Turism och vatten

Turism och vatten
Stefan Gössling, Linneus Universitetet

Den indirekta vattenförbrukningen i jmf med den direkta vattenförbrukningen, vad behöver vi tänka på? Management, vad kan vi göra för att lösa ett problem?

Människorna har tagit över och påverkat de globala systemen. Vi förstår att alla saker är på väg upp, miljöförstöring, teknikkunnande, människor. Vi växer hela tiden och vi skall dela allt med alla andra människor. Behov av resurser skall delas av alla. Allt det vi gör skapar problem för de globala ekosystemen, det stör miljön, livsförutsättningarna för djur och natur, försurning av haven, mm och växthuseffekterna är ett konstaterat faktum. På flera områden har vi passerat gränser för vad naturen tål och på vissa områden måste vi omedelbart sätta in kraftiga åtgärder.

Vi förväntar oss en förändring i klimatet framöver. I Medelhavsområdet (april-september) beräknas regnmängderna minska och soltimmarna öka. Det kommer att leda till troliga vattenproblem i området. Små öar, t ex Rhodos, har små sötvattentillgångar, om det då finns en massiv turism i en tid med låg nederbörd riskerar en hög förbrukning att inträngning av saltvatten sker. Det kan leda till att sötvattnet blir förstört för framtiden.

Direkt vattenförbrukning; 
trädgård, golfbanor, toaletter, duschar, badkar, tvätt, kök, pooler

En grön gräsmatta kräver en mycket stor mängd färskvatten.

Poolerna fylls med vatten. När man bygger något så finns infrastrukturen i kanske 50 år, det är svårt att ändra storleken på poolen. Poolen måste också fyllas löpande. Att fylla poolen kräver ofantliga mängder, likaså den löpande påfyllnaden. Den löpande rengöringen kräver också stora mängder vatten.

Vattenförbrukningen på hotellen, toaletter och duschar, kräver ett stort antal liter vatten. Handtvätt, poolerna, tvätt av kläder, kök och grönområden kräver också väldigt mycket vatten.

Indirekt vattenförbrukning; 
- mat (ett otroligt slöseri av mat, mat är resurskrävande att producera, vi äter stora mängder mat på semester men det blir också mycket över) - mat behöver mycket vatten för att produceras, (ett kilo kött kostar ca 15000 liter vatten, ett kilo tomater ca 200 liter vatten). Hur mycket äter en turist per dygn? Hur mycket av detta vatten kostar detta att producera? Väldigt mycket av maten är kött, som är väldigt vattenkrävande. Det går åt mer mat/vatten under semester.

- energi; flygresor kräver mycket energi. Det krävs mycket vatten för att producera bränsle. Vi behöver mycket vatten för att producera energi. Det antas att 15% av allt vatten vi har globalt - används för att producera energi. Det är lönt att minska vår använda energimängd, för att också minska vattenförbrukningen

- hotellets infrastruktur.

Den indirekta vattenförbrukningen (transport/bränslen, energi, mat) är mycket högre än den direkta vattenförbrukningen (boende och aktiviteter).

Det mest problematiska är förbrukning av blått vatten, men också grönt vatten behövs och används i förbrukningen. (Blått vatten = sjöar. Grönt vatten = regnvatten)

Turismbranschen måste spara både vatten och energi. Det har visat sig att det är mer ekonomiskt lönsamt att spara energi. Vi måste hitta incitament för att få marknaden att spara både energi och vatten.

Mät vattenförbrukningen i ett rum och tänk på hur du agerar.

Toaletten används ofta.  Det är en mycket stort vattenförbrukande faktor. Använd snålspolande toaletter.

När du tvättar händerna; måste du tvätta händerna i varmvatten? Det spar mycket energi om du minskar mängden varmvatten.

Installera/kontrollera vattenförbrukningen i alla vattenområden.

Rekommendationer.

Måste du använda färskvatten till gräsmattorna? Använd istället gråvatten (återanvänt vatten). Tänk på vilken typ av gräsmatta du behöver, hur mycket vatten den behöver. Hur mycket vatten (& kostnader) kan jag spara för att ändra förutsättningarna?

Vattentryck i duschar, kranar, mm. Högt tryck ger en högre förbrukning, anpassa trycket för en lägre förbrukning. Det finns nya system som låtsas att det kommer mycket vatten, men innehåller väldigt mycket luft - det ger en lägre förbrukning.

Byte av handdukar och sänglinne. Det uppstår en del missförstånd mellan personal och gäster. En tvättkorg i badrummet är ett sätt att minska missförstånd, om handduken skall bytas eller inte. Hur ofta skall en handduk bytas? Hur ofta byter du handduken hemma - hur ofta vill du att hotellet skall byta handdukar, lakan, mm?

Förklara/berätta om problemet + förklara/berätta om hur du kan hjälpa till + vad hjälper det om jag hjälper till att stödja? Viktig också att veta att andra också hjälper till - gör en majoritet saker, så vill andra också hjälpa till. Konstruktiv information - som engagerar människor. 

Kommunicera möjligheterna - kommunicera framgångarna!

Vegetarisk kost genererar mindre vattenförbrukning. Kött är fortfarande normen, som kanske också gäster/kunderna kräver. Det kan leda till ett ramaskri hos gästerna, och därmed också något negativt för hotellet. Hur budskapet förmedlas är en viktig nyckel.

Forskning sker i samarbete med hotellen. Det är svårt att få hotellen att ställa upp. Det kan dock vara en stor framgångsfaktor, mervärden, att låta någon granska vattensystemen - för möjligheten till bättring.

Stefan Gössling kommer sannolikt att starta en hemsida eller motsvarande för att sprida information (med en maillista/nyhetsbrev).

Det finns en del forskning (tourismwatch) kring turism och vatten men den är inte helt säker.

Turismen har alltid så stora resurser - de kommer alltid att kunna betala för sin vattenförbrukning. Lokalbefolkningen har inte samma resurser - de kommer inte att kunna betala.

Använd positiv kommunikation. Empatinivåerna går ner. Vi är mindre beredda på att engagera oss för andra. Kombinera problemen med en lösning - det ger människor handlingsutrymme, visa vägen för hur man kan göra bättre. Vad innebär detta, vad blir konsekvenserna. Gör något som är feelgood, visa vad det leder till. Kommunicera budskapet positivt. Det skall kännas bra att göra saker.

A..


Länkar;
Schyst Resande
Stefan Gössling

(Anteckningar 31/1 2016 -
föreläsning under
Schyst resandes ambassadörsdagar)

Varför hållbarhet och vad är det?

Stockholm Resilience Centre
Socialekologiska system
Resilience - hållbart
Pratar från människans perspektiv

Mänskligheten är fullständigt beroende av biosfärens förmåga att upprätthålla mänsklig välfärd och utveckling. Vi har gått från få människor till väldigt många på en kort tid. Detta skapar problem. Nu börjar planeten sända fakturor tillbaka till oss. Om vi inte lyckas vända trenden snart, så kommer många delar av naturen inte att finns tillgängliga längre.

Vad är hållbarhet? 

Stark & svag hållbarhet
Ekologiska - ekonomiska - sociala förhållanden; det som sammanfaller är en stark hållbarhet. Ekonomin har väldigt mycket fått driva utvecklingen, vilket gör ingen eller en väldigt svag hållbarhet.

Ekosystemet är den grundläggande basen för oss; syre, rent vatten och mat. Ekonomi kan vara ett bra sätt att prata med varandra, byta varor/tjänster - ekosystemet är grundförutsättningen. Vad händer när vi förstör i grundförutsättningen?

Vi behöver ett skifte i perspektiv - människans roll och förhållande till naturen. Vi går från - till;

värdefråga - ödesfråga
bevara - utveckla
minska trycket - aktivt sköta
reglera och styra - samförvalta

Det visuella resultatet av all utveckling - all utveckling pekar rakt uppåt; i en mindre positiv riktning. Något händer omkring 1950 eller åtminstone under 1900-talet - utvecklingen är enorm; Världens invånarantal har ökat kraftigt, energiförbrukningen i världen, den internationella turismen ökar, koldioxidhalten ökar, förlust av tropiska regnskogar, mm. Vi formar kustzonerna, bygger enorma städer, odlingsområden förändrar livsförutsättningar för djur och natur, skapar vattendammar, hugger ner träd för oljepalmer - vi formar, förstör. Vi kan också skapa plus, men vi har skapat otroligt mycket negativt (särskilt under det senaste århundradet).

När vi flyttar oss ut ur den klimatperiod som vi nu befinner oss i - kan det leda till att vår värld inte längre kan återhämta sig. Tröskeleffekterna kommer att leda till andra förutsättningar. Det kan leda till regimskiften, det nya skiftet kan leda till att vi måste ändra våra levnadssätt, mm. Vi får alltså inte låta saker förändras för mycket, eftersom vi då måste förändra våra levnadssätt för mycket.

Biologisk mångfald - artutflödestakten är alarmerande besvärande, liksom också kväve & fosfor-frågorna är. Förändrad markanvändning (skövling) och klimatförändringen (koldioxidutsläpp) är oroväckande. När vi ökar koldioxidutsläppen ökar också försurningen i haven. Det är viktigt att ställa om jordbruk, från en gröda till fler - och från gödning, till naturlig produktion. Frågorna är länkade mellan varandra, mer eller mindre och på olika sätt. Artutdöendets takt är alldeles för hög - de arter som har dött ut kan vi inte påverka, men vi kan (kanske) hindra andra arter från att dö ut.

Vi kan göra saker bättre. Se t ex; kylskåpen skapade stora ozonlagerproblem. Detta har vi lyckats förändra. Vi kan (antagligen), om vi bestämmer oss för detta.

The Doghnut; a safe and just space for humanity. (Oxfam)

Det sociala golvet - vi skall ha tillräckligt med; vatten, mat, rimlig inkomst, sjukvård, utbildning, jobb, energi, sociala likaberättigande, jämställdhet, hälsa, rätt att uttrycka sig politiskt, hållbarhet, etc.  Vi har inte nog av schysta jobb, rätt att uttrycka oss och hållbarhet/motståndskraft i samhället.

2015 - earth year
Världens nationer skrev under på viktiga mål - globalgoals.org
17 mål - alla måste nås tillsammans. Alla mål och frågor behöver talas om, var för sig - men också tillsammans. 
ingen fattigdom
ingen hunger
hälsa & välbefinnande
god utbildning för alla
jämställdhet
rent vatten & sanitet
hållbar och tillgänglig energi för alla
schysta jobb, anständiga arbetsvillkor
minskad orättvisa
hållbar industri, innovationer och infrastruktur
minskad ojämlikhet
hållbara städer och samhällen
ansvarsfull/hållbar konsumtion och produktion
bekämpa klimatförändringen (klimataktioner)
hav och marina resurser
ekosystem & biologisk mångfald
fredliga och inkluderande samhällen
fred och rättvisa - starka institutioner
partnerskap för genomförande av målen
mm

The earth statement - nödvändiga punkter att följa
max 2 grader
kolbudget
noll utsläpp till 2050
193 länder måste skriva under Parisavtalet
100% ren energi (inte olja)
stödsystem för att anpassa oss klimatförändringar (stöd till fattiga & utsatta länder)
bevara ekosystemen
vem skall betala för omställningen (finansiering från rika till fattiga länder)

2016 - action year

(Anteckningar från information 

Marika - från Albaeco - 31/1 2016
vid Schyst resandes ambassadörsdagar)

Alkoholen och turismen

Sara Heine
Biträdande generalsekreterare IOGT-NTO

IOGT-NTO arbetar t ex med biståndsarbete ute i världen. De arbetar också med frågor som opinionsbildning, lokala engagemang, utbildning och kamratstöd. IOGT-NTO arbetar t ex för lagstiftning kring alkohol. Många länder saknar reglering kring alkohol, de har inte ens ens regler som kopplar frågan om alkohol och andra droger till ålder eller trafik.

Vi talar om resandet i världen, och Sara Heine berättar att den första charterresan gick till ett nykterhetsmöte. Det är inte riktigt så det ses och görs idag.

När vi reser kliver vi ofta in i ett annan sammanhang, i en annan roll. Det leder ibland till att människor kliver över nya gränser. Ibland är det förstås positivt, men ibland kliver vi också över negativa gränser. Det finns människor som aldrig köper sex hemma, men gör det när de kommer utomlands. Det är många som dricker väldigt mycket mer på sin semester än hemma, tar med barnen på fik/caféer där avklädda kvinnor figurerar, mm. Tänker man då tanken om vad som är rätt, både för kvinnorna och de övrigt lokalanställda eller för miljön, eller för de egna barnen som plötsligt får vistas i miljöer de aldrig skulle få vistas i hemma?

Heine talar också om resereportagen, där ofta turismen och alkoholen finns som en glorifierande enhet. Sol och stränder kopplas samman med färgglada paraplydrinkar och vi ser alltid glada ansikten. Det berättas aldrig om baksidorna. På många turistområden skapar alkoholen stora skador för befolkningen, för de anställda och för människor runt omkring dessa. Baksidorna syns aldrig i artiklarna eller i reklamen.

Stor tillgänglighet, låga priser och massiv marknadsföring ger en stor ökning av konsumtionen. Thailand, vårt semesterparadis, har drabbats hårt av alkoholskador i spåren efter turismen och vårt semestrande. Vi är där 14 dagar och de anställda lever i detta 365 dagar per år. Det ökar deras utsatthet för våld, missbruk och alkoholrelaterade skador.

En stor baksida har flickorna som arbetar som t ex öl-flickor. De arbetar för att marknadsföra öl-märken, dricker med kunderna och blir utsatta för missbruk. Leverantörerna ser tjänsterna som marknadsföring, tjejerna saknar rättigheter och de riskerar att stigmatiseras. Deras miljö leder dem till en särskild utsatthet för att hamna i sexhandeln. Många av dessa öl-flickor har smittats av HIV och finns i sexhandeln. Klädsel, avkläddheten, sexhandel, sjukdomar, mm gör att de riskerar att bli utstötta från sina vanliga samhällen, sitt hem och sin familj. Detta är en mycket allvarlig baksida, som vi sällan talar om och som skapas av turismen. WHO säger att 3,3 miljoner dödsfall per år är alkoholrelaterade. I Thailand är de alkoholrelaterade siffrorna betydligt högre än genomsnittet.

IOGT-NTO arbetar med opinion, med utgångspunkt från WHO.

Alkohol är ett stort utvecklingshinder; fattigdom, våld, våld i nära relationer, brist på rättigheter tex för barn, trafikolyckor, hälsa - både smittsamma och icke smittsamma sjukdomar, är exempel på frågor som går i alkoholens spår.

Det saknas mycket forskning i dessa frågor, det finns en stor brist på statistik och uppföljning. Det är viktigt att särskilja turismen och annat resande från andra inverkande faktorer för att se vad som beror på vad. Det är också viktigt att se att turismen är en arena för nya drycker och att se vad detta gör för lokalsamhället. Alkoholen är en stor del av marknadsföringen kopplad till turistmålet, som att alkohol är något väldigt viktigt för turisten. Alkohol och turismindustrin är intimt sammankopplade, på kommersiell grund. De strävar, aggressivt, efter att vinna marknadsandelar och de arbetar hårt för undvikande av strängare lagstiftning och policys i de länder och regioner där de verkar. Ibland skriver alkoholindustrin t o m egna lagförslag, i syfte att få dem som de själva vill ha dem.

Alkoholen påverkar inte bara oss som reser, det lämnar också mycket kvar i våra fotspår. Vilket ansvar har vi, du och jag, i detta?

Ja, frågan om alkohol och droger är viktig, särskilt kopplat det våra resebeteenden. Med vilken rätt har vi att resa - när det visar sig att vi genom vår resande och vårt agerande i vårt resande skadar andra? Hur gör vi för att ändra detta?

Jag känner att frågan om mitt - och ditt - vårt - agerande blir viktig. Vårt ansvar. Frågan om vår konsumentmakt och vårt ansvar för världens och människornas väl behöver begrundas.

A..


(Se Svt.se - kort film om Vietnam och alkohol).

Länkar; 
Schyst Resande
IOGT-NTO
Sara Heine
Fritidsresor - Ving - Apollo; rapport om arbetsvillkor i semesterparadiset

(Anteckningar vid föreläsning

under Schyst resandes

 ambassadörsdagar 30-31 januari 2016)

Maria Larssons eviga ögonblick - Jan Troell

Maria Larssons eviga ögonblick
Jan Troell
2007
I rollerna bl a; Maria Heiskanen, Mikael Persbrandt och Jesper Christensen.
Speltid; 126 minuter.

Maria Larsson är en sjubarnsmor som är gift med diversearbetaren Sigfrid Larsson. Maria har vunnit en kamera på lotteri och fotografen Sebastian Petersson, kallad "Piff Paff Puff", lär henne att fotografera. Maria ser nu på världen med helt nya ögon; grannar, krukväxter, barnen på gården, katten, allt kommer till liv i dessa bilder som ska komma att vara för evigt. Fotografierna berättar om en värld i fattigdom och utveckling, vardagsglädje och krigsutbrott, ett helt samhälle i förvandling.

Filmen är oändligt vacker. Det är vackra bilder, en fint berättad historia och fina insatser av skådespelarna. Den är fint inspelad och fint klippt, förstås. Filmen har legat i min hylla rätt länge, utan att jag velat titta på den. Jag är glad att jag ändå gjorde det. Jag har kopplat ihop titeln med en svensk komiker, och därför inte vetat titta på den. Jag hade fel, tänkt fel. Den hade inget med komikern att göra, inte alls, det var i stället en fantastisk film.

Filmen utspelar sig under tidigt 1900-tal. Livet som fattig i denna tid var svår, särskilt när alkohol, kvinnor och våld förstärker problemen. Då gäller det att vara stark. Maria är en stark kvinna, ja, man undrar varför hon stannar hos den våldsamme maken. Livet kan inte ha varit lätt, med fattigdom, sju barn och en problematisk make. Då är det tur, eller skicklighet, att konsten, genom fotograferande, funnit sin väg till hennes hjärta.

Marias Larssons eviga ögonblick var en vacker film. Den innehöll starka känslor och berättelser, många starka bilder. Ja, den är absolut väldigt sevärd.

A..



Jan Troell. Adlibris.

Natoutredningen - Sverige, Nato och säkerheten

Natoutredningen
Sverige, Nato och säkerheten
Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Stina Oscarson, Pierre Schori, Linda Åkerström och Lars Ingelstam (huvudsekreterare).
Celanders förlag
www.celanders.se
2016
Isbn 978 91 87393 36 5

28 januari 2016.
Gruppen som står bakom Natoutredningen släpper boken och håller en debatt. Ja, det finns fler som står bakom, men det är inte alla som talar och skriver. Några arbetar i skymundan, där bakom. Stina Oscarsson påpekar också detta i sitt tack, till publiken och till de som gjort denna bok och detta samtal möjligt. Trängseln är stor i foajén hos Sthlms Nobelmuseum, där releasen är förlagd. Det är fullsatt. Kl 1800 börjar framträdandet med vacker sång. Jag ler inombords och tänker att varje evenemang, varje debatt med allvarlig ton, borde inledas så och avslutas så, med ljuvlig sång. Sång och musik skapar onekligen något i oss. Det borde nyttjas mer, inser jag som inte lyssnar på musik tillräckligt ofta.

Stina Oscarson inleder med att berätta att det ända sedan 1994 tagits steg mot Nato, trots att de flesta säger nej till Nato. Värdlandsavtalet är ett viktigt sådant steg, som vi måste se upp med. Utredningens syfte är att se vart de små stegens politik för oss.

På plats i samtalet är Hans Blix, Rolf Ekéus, Stina Oscarson, Pierre Schori, Linda Åkerström och Lars Ingelstam. Ulrika Knutsson leder dem framåt under den stund releasen varar. Denna typ av samtal är alltid för korta, tänker jag. Det finns mer att hämta, men det får hämtas på annat sätt.

Stellan Skarsgård är inte medförfattare, men ordar i sammanhanget. Han berättar att han tycker att man alltid har blivit annorlunda behandlad som svensk. - Vi var lite vitare än de andra, vi stod för fred och mänskliga rättigheter. Vi stod för förnuft. Nu riskerar detta att ändras, våra allianser sätter oss i en annan sits och vi måste vara noggranna i detta. Nu kommer förslag om att vi skall gå med i Nato. Det grundar sig på en helt annan värderingsgrund än vår. Vapen. Vapen i skolorna. Bombningar. Detta  kommer vi då också att förknippas med. Vi förlorar i detta vår möjlighet att vara en självständig röst i världen. Vår integritet är viktig.

Lars Ingelstam får ordet och betonar att avspänning är att föredra framför avskräckning. Säkerheten är viktig och gruppen har försökt att ta begreppet på allvar. De strävar efter ett vidgat begrepp och att ställa sig frågan; vilket problem är det vi skall lösa? Ingelstam uttrycker att opinionen har svängt under de senaste få åren, men ändå inte så mycket. Han påpekar att intresset för frågorna är lågt. Han betonar också att det, sakfrågan, i grunden handlar om att det inte ska bli krig.

Hans Blix välkomnas till scenen. Han talar om att Nato tillkom efter andra världskriget. Det fyllde den avskräckande funktionen mot östmakten. Blix betonar att gruppen inte blundar för händelserna i öst, för annekteringen av Krim eller striderna i Ukraina. Han påpekar att de ändå inte tror att ryssarna strävar efter ett stor-imperium. - Vi tror att de strävar efter och fortsätter att önska ett bra FN-system, säger Blix. - Ryssarna har medverkat, men också motverkat i många viktiga frågor. Blix tror på avspänning.

Rolf Ekéus diskuterar frågan om Rysslands säkerhetspolitiska situation och deras motståndskraft. Den är mindre än USAs och Europas. Ryssland har dock utsatts för en del problem, t ex knutna till IS, Kina, mm, som de behöver och försöker förhålla sig till. En fråga är också varför man skramlar mot väst och hur budskapet i olika medier påverkar oss. Varifrån kommer budskapen och varför låter det som det gör?

Hans Blix undrar om Ryssland har skäl att känna rädsla mot Nato. Han besvarar frågan nekande, han uppfattar att det inte finns något skäl hos Ryssland att känna rädsla för Nato. Rolf Ekéus lägger till att en förutsättning för medlemskapssamtalen, eller ett alternativ, ser ut att vara att Sverige och Finland skall gå med i Nato tillsammans. Han betonar att det förändrar situationen för Ryssland. I en strategisk tanke ger detta en tydlig vass gräns. Det förändrar avspänningstonen tydligt.

Pierre Schori har besökt minst 80 möten under de senaste åren. Han har där konstaterat att det inte finns en önskan om att gå med i Nato. Det finns inte heller tillräcklig kunskap i frågan, de flesta förstår inte värdlandsavtalet. Alliansen slöt värdlandsavtalet strax före förra valet. Det innebär t ex att man förenklar för Nato där t ex skatteregler, kärnvapen, överflygningar och övningar på vårt territorium ingår i det som står på det tillåtnas sida, eller möjligen inte det förbjudna. Schori betonar att avtalet måste skjutas upp, för att det är viktigt att utreda och se konsekvenserna av avtalet. Schori betonar att avtalet inte utesluter kärnvapen på svenskt territorium, det utesluter inte heller en fullt utrustad Natostyrka här.

Stina Oscarson betonar kunskapsfrågorna. Det är oerhört viktigt med folkbildning i frågan. Det är viktigt att befolkningen känner till frågan och kan fatta relevanta beslut och det är oerhört viktigt att våra riksdagsledamöter har rätt information för sina beslut. Hur skall vi/de kunna diskutera och fatta ett korrekt beslut om ett värdlandsavtal om de inte är kunniga i frågan?

Blix höjer den viktiga frågan om de små stegens politik. Rätt som det är kan ett stridsplan från en annan nation passera över vårt territorium. Är det så vi vill ha det?

Linda Åkerström märker ett engagemang för säkerhetsfrågor, Nato, mm. Hon finner det glädjande. Det som inte är glädjande är den hätskare tonen, som märkts på sistone. Viktigt är att se att engagemanget kommer från många håll, det är inte bara försvaret som äger den här frågan. Kulturen och fredsaktivisterna äger den också.

Pierre Schori påpekar att det är viktigt att se osäkerheten i omvärldens förändring. Det som gäller idag behöver inte gälla imorgon, andra makthavare, mer extrema kan styra vår värld då. Den tanken måste också påverka ett eventuellt värdlandsavtal, vi vill t ex ha garantier som rör kärnvapenfrågan på vårt territorium. Det är viktigt.

Stina Oscarson återkommer till kunskapsfrågorna. Det är viktigt att vi höjer kunskapsnivån, så att den inte bara bygger på känslor och tyckanden. Vi behöver massor av folkbildning och vi behöver bildning av media. Blix fyller i att en eventuell folkomröstning måste föregås av utbildning, vi måste se nyktert på frågan.

Schori betonar att alliansfriheten urholkas med värdlandsavtalet, att vi måste betänka detta. Vi måste ha garantier mot kärnvapen och mot utländsk trupp på vårt territorium. Han påpekar också att om vi går med i Nato, så innebär detta av vi säger nej till FN. Han poängterar att insatser gjorda via FN bl a har en otroligt mycket bättre löpande rapportering och uppföljning än Natos. Natos rapporteringsförfaranden och uppföljning är inte bra, rent undermåelig. FNs är otroligt mycket bättre. Jag tolkar Schori som att hans uppfattning är att det är viktigt att vi även fortsättningsvis bidrar till FNs insatser, avsevärt hellre än Natos.

Rolf Ekéus får frågan; Vi har skrivit på ett solidaritetsåtagande i EU, måste vi då inte ändå ta till vapen om någon annan drabbas inom unionen? Ekéus säger att det är fint att vi visar solidaritet, men vi bestämmer ändå där själva när och om det blir aktuellt. Det gör vi inte om vi går med i Nato - där är vi i Natos händer, inte i våra egna. Befälen ligger inte då hos oss, Sverige lämnar då över beslutsrätt och beslutsförmåga om oss och om våra trupper till andra. Vi tappar helt rätten till oss själva. Att gå med i Nato innebär också att gå med i en motståndargrupp, det i sig ökar anspänningen både för oss själva och i världen.

Lars Ingelstam höjer frågan om kulturen. Det är inte enbart sunt att tala om konflikter och våld. Vi skulle hellre sikta på kulturen. Låt oss tappa intresse för att föra krig.

Blix påtalar att det som väckt debatten är t ex ryssarnas intåg i Ukraina. Han poängterar att vi ändå måste tänka nyktert och precist. Oscarson uppmärksammar att debatten är igång och att det finns ett stort engagemang. I det är det också viktigt att fråga sig varför människor flyr - vi måste se krigen, miljön, freden och säkerheten. Vi måste se dem tillsammans, eftersom allt detta hör ihop. Människor börjar genomskåda sakernas tillstånd, men vi behöver verkligen folkbilda. Schori fyller i att det inte är här krigen pågår, men att vi brakar ihop av följderna, t ex av flyktingströmmarna. Vi behöver mer diplomati i världen, inte mer anspänning. Åkerström betonar igen att det finns engagemang i frågan, och att detta är viktigt. Hon höjer också en myt; Myten är att beslut skall fattas i oberoende. Hon betonar omöjligheten. Säkerhetspolitik är ingen exakt vetenskap. Samtalet om värderingar, fakta och vad som leder bäst framåt är viktigt.

En viktig eftertanke efter detta möte är; vi behöver kunskap och folkbildning. Vi behöver tala om saken. Och vi behöver vrida och vända på fråga om våra värderingar och se vad olika saker står för. Vill vi ha mer anspänning i världen eller är samtal och diplomati vägen framåt? Vad innebär ett värdlandsavtal och vad innebär Natofrågan egentligen? Detta behöver vi helt enkelt tala mer om, så att vi alla förstår. Jag har min bild klar för mig nu, men jag tänker mig att jag måste lära mig mer. När jag lär mig mer kan jag också tala mer i frågan, och därmed också lära andra mer. Eftersom kunskap och trygghet är en fråga om säkerhet och avspänning i världen, spelar det också roll för fler.

Jag tackar gänget bakom Natoutredningen för deras engagerade samtal och tänker mig nu att i lugn och ro begrunda boken.

Vid pennan
Anette Grinde


(Ovanstående är mina anteckningar från releasen av Natoutredningen den 28/1 2016, Nobelmuséet Stockholm. Debatten spelades in, och finns tillgängligt här.)

Länkar; Adlibris. Celanders Förlag. Natoutredningen. Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Stina Oscarson, Pierre Schori, Linda Åkerström och Lars Ingelstam. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Jinge.se - rapport från mötet. Jinge.se - regeringen gräver. Värdlandsavtalet - MajBritt Theorin, Anna Ek, mfl.

Budrus - ickevåld är grejen....

Jag ser dokumentärfilmen om Budrus. Budrus är en by med ca 1500 invånare. Det är en jordbruksbygd, där det odlas oliver och har gjorts så väldigt länge. I byn finns en aktiv ickevåldsrörelse, där långsiktighet och idoghet är nycklar som får rörelsen att skapa framgång. De håller i ickevåldet hårt, även om några personer i byn hemfaller till stenkastning ibland. Det ger hårda konsekvenser tillbaka från den israeliska armén. Israel bygger sin säkerhetsmur på andra människors mark, utanför sitt egna område. De tar andras mark i besittning och hindrar markägares möjlighet att nå sina marker. Hur? Varför?

Filmen berör några av de besvärliga frågorna om Israels ockupation, murbygget och beslagtagande av mark. Den berör också frågan om våldet, vapnens och maskinernas makt, hur soldaterna tvingar till sig palestiniernas land och rycker upp olivträden med rötterna. Det är svårt att förstå hur soldaterna kan göra detta, följa sina order och förstöra livsförutsättningarna för så många. Jag har så svårt att förstå hur man klarar att leva i våldet och hur palestiniernas barn och unga klarar att känna framtidshopp. Fast, vad vore där annars?

Ickevåld är Budrus budskap. De möts ändå av våld. Det är fint att se att Budrus ändå möter våldet med ickevåld. Och det är fint att se att Budrus till slut vann framgång med sin kamp och att detta också ger andra byar hopp. Ickevåld är grejen.

Filmen berör.
Se den; Budrus.
Du hittar den på youtube - här - den är textad på engelska.

A..

Wikipedia.

Migranthälsa (Sthlms FN-förening - Röda korset)

Migranthälsa (Sthlms FN-förening - Röda korset) - forts seminarium 27/1 2016.

Röda korsets center för torterade flyktingar (RKC), Stockholm (Medborgarplatsen). De har fått årets diplom för försvar av mänskliga rättigheter från Stockholms Fn-förbund.

Många har kommit över Medelhavet, inte alla från Libyen. Så har det varit länge, många har förolyckats, men det har blivit mer uppmärksammat och det är fler människor nu. Till Röda korsets center kommer många med trauman och stress. De kommer och går i korta eller längre behandlingar. Rk center för torterade flyktingar är en psykiatrisk specialistmottagning för flyktingar som traumatiserats av krig, tortyr, förföljelse och flykt samt för stöd till deras anhöriga. Alla behöver inte stöd, en del kan självläka och/eller få hjälp på andra ställen.

Ett center som detta är viktigt att det finns. Det finns på fler platser i världen. Det är viktigt att flyktingarna vet - får reda på - att de finns.

RKC startade 1985, finansieras till 85% genom avtal med Stockholms läns landsting och tar emot 250 nya patienter per år. Man kommer till RKC genom remiss från annan vårdinstans eller genom egenanmälan till centret. Behandlingen är kostnadsfri. (Röda korsets center för torterade flyktingar, Göta Ark 180, 118 72 Stockholm - Medborgarplatsen 25, 08-772 19 80). Centret är till för flyktingar med uppehållstillstånd. Centret fungerar inte för papperslösa eller sådana som av annat skäl gått under jorden. Alla barn har rätt till vård, dock inte här.

Behandlingen är ett stort problem att behandla. Människor som kommer hit saknar förutsättningar för att känna trygghet och har med sig stora fasor. Konsekvenserna av det man har med sig, via våra sinnen, när man inte kan hantera dessa - är viktigt att ta hand om av de människorna möter hos RKC. Trauman tar över hjärnan, de återupplever sina kriser och har svårt att ta sig ur detta. Detta måste RKC hjälpa patienterna att ta sig ur. Det är svårt, bl a för att det här finns språksvårigheter, mm. RKC arbetar t ex med yoga, medveten närvaro, dans, mm. De arbetar också med elektroder, vilket gör att de kan läsa av hur hjärnvågorna reagerar i olika situationer. Patienterna lär sig att hantera det som blir för mycket, man glömmer inte - men man behöver lära sig att hantera dem.

RKCs uppgift är t ex att bemöta människor värdigt, sprida kunskap om vad trauma är och utveckla behandlingsmetoder för att ta hand om de trauman som kommer.

Asylsökande kommer för att de vill glömma bort, inte minnas och bearbeta sina trauman. De vill inte tala om sina trauman.

Det finns fler traumacenter, men det borde finnas ännu fler. Behovet är stort. På RKC finns specialister för de uppgifter de har på mottagningen. På RK finns annars volontärer, men det finns inte hos RKC. Bland dessa volontärer finns mycket kunskap, ofta pensionerade lärare, läkare, mfl. De gör ett fantastiskt och stort arbete.

RKC har t ex samarbete med Karolinska institutet (KI) och institutionen för kvinnor och barns hälsa, för att lära om traumatiserade barn eller barn till föräldrar som har trauman. Man vinner mycket på att arbeta med traumatiserade föräldrar - för att förhindra trauman hos barn. Det finns en stor risk att man feldiagnostiserar flyktingbarn.

RKC väntar sig att behovet kommer att växa, med anledning av den ökade tillströmningen.

Genomsnittsbehandlingen är ca 6 månader, men det är väldigt få som är i behandling 6 månader. Många går väldigt kort tid eller väldigt lång tid, eller att de kommer tillbaka senare.

Personalen har handledning varje vecka och kollegiala forum på arbetsplatsen. De försöker vara noggranna med att ta hand om sig själva, då det är en förutsättning för att kunna arbeta som de gör.

På centret finns också en tandläkare, som är van att arbeta med människor som är väldigt skrämda.

A..

Migranthälsa (Sthlms FN-förening - Läkare utan gränser)

Stockholms FN-förening bjuder in till föreläsning lite nu och då. Idag (27/1 2016) bjöd de in på tema; Migranthälsa. Nedanstående är anteckningar från denna föreläsning.

Stockholms FN-förening har givit årets diplom för försvar av mänskliga rättigheter till; Röda korsets center för torterade flyktingar i Stockholm. De är här för att berättar om sitt arbete för att återge flyktingar och deras familjer den mänskliga värdighet som de har tagits ifrån. I 30 år har de behandlat och rehabiliterat fysiskt och psykiskt svårt plågade människor. Läkare utan gränser är här för att ge en överblick om hälsosituationen för människor på flykt.

Nora; Ordförande i Stockholms FN-förening. Den tredje föreläsningen i serien Global hälsa. Nora påminner om att det är förintelsedagen idag. Förintelsen har en särställning i den mänskliga historien, det var en företeelse som planerades och genomfördes noggrant och effektivt. Syftet var att utrota romer, judar, homosexuella, handikappade, mfl. Ungefär 6 000 000 människor miste livet. Vi måste minnas detta - så att det inte händer igen. Det började så omärkligt, man kan inte riktigt sätta fingret på när det hände. Smått, snart mer och mer, hindrades judarna, m fl, och till slut fick de inte längre leva. Allt detta skedde medan skolkamrater, arbetskamrater, mm, såg på. Det var som om små sandkorn sattes på varandra, och plötsligt såg vi en helt sandhög framför fötterna. Kan det hända igen? Det krävs en karismatisk ledare. När ser vi detta? Hur är vi på vår vakt? Hur tillåter vi extremismen? Hur höjs gränserna för det vi kan acceptera? 

Det farliga är inte de onda människornas ondska. Det farliga är de goda människornas tystnad. Vi får inte låta de onda människorna hållas. 

Gabriele Casini, från Italien. Läkare utan gränser har en båt i Medelhavet. Gabriele har arbetat på båten i Medelhavet under sex månader. Han har bl a arbetat med dokumentation på båten, av flyktingarnas hälsa och situation, mm.  1 014 836 människor - flyktingar - har, enligt UNHCR, kommit över Medelhavet under 2015 (för 2014 var motsvarande siffra 219 000 personer). 

MY Phoenix - är båten Gabriele arbetade på. På båten fanns sjukvårdspersonal, sjömän, helikopterpiloter och 2 journalister för att kunna visa världen vad som hände. De två journalisterna byttes till nya varje gång de kom i hamn i Italien. 

