Joachim Trier
2015
Drama
Ingvar von Malmborg skrev en filmrecension i Miljömagasinet, som fick mig att gå och se filmen. Filmen handlar om en framgångsrik kvinnlig krigsfotograf som har dött, tagit självmord. Eller kanske handlar den mer om hennes familj, hennes man och två barn, som finns kvar efter hennes död. Ja, den handlar om deras relationer, om deras liv, deras kärlek, frågor, längtan och tillkortakommanden.
Den äldste sonen har just fått barn. Han ser inte ut att kunna hantera detta med största möjliga finess och det kan inte sägas bli bättre när han går igenom sin mammas bilder. Den yngre sonen befinner sig i en känslig tonårsperiod, han är tystlåten och trumpen. Pappan är orolig. Brodern blir förundrad över vad han hittar i sin lillebrors inre. Ja, först rädd och sedan förundrad. Han ger råd, för att han tror att han vet. Det är ju så man gör. Fadern och den yngre sonen har svårt att tala med varandra. Några råd förefaller inte vara aktuella från far till son, de kommer inte att gå hem. Man undrar onekligen hur det skall arta sig.
Historien vandrar i olika tid. Ibland är mamman där. Ibland ser vi samma scen från olika håll, t ex först från pappans perspektiv och sedan från den yngsta sonens perspektiv. Det är spännande att upptäcka varför någon gör si eller så, när det beror på en omständighet som syns från ett annat håll. Ur någon annans perspektiv. Det förklarar saken, annorlunda.
Berättelsen är sporadisk. Vi får fragment av de tre, men vi får inte allt. Ibland känns det bara bortklippt eller som att bara en enskild scen får beskriva något som förtjänar mer. Ja, så är det ofta i film. Det går inte att beskriva allt.
Ingen av de tre, fadern och de båda sönerna, vet vad de andra vet. Ingen vet allt. Det dyker upp nya fragment när man talar om saken, efter perioder, t o m år, av tystnad. Kan samtalet läka sår som man inte visste fanns? Kan ett enkelt förlåt ta bort allt, bara så där? Och är det i sin ordning att göra precis som man vill, bara för att man just nu lever sitt liv i sorg?
Ingvar von Malmborg skrev en vacker recension. Den fick mig att gå och se filmen. Om han också hade skrivit att den också handlar om otrohetsaffärer och lögner, sådana som förminskar de inblandade, så hade jag valt bort att se filmen. Otrohet är bara kött och avsaknad av känsla för rätt och fel. Feghet, helt enkelt. Det tar bort det vackra.
Ja, till filmen som sevärd, tänker jag, men ångrar mig när jag tänkt en stund. Det måste gå att berätta en historia utan otrohet och lögner. Det måste gå att få se historierna mer hela, reellt och känslomässigt sammanbundna. Det måste gå. Jag väntar, även om jag inte väntar särskilt tålmodigt.
Den får två stjärnor av fem möjliga.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar