon efter faran att sitta närmast vägkanten. Någon vill sitta långt bak, några långt fram och någon vid en dörr. Något behöver vara nära toaletten och någon sätter sig bara där det är rent och snyggt. Ja, kanske har vi alla våra olika preferenser, även om vi ändå bara har varsin bokad plats. Valmöjligheterna är oändliga, men ändå inte. Orosmöjligheterna likaså.

Bredvid mig slår en man sig ner. Han är lite skärrad, som i stressad men ändå glad. Han boar in sig på sin plats, ställer väskan på sin, boken på sin och letar frenetiskt efter telefonen. Till slut hittar han sin ro. Han berättar att han vetat fel. Han har bokat, vetat och bestämt sig i sitt huvud för en avgångstid. Inte tittat, bara ändå vetat. Till slut tog han ändå en titt på sin biljett och då var det nästan alltför kort tid kvar, eftersom den var en annan än den han bestämt sig för. Det blev hastighetsöverträdelser och stress som följd. Han var glad att han hann, förundrad över sig själv och hur han gjort, men oändligt glad att han hann.

Ja, visst är det så vi ofta gör, vet bäst fast vi inte alls vet bäst. Det känns igen, både från egna och andras situationer och göranden.

Det här med resande verkar för många vara ett litet stressmoment. (Ja, för mig också ibland förstås). Vi vill inte missa, vill vara i tid. Vi vill veta var vi ska, att vi ska och hur vi ska. Några behöver god marginal, några tar saker med ro. Några lär sig aldrig och några tar omtag med nya perspektiv.

Ja, resande är onekligen ett kapitel för sig (precis som mycket annat). Liksom hur vi är som människor. Vi är lika, men ändå så oändligt olika i hur vi är, gör, tänker och känner.

Det är förundrande, intressant, svårt och fantastiskt.

A..

(Kalmar-Sthlm med Silverlinjen 24/7 2016)

Demokrati, öppenhet och ansvar...

Jag gillar ju föreningsliv, ser det som en viktig funktion i samhället. Jag är ofta i föreningslivet genom styrelsearbete. Där vill jag att det skall vara rätt och riktigt, juridiskt vettigt och med verkan som tänkt - öppet och demokratiskt. Jag drar alltid ett djupt andetag när utgångspunkten är tystnad och informationsbrist, där vi inte får veta saker - vare sig i styrelsen, som ledamöter, eller som medlemmar i föreningen. Det händer (alltför ofta) att jag förundras över maktmänniskorna. Jag ser mer och mer att det är få som styr, inte alla de som har ansvaret för frågorna. Jag ser mer och mer vikten av att poängtera att hela styrelsen är ansvarig, inte bara få. Och att hela styrelsen därmed måste få möjligheten att hålla sig informerad. Jag förundras över svårigheten i detta, över svårigheten att förstå att hela gruppen måste få veta och delta, och över svårigheten att få ta del. Jag blir förundrad och letar nya sätt att förhålla mig till detta. Ja, det finns människor som inte förstår att det är viktigt att se, både för egen del och för andras del. 

Det är inte ok att bara lyssna, du måste ta del. Det är inte ok att bara jamsa med, tänker jag. 

För min del, som ledamot, tillhör det mitt ansvar - både rätt och skyldighet - att få och ta del av informationen. Det kan aldrig bero på denna eller tidigare styrelsers känslomässiga beslut. Jag är ansvarig och måste få veta. 

Styrelseprotokoll tillhör företrädesvis styrelsen. Nya ledamöter behöver ta del av gamla protokoll för att veta hur och vad som har sagt och beslutats. De behöver begrundas, analyseras och vändas. När någon fråga skaver behöver dne behandlas på nytt. Ledamoten behöver ge uttryck för problematiken, oaktakt obekvämligheten i förhållande till sakfrågorna, mothugget eller människorna i rummet. 

Som ny ledamot har du ett ansvar att sätta dig in i uppdraget. I det ligger både en rättighet och en skyldighet. Hur ter det ansvaret sig, tro, när någon i styrelserummet säger; nej, det tillhör inte din rättighet eller nej, det måste vi nog känna efter tillsammans om du kan få. 

Ja, just det kan indikera vikten av att verkligen insistera på att få del av handlingarna. Det som någon syftar till att dölja finns särskild anledning att granska. 

Frågan gör mig ledsen och bekymrad, förstås. 

A..

Gladhammars fantastiska kyrka = öppen vägkyrka juli 2016

Öppen vägkyrka - Gladhammars kyrka, strax intill E22.an, med färdigställandehistoria från 1886. 
En fantastiskt vacker kyrka där det  bjuds på öppenhet, fika och pratglad guidning 
några timmar varje dag under juli 2016. Titta in, om du har vägarna förbi.
(Foto; Anette Grinde 22/7 2016)

Länkar; Gladhammars kyrka - wikipedia.
Gladhammars hembygdsförening.

Tuna gör mig glad ...

Tuna kyrka

Tuna kyrka

Tuna ligger mellan Nyköping och Jönåker, längs den gamla vägen. Denna plats besökte jag ifjol under min cykeltur i sydlig riktning. Jag sov i tält på Tuna hembygdsgårds bakgård (15/6 2015), med utsikt mot kyrkan. Den gången kom jag tidigare på kvällen och kunde fråga föreningens ordförande om lov för mitt intrång på den fina gården. Jag fick låna nyckel, toa och kök, och därtill titta runt i det gamla huset som var en gammal skola med bänkar, planscher mm kvar. Sån´t gör mig glad. Jag sov gott på platsen och minns den med värme i hjärtat. Ja, jag minns också sniglarna som bosatt sig under och på mitt tält när jag skulle packa ihop det på morgonen. De fick lov att stanna kvar i Tuna och inte lifta vidare med mig till nästa plats.

När vi nu kom till Tuna (21/7 2016) var timmen sen. Det var helt enkelt för sent att ringa och fråga om lov och det kändes fel att sätta bo utan tillstånd. Vi drog därför vidare till Tuna kyrka och slog oss till ro på deras parkering istället. Vi hade därifrån utsikt mot baksidan av Tuna hembygdsgård och jag gladdes både åt kyrkan och åt gården och därtill åt den fint klippta gången mellan dessa båda viktiga byggnader. Kyrkstigen mellan byskolan och kyrkan är en kvarleva från förr - den nyttjas och görs fin än idag.

Vi sov gott. På morgonen förundras jag över mängden trafik på den gamla vägen, vid Tuna. Det känns ovanligt, även om jag inte kan säga att jag egentligen kan uttala mig om detta. Strax visar det sig att det har hänt en allvarlig lastbilsolycka på E4-an vid Stavsjö, som tvingar trafiken till nya vägar. Det är sannolikt skälet till den relativt höga trafiknivån på platsen. Jag hoppas att det går väl för de personer som var inblandade i olyckan (en lastbil & en personbil).

Tuna kyrksskola (hembygsgård) och Tuna kyrka gör mig glad.

A..

Tuna kyrkskola - kyrkstigen går i den vänstra kanten över ängen. Fotografen har här kyrkan i ryggen. 

Tuna kyrka.

Länkar
Tuna hembygdsförening.
Tuna kyrkskola.
Mitt besök 2015.

Ickevåld är principer som värnar om livet

Ickevåld är principer som värnar om livet. Det är principer som inte slår över till våld, som inte tappar tålamod, hopp eller insikt. Det är människor med principer som står upp för felaktigheter, förtryck och tar ansvar när våld sker, det är människor som ingriper.

Ickevåld är att aktivt ingripa mot våld och förtryck, inte stå tyst vid sidan om och titta på.

Jag gläds åt alla de människor som bidrar, gör, talar om ickevåldet och engagerar sig i det. Det kan göras på många olika vis, huvudsaken är att det görs, märks och hörs.

Under 2015 och 2016 har Martin Smedjeback engagerat sig för djuren. Han talar om och skriver om ickevåld och civilt motstånd, idkar civilt motstånd (gör en illegal handling i syfte att uppmärksamma våldet och ändra detta, står för handlingen och tar straffet) och han föreläser om sin inställning och sina handlingar. Det i sig har skapat uppmärksamhet, som också har fått bemötas, diskuteras och skapat ytterligare kunskap och medvetenhet. Det är inte säkert att alla håller med om att arbetssättet är det korrekta, men det är ett viktigt sätt som pockar på uppmärksamhet och känslor. Det är viktigt.

Ickevåld är viktigt. Det är ett avståndstagande från våldet men också aktiv handling mot våldet, som syftar till ett samhälle och en värld utan våld, där trygghet och rättvisa råder. I detta ingår att inte skada vare sig människor eller djur, i detta ingår också att värna om vår jord. Ickevåld är inte passivt, inte bara att avstå från att idka våld. Det är en aktiv handling, som syftar till en värld utan våld. I detta ingår någon form av risktagande av utövaren, som uppmärksammar frågorna och för dem närmare en lösning av frågan.

Ickevåld. Risk. Ja, detta tål att tänka vidare kring. Hur gör vi detta bra, bättre och bäst?

A..

Länkar;
Kristna Freds värnar om ickevåld. 
FIL - Härnösands Fhsk. 
Martin Luther King-priset. 
Muslimer för fred. 
Kväkarna. 
Mer om ickevåld i denna blogg. 

Nu vet vi vad haren gjorde i potatislandet.... :)

Häromdagen undrade vi vad haren gjorde i potatislandet. Hen satt där och filurade.

Idag upptäcktes att där fanns tre små harpalter, så då vet vi nu vad haren gjorde i potatislandet. Den hade helt enkelt sitt bo där.

Då får vi helt enkelt vara lite särskilt försiktiga när det är dags för skörd.

A..

Härskarteknikerna förminskar människor ...

Härskarteknikerna förminskar människor, både den som gör och den som utsätts. Och de som tyst tittar på och låter det ske, förstås.

Exempel på tekniker är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Alla dessa tekniker kränker den som utsätts och hindrar ett aktivt deltagande i gruppen. Teknikerna används ibland medvetet, men ibland också omedvetet. Det är viktigt att synliggöra härskarteknikerna när de används. De tillför inte positivt utveckling vare sig till individerna eller till gruppen.

Osynliggörande innebär att någon blir förbigången, att personen inte blir lyssnad till och betraktas som betydelselös i sammanhanget.

Det är viktigt att låta alla komma till tals, att hitta tillfällen där även den tyste får tala och bli lyssnad på. Det är viktigt att se alla olika personligheter, även de som behöver en stunds eftertänksamhet för att förstå frågan eller beslutet. Det är viktigt med en tillåtande attityd.

I våra möten, nästan oavsett vilken form mötet har, finns nästan alltid flera typer av människor. De har olika personligheter, olika tankar och olika kunskap. Där bakom ytan döljer sig saker vi inte riktigt vet. Där finns kunskap, sorg och glädje. Där finns också strukturerade tankar i riktningar som vare sig du eller jag kanske inte har tänkt förr. Varje sakfråga behöver vändas på i olika riktningar. Det är därför otroligt viktigt att lyssna på de som ingår i gruppen, de som kan och har en uppfattning i frågan. Ja, uppfattningar och kunskap ter sig ibland besvärlig, men den är ändå oerhört viktig. Viktig för lösande av frågan och viktigt för delaktigheten i gruppen.

Osynliggör inte människor. Se istället till att de kan delta på sina villkor. Se dem och lyssna till dem. Det tillför mer, både till gruppen och till individerna som deltar.

Härskartekniker och maktbeteenden är förskräckelse. De behöver - måste - förpassas till skräphögen.

Öppenhet, samtal och en vilja att konstruktivt lyssna på andra tänker jag som viktigt i olika typer av grupper.

A..

Agera för fred & ickevåld.

Förslag; 30 000 kr gräns för moms

• Mer information om detta förslag (från mars 2016) hittar du här (länk till Skatteverket.se)
• Remissinstanser av Skatteverkets promemoria hittar du här (länk till regeringen.se)

Friluftsgudstjänst - Labacken 17 juli 2016

Charlotta Westin höll i dagens gudstjänst.

Charlotta Westin höll idag i friluftsgudstjänsten på Labacken. Friluftsgudstjänsten är ett årligt återkommande inslag i församlingens och St Eriks Gilles samarbete. Det har pågått under många år. I år var vädrets makter med församlingen och föreningen och gudstjänsten hölls utan paraplyn eller för stark värme. Det var fint och skönt i Labackens trädgård.

Charlotta Westin höll i gudstjänsten. Hon är pensionerad präst, men brukar återkommande tjänstgöra t ex under sommartid eller under andra tider när en vikarie behövs. Hon sköter uppdraget med bravur. Jag förundras alltid över hennes mycket tydliga stämma. Hon talar lugnt, tillräckligt högt och väldigt tydligt. Det glädjer mig stort att hon talar så, det ger ett mycket positivt intryck och är behagligt att lyssna till.

Claes Holmström, ordförande i St Eriks Gille, talade sig varm för kollekten som denna dag tillägnades hembygdsföreningen. Efter gudstjänsten bjöd hembygdsföreningen församlingen på ett välfyllt och vackert kaffebord i den vackra trädgården. Bordet var fyllt till bredden med kaffe, bullar och kakor.

Ja, hembygdsföreningen är viktig och ja, det är en stor glädje och fröjd att det finns människor som vill engagera sig i föreningslivet. Vad vore vi utan allt detta?

A..


Länkar
Vätö Roslagsbro församling
St Eriks Gille - Roslagsbros hembygdsförening
Mer om Labacken i denna blogg.

Agera för fred!

Vafalls - vad gör haren i potatislandet?

Vad gör haren i potatislandet? Ja, just nu filurar hen förstås bara, men nyss satt den med rumpan i vädret. Har den hittat något ätbart här, tro? Eller är det kanske bara ett lagom fint gömställe, kanske?

Ge konkret beröm till dina anställda

Jag känner lite ironi i bakhuvudet när jag läser inlägget i tidningen. Ny forskning visar att rätt feedback ökar anställdas prestationer. Hur kan det vara nytt? Visst förstår vi att konkret uppmärksamhet i olika frågor är värdefullt? Eller kanske gör vi inte det, eftersom det så sällan hörs just så.

Kritik sprids generellt gärna. Beröm inte. Kanske är det Jante som sitter i vägen för detta.

Jag blir glad över beröm. Jag ser att andra människor blir glada när de får positiv uppmärksamhet och beröm. Det känns bra att sprida positiv uppmärksamhet och det skulle kännas bra att se att andra gör det mer och oftare.

Jag tänker på att försöka göra det mer och oftare. Hänger du på och försöker göra det du också?

A..

Ickevåld är vägen till fred!

Forsbacka bruk (Gävle)

Dagens utflykt (15/7) gick till Forsbacka bruk, Tolvfors bruksgata, Lövudden 13 och Brittgården -  alla i eller i närheten av Gävle. På den sistnämnda platsen tittade vi mest bara från gatan, men vi var i varje fall där. Utflykten kan ses som en nostalgitripp eller som ett begrundande av historiska spår.

På Forsbacka bruk har släktingar verkat i tidigare led. Tolvfors bruksgata har passerats många gånger i ungdomens dagar och strax intill, på Lövudden 13 finns ännu den stora hallonhäcken kvar. Brittgården var stor och ståtlig, ligger i ett gammalt vackert stadskvarter. Huset har spelat roll för släktingar i tidigare dagar.

Forsbacka bruk ligger sydväst om Gävle. Bruken i Högbo, Oslättfors, Mackmyra och Forsbacka har betydelse i familjen Lundebergs historia.

Forsbacka bruk. Fantastiska skorstenar och stora stenbyggnader. Ja, här har det förstås sjudit av verksamhet i gången tid. Här måste det ha varit många människor och familjer som har slitit, stått nära hammaren som slagit och känt värmen från de varma ugnarna.

Forsbacka bruk ligger sydväst om Gävle - mer väst än syd.

År 1870 bildades Forsbacka Jernverks AB. Bruket moderniserades och byggdes ut. Ett nytt verk anlades. Detta rymde två masugnar, två rostugnar, bessemerverk med två konvertrar, ett valsverk och vällugnar. 

Det var tre familjer som stod bakom Forsbacka Jernverks Ab; Lundeberg, Elfbrink och Fogelmarck. De tre familjerna var släkt. De ägde också bruken i Mackmyra, Oslättfors och Högbo. Från dessa bruk kom malm- och kolleveranser till Forsbacka. Detta utgjorde grunden i järnframställningen. Kolet kom från brukets bönder och malmen kom från flera olika fyndigheter som bruken hade tillgång till, som t ex Bispbergs-, Norbergs-, Torsåkers-, Utö- och Tunahästbergs malmer. Transporterna till och från bruket löstes genom byggnation av järnvägen, som under början av 1870-talet drogs fram från Margaretehills station i Forsbacka på en linje som gick mellan Falun och Gävle.(Källa; historiebeskrivning på Forsbacka bruks hemsida 20160715)

På Forsbacka bruk finns ett arkiv om bygden. Här finns bilder, berättelser och tidningsurklipp i lådorna. Det mesta är också skannat och kan granskas på en lokal dator på plats. Ett fantastiskt arkiv. Jag hittade en bild av Gubben Grå - August Lundeberg - där. Dit vill jag åka och botanisera igen! Den aktuella bilden av herrarna visar sig vara exakt samma bild som jag själv har i mitt släktforskningsarkiv - på den bilden står det att den är från 1881. Fler bilder från Forsbacka bruk finns antagligen på Länsmuseet Gävleborg, säger den ansvarige på caféet på Forsbacka bruk. Museet är stängt just nu, men öppnar säkert igen vad tiden lider. 

Det var sparsamt med människor i caféet och hade så varit hela dagen - den sämsta på hela sommaren, sa den caféansvarige. Kaffet hade stått på hela dagen, så vi behövde inte betala för detta. Det var skäligt och vänligt.

I museet på Forsbacka bruk hittas bilder, likvagnar, modeller av bygden och annat från gammal och nyare tid. Här finns ett stycke spännande historia - det gör mig glad att se att de försöker bevara minnet av det som har varit. En fin plats, med berättelser om hur besvärligt många människor levde förr - för de fattigaste människorna fanns det verkligen inget enkelt liv. Ja, hårt och slitsamt, kallt och varmt, med en väldigt ovänlig arbetsmiljö. 

Detta är bruksbostadslängorna på Tolvfors bruksgata - som de ser ut 2016.

Tolvfors bruk var ett annat bruk, som (vad jag känner till) inte involverat familjen Lundebergs bruksengagemang. Järnbruket lades ner på 1890-talet och Tolvfors drevs istället som jord- och skogsbruk. Tolvfors ligger nära Lövudden, där delar av familjen Lundeberg har bott under ett relativt stort antal år. Vid besöket idag ringde jag på dörren på Lövudden, bad att få titta på trädgården. Den stora och fantastiska hallonhäcken finns kvar vid deras hus - ett hallon slank ner i min mage. Sist jag såg den vackra hallonhäcken borde ha varit tidigt 80-tal, någon gång där strax innan farfar och farmor lämnade jordelivet.

De gamla och vackra bruksbostadslängorna från Tolvfors brukstid - Tolvfors bruksgata - finns alltså ännu kvar. De är renoverade och används nu till bostäder igen. Fint.  

Anette Grinde
Utflyktsbesök vid Forsbacka bruk, Tolvfors bruksgata, m fl platser den 15/7 2016. 
Foto; Anette Grinde.


Länkar 
Kartbild Eniro - Tolvfors bruksgata + Valbo kyrka + Forsbacka bruk.
Forsbacka bruk
Tolvfors bruk - Gefle Dagblad
Tolvfors bruk - Järnriket
Oslättfors 
Oslättfors - i denna blogg
Högbo bruk
Länsmuseet om Tolvfors bruk
Forsbacka bruk - wikipedia
Christian Lundeberg (statsminister 1905) - wikipedia
Populärhistoria om Christian Lundeberg

Perspektiv på Patron - länk till skrift och forskning om Christian Lundeberg - skriven av Bo G Hall vid Uppsala universitet.

Denna bild fanns i Forsbacka bruks gömmor. Jag hade samma bild i mina. Gubben grå, trea från vänster i främre raden är identifierad (August Lundeberg), men övriga är det ännu inte. Kanske får jag se det som en uppgift. Det borde förstås inte vara omöjligt. Har de bilder & info på museumet i Gävle, tro?

Livräddningsaktion.

Vi talade om komposten. I den här komposten hade en mus flyttat in. Hen har bott där ett tag. Kompostägaren har försökt få ut den, men inte lyckats. Musen är förstås rädd och tror att det är fara för livet, vilket det inte är. 

Kompostägaren är en smula olycklig över musens livssituation, som i detta läge blir utan all social kontakt och måste leva i en stängd kompost. Ja, den blir rund och trind, men väldigt ensam.

Jag håller med henne, det låter rent fasansfullt. Vi måste måna om djuren och dess väl. Ett tag funderades det på om hon skulle ta hjälp av Emma (husets katt), men det gav ju förstås insikten om att det (antagligen) inte förbättrade den sociala situationen för musen. Detta alternativ föll alltså på sin egen orimlighet.

Nåväl. Komposten är tippningsbar, så jag bistod med lite fysisk kraft och tippade den. Musen lämnade komposten efter lite bråkande på behållaren. Den skuttade bort ca en meter från komposten och gömde sig sedan bakom några högra grässtrån. Förvirrad och skräckslagen över sin nyvunna frihet låg den där en lång stund och tryckte, funderade över nästa drag. Det var ju tur att Emma inte var i närheten.

Efter att ha poserat för ett foto samlade musen sig och flydde in i muren strax intill. Kanske bor resten av familjen just där. 

Jag får nu flytta ut komposten en liten bit från muren, så att den inte får för sig att hoppa ner i densamma en gång till. Det vore ju olyckligt om det lilla livet blir fångad i ensamheten en gång till. 

A..
Korpskog 8/7 2016.

Agera för fred.

Labacken - St Eriks Gille - Övra Söderby (3/7 2016)

Det händer massor vid Labacken i Söderby sommar 2016. Oh nej, tänkte jag,
när jag såg att jag missat dagens arrangemang.

I midsommartid var här en fantastisk fest. Ännu står stången kvar och minns glädjen och dansen strax intill.

Huset ägs av hembygdsföreningen St Eriks Gille - Roslagsbros hemsbygdsförening. De pysslar, knåpar och gör. All heder till allt hembygdsfolk som gör att denna typ av byggnader finns kvar.

Detaljer och vacker färg.

Falurött.

Mer om Labacken i denna blogg hittar du här!

Opinionsundersökning - kd och mp ligger illa till...

Enligt DN ligger Kd illa till, och Mp närmar sig 4%-spärren. Det är verkligen förundrande att det kan svänga så stort på kort tid.

Det är sorgligt hur Kd och Mp har ändrats i sina frågor, hur de resonerar och gör. Det är verkligen sorgligt. Att Mp inte står för de viktiga miljöfrågorna när det kommer till hårt och slutgiltigt läge, utan går pengarnas väg är oerhört sorgligt.

Ja, väldigt mycket i politiken, inte bara Kd och Mp.s frågor och ställningstaganden är sorgliga. Vart är vi på väg, egentligen? Hur skall det gå med miljöfrågorna när Mp, i regeringsställning, inte törs ta sin beskärda del? Hur skall det gå med mänskligheten när vi inte, alla tillsammans i EU och världen, tar hand om människor på flykt?

Det gör ont att se detta.

A..

Mp. Kd. S. C. L. M.

Miljöpartiet och brunkolet

Det här gör ont, tänker jag. Det här med brunkolet som inte får ligga kvar under jord, alltså. Jag undrar hur man tänker att man gör det bästa för miljön genom att bara tänka affärsmässigt. Jag tror att man måste tänka på något annat sätt, sätta stopp för bedrövelsen även om det är pengamässigt dyrt.

Om vi vet att naturen mår bättre av att kolet stannar under jord. Det vet vi ju, eller hur? Varför arbetar ni - socialdemokrater och miljöpartister företrädesvis, just nu -  då inte för att det skall ske?

Jag förstår inte detta. Jag tänker att jag har läst någonstans att regeringen arbetar för miljön. Var och hur, tänker jag nu i ett tillstånd av mycket djup besvikelse.

A..


V. Mp. L. S. M. C. Greenpeace. Mittmedia (Dt). Naturskyddsföreningen.

Hus för permanentboende ledigt från 1/10.
Klicka på bilden för att komma till annonsen.

Stenkusten Öland

Foto från vår cykeltur 2015 - längs den vackra stenkusten, nordvästra Öland.

Stenkusten, nordvästra Ölands kuststräcka, är en fantastiskt vacker plats. Här råder enslig karghet. Det är ett vindutsatt lågbeväxt landskap med jordtäcket är tunt. Man ser den beundransvärda stretsamheten i växtlivet. Jag gillar sådana landskap, där enslighet och öppenhet tillsammans med närheten till havet (med allt vad det för med sig) samsas i naturen. Det är vackert. Det kräver att vi tillsammans tar ansvar så att det får fortsätta att vara tillgängligt och vackert.

Ja, jag får nog se till att jag snart kan åka dit igen. Där är (ohyggligt) fint att cykla eller springa.

A..

En gäst. Finfint besök.

Länkar om Öland...

• Cykeltur här 2015
• Glöm inte stenkusten
• Jordhamn & skurkvarnen
• Den skadade skurkvarnen
• Ölands marathon 2012
• Mer om Öland i denna blogg

Blå himmel på Korpskog (foto från 2015)

Väderkvarnen i Väghyltan

I Väghyltan finns en väderkvarn mycket väl värd ett besök!
(Foto 2015 - när vi cyklade söderut).

Väderkvarnen i Väghyltan gjorde mig glad när vi passerade sist (vilket var 2015 under Leifs och min cykeltur söderut). Kvarnen var ditflyttad och omsorgsfullt iordningställd av ideella krafter. Kvarnar och ideella hembygdsföreningars aktiva engagemang gör mig glad, här var de båda tillsammans.

Har du vägarna förbi i dessa trakter, så missa inte den vackra kvarnen.

A..



Annat kring den fina väderkvarnen i Väghyltan;

• Geocaching.com
• Vandringsleder i Torsås kommun (ledbeskrivning)
• Bild från invigningstillfället - för uppmärksamhet till den restaurerade kvarnen
• Windmill walking Väghyltan