Verksamheten samordnades via MRCC (Maritime rescue Coordination Centre in Rome). Ibland tog det lång tid att nå båtarna, när de fått en instruktion från MRCC. All kontakt med räddningsaktioner krävde kontakt med MRCC. Personalen fick vara beredd på att möta väldigt olika situationer, ibland små båtar, ibland många döda, ibland gravida kvinnor. De ger flytvästar till människorna i båtarna och tar sedan över dem i deras egen båt, i sakta mak. De fick inte skapa panik, eftersom detta kunde leda till att båten kunde kantra. Detta kunde leda till att många drunknar. Lugnet är viktigt. För Läkare utan gränser är det väldigt viktigt att ge värdigheten tillbaka till människorna. Räddningsaktionerna är ibland kaotiska, när människorna är oroliga och båtarna är omåttligt packade. Många kan inte simma. 

Det finns gummibåtar, endäckade fiskebåtar och tvådäckade båtar. De packas enormt tätt, motorerna fungerar inte. Människorna torkar ut, bränns sönder av saltvatten som gör huden känslig och bränslet och vattnet som läcker in i båten - det är plågsamt, rent fruktansvärt. Det finns ingen väg ut om en sådan båt tippar och om man sitter under däck. En del går på båten för att de inte kommer vidare någonstans. De finns i ett land, där de inte får stanna och måste ta sig vidare. 

Läkare utan gränser såg sedan värre och värre båtar, allteftersom. Det fanns inte schysta båtar kvar att låta flyktingarna åka med. Nästa båt blev ännu skraltigare. 

Personalen utsattes för många utmaningar som krävde sjukvård; sjösjuka, vätskebrist, värmeslag, hudinfektioner, kemikalieskador, sår och benfrakturer, psykiska trauman - ja, det fanns många, många fler som krävde vård just där, just då. 

Räddade; 71% var vuxna män. 16% vuxna kvinnor. Resten barn. Ett stort antal nationaliteter - ca 35 nationaliteter. 

Dessa människor har inte tillgång till flyg, det ser dessa båtar som den enda möjliga utvägen. 

De flesta var från Eritrea, Bangladesh, Marocko, Nigeria, Pakistan, Somalia, Sudan och Syrien. Många kom söderifrån till Libyen och blev kvar där, de måste ta sig vidare på något sätt. De ville bara bort från sitt land, till Libyen - där insåg de att de inte kunde stanna där. Vi vet inte hur många som har dött i Saharas öken. Några har gått, några åkt i containrar och andra omöjliga sätt.  De sökte en framtid någon annanstans - trodde att det var bättre, vilket det då inte var. Libyen var det enda landet som det gick att fly till, även om det inte var en bra plats att stanna på och ta sig ifrån. 

Berättelserna är fasansfulla. Gör ont. Jag kan svårligen hålla tårarna borta. Vilka förskräckliga fasor som finns i världen. Vi måste hitta sätt som ger människor trygghet, arbete, bostäder, utbildning. Vi måste skapa trygghet i världen. Fred. Människors fasa är obeskrivbar.

Italien har inte en ordentlig mottagning. Registreringen är otillräckligt. De dirigerades till olika hamnar och deras mottagande var väldigt olika i olika hamnar. Gabriele hoppas att flyktingarnas farligaste sträcka var över, men han vet inte hur de mötts och behandlats efter deras avlämnade i de italienska hamnarna. De mottagande läkarna mötte i totala skyddskläder, vilket det inte är ett värdigt mottagande för flyktingarna. 

Gabriele höll en bra föreläsning, men hu, så ont det gör att höra.   

A..

FN-förbundet Stockholm

.

Den globala balansräkningen - Vem tar notan för globaliseringen?

Anteckningar från seminariet den 27 januari 2016 (Plats; Adolf Fredriks kyrkogata 10, Citykonditoriet, kl 0900 - 1000)

Rapport av Monika Arvidsson
Den globala balansräkningen
Fördelning av makt och vinster i en internationell ekonomi

Seminariet arrangeras av;
Union to Union + Tankesmedjan Tiden
Union to Union är fackföreningsrörelsens biståndsorganisation.

Inledning av Helle Klein, chefredaktör för Dagens Arbete
Vem tar notan för globaliseringen? 

Ordet lämnas till Monika Arvidsson;
Den internationella ekonomin har under de senaste decennierna ändrats. Vi måste tydligare förhålla oss till händelser i omvärlden. Vi är oerhört sammanlänkade i världen - de länder som har stort utbyte med varandra följer också varandra tydligt (t ex BNP). När det svänger i en världsekonomisk motor, svänger det också hos de som handlar med denna. Följdverkningarna kan vara både positiva och negativa.

Samtidigt som vi har en ökad tillväxt drabbar den andra. Inkomstspridningen ökar kraftigt. Risker och inkomstmöjligheter ser väldigt olika ut i världen. Vissa människor är väldigt utsatta i den globala ekonomin.

Ojämlika villkor är en stor risk. Det leder till oroshärdar och bristande effektivitet. Vi behöver byta fokus; det är inte socialt eller ekologiskt. Vi behöver gå över till system som via trygghet genererar en omställningsförmåga.

Rapporten är regional, utgår i från Sveriges, Europas och västvärldens situationen. Vi har ett omfattande rörligt kapital. Den globala valutahandeln kan användas som en temperaturmätare i ekonomin. Det omsätts en ofattbar mängd pengