Mitt klagomål för dagen är att jag har ont i min tå....

Riktningsskyltarna inne i myllret av fantastiska gränder i den gamla
staden är verkligen behövliga. Inledningsvis hittar jag inte alls här.

När jag varit i Jerusalems gamla stads gränder några dagar hittar jag bättre. Det är lättare att se var jag är och förstå vart jag skall gå. Riktningsskyltarna syns ofta, de är lätta att följa när jag tappar riktningen. Church of the Holy Sepulchre (gravkyrkan) är ett måste (för mig) att besöka. Där samsas religioner sida vid sida, där finns Jesu grav, Golgata och Jesu sista smörjelseplats. Vid ett av mina besök i kyrkan under dessa dagar var det otroligt mycket folk på plats. Det var trångt, kan man väl lugnt säga. En procession kom in i kyrkan, med vacker sång, procedurer och rutiner. Jag tänker att det var den armeniska kyrkan som ansvarade för detta. Jag gillar verkligen deras sång. Det är verkligen vackert.

Muren stjäl mark.

Muren byggs, med hänvisning till det ständigt återkommande skälet; av säkerhetsskäl. Allt är av säkerhetsskäl. Det finns anledning att tänka kring detta. Vad är säkerhet? För vem talar vi? Vad är vi rädda för? Och skapar terminologin i sig rädsla? På den sista frågan kan vi svara ett klockrent ja - orden skapar rädsla. Orden - terminologi, vilka ord vi använder, och budskapet - är konsekventa här.

Denna bild av muren är fotograferad nära en stor checkpoint, som ligger mellan Bethlehem och Jerusalem - checkpoint 300. Genom denna måste tusentals palestinier gå om de t ex behöver besöka Jerusalem för kyrko- eller moskébesök, komma till sin arbetsplats på annan ort eller besöka sjukhus utanför Bethlehem. Tillstånd behövs och det är inte säkert att det fås. Muren byggs på palestinsk mark, ofta långt innanför den gröna linjen (som är en internationellt erkänd gräns). Innebörden blir att man stjäl mark av de palestinska samhällena och de palestinska människorna.  Ockupationen är förödande för människorna och för samhällena, främst för palestinier men ur något mått även för israeler, den måste få ett slut. Ockupationen är destruktiv - skadande och olaglig. Så ja, den måste få ett slut.

Vem ansvarar för sophanteringen?

Om samhället ansvarar för sophanteringen ser det sig skäligt att den gör det lika för alla som betalar skatt. Apartheidsystem har världen sett som extremt ovärdiga (jmf Sydafrika), varför man kan ställa sig frågan varför världen faktiskt inte skriker högre när de borde se att det används här.

Om människor betalar skatt för den sociala servicen skall den naturligtvis också ges. Det israeliska landskapet är rent, det palestinska är det inte.

I israelernas kvarter är det rent och snyggt. Sophanteringen fungerar där israelerna bor; det finns sophämtning, det finns återvinningsbehållare, hämtning och kompost. Israel är duktiga på att ta hand om detta. För att kunna hantera detta krävs en struktur i samhället som uppmanar och medger möjligheter att hämta, bygga anläggningar för att ta emot och återvinna skräpet och också skapa en känsla i samhället för sin egen kringmiljö. Det är viktigt att alla ser hopp, inte låter hopplösheten också prägla kringmiljön. Frånvaro av tillstånd - eller demoleringsorder - är ofta återkommande skäl till att byggnationer inte kan komma till stånd. Det måste vara möjligt att skapa bra samhällen, här hindras det av ockupationen - av rädsla, av tillstånd och av säkerhetsläget som alltid anges som ett skäl.

Detta är vägen till en palestinsk familjs hem.

Vägen till familjens hus och marker har barrikaderats av den ockuperande statens företrädare. Det går inte längre att ta sig fram med bil på den här vägen. Den palestinska familjen har en gård längre in efter den här vägen. De kan visa, genom formella och korrekta papper, att de äger marken. De har följt alla herrars regler under alla år - hundratals år. De får inte bygga på sin mark, varje ansökan bemöts med nej och varje byggnation som görs ändå ges en demoleringsorder. De får inte inte någon sophämtning, något vatten och inte heller någon el till sin mark. De försöker själva hitta lösningar som gör livet drägligt, positivt och framåtsyftande. De vägrar att betrakta någon som sin fiende. Familjen har länge stått inför stora utmaningar, och framtiden ser inte ljusare ut för dem, här i denna trakt. De är fantastiska på att hålla hoppet uppe - låt oss hoppas att de känner så också i sitt hjärta.

Ockupanternas bosättningarna trampar sakta närmare. Det oroar och skrämmer. Trots domstolsbeslut som stödjer den palestinske familjens rätt rivs de fruktfärdiga träden upp med hjälp av bulldozers och de får tålmodigt börja om från början igen. Det är en beundransvärd familj, med styrka som få.  De samlar stöd och kraft genom stöd från internationella besökare. De bistår, håller ögonen öppna och försöker sprida budskapet om familjens situation. De internationella ögonen spelar roll.

Själv har jag mat på bordet, tak över huvudet, ett drägligt liv med acceptabla rättigheter. Jag har sjukvård, skolgång, vatten, el och möjlighet att röra mig fritt. Mitt klagomål för dagen är att jag har ont i min högra stortå. Ja, det finns de som har det avsevärt värre än jag.

A..

Länkar; 

Monica Green.

Tent of Nations.