Sidor ...

måndag 25 juli 2016

På resande fot; Vi är lika, men också väldigt olika...

Ölandshimmel - sommar 2016


Jag står vid busshållplatsen och väntar. Jag vet när det är tid. Jag är tidig. En kvinna med oro i kroppen kommer förbi. Hon letar efter sin buss, som är densamma som min. Hon oroas, undrar. Jag lugnar. Hon går till kiosken och handlar lite färdkost, hastar tillbaka trots att det ännu är gott om tid. Hon ställer sig bredvid mig, talar och berättar om sin stress till bussen, sin tanke och feltanke och att hon är tacksam för att vara i tid. Hon lugnar sig så småningom, känns bekväm och trygg där hon står. Det är fint att se att lugnet kommer till henne.

Det kommer fler passagerare. De ställer sig i väntan. Någras samtal sinsemellan indikerar att de är rädda för att inte få plats, eller kanske är det för att de vill sitta tillsammans. De tar sats när de ser bussen på håll, de skapar strategier för att komma först.

Jag kommer på, ryms, jag har ju bokat min plats. Ja, alla övriga likaså. Jag sätter mig till ro, vid västlig fönsterplats. Jag väljer bara utifrån vad som är fönsterplatsledigt, reflekterar över solen, men tänker att det får vara så. Det finns ju gardiner om det skulle te sig besvärande. Jag vet att någon väljer plats utifrån solens riktning, någon efter faran att sitta vid ytterfönster och någon efter faran att sitta närmast vägkanten. Någon vill sitta långt bak, några långt fram och någon vid en dörr. Något behöver vara nära toaletten och någon sätter sig bara där det är rent och snyggt. Ja, kanske har vi alla våra olika preferenser, även om vi ändå bara har varsin bokad plats. Valmöjligheterna är oändliga, men ändå inte. Orosmöjligheterna likaså.

Bredvid mig slår en man sig ner. Han är lite skärrad, som i stressad men ändå glad. Han boar in sig på sin plats, ställer väskan på sin, boken på sin och letar frenetiskt efter telefonen. Till slut hittar han sin ro. Han berättar att han vetat fel. Han har bokat, vetat och bestämt sig i sitt huvud för en avgångstid. Inte tittat, bara ändå vetat. Till slut tog han ändå en titt på sin biljett och då var det nästan alltför kort tid kvar, eftersom den var en annan än den han bestämt sig för. Det blev hastighetsöverträdelser och stress som följd. Han var glad att han hann, förundrad över sig själv och hur han gjort, men oändligt glad att han hann.

Ja, visst är det så vi ofta gör, vet bäst fast vi inte alls vet bäst. Det känns igen, både från egna och andras situationer och göranden.

Det här med resande verkar för många vara ett litet stressmoment. (Ja, för mig också ibland förstås). Vi vill inte missa, vill vara i tid. Vi vill veta var vi ska, att vi ska och hur vi ska. Några behöver god marginal, några tar saker med ro. Några lär sig aldrig och några tar omtag med nya perspektiv.

Ja, resande är onekligen ett kapitel för sig (precis som mycket annat). Liksom hur vi är som människor. Vi är lika, men ändå så oändligt olika i hur vi är, gör, tänker och känner.

Det är förundrande, intressant, svårt och fantastiskt.

A..


(Kalmar-Sthlm med Silverlinjen 24/7 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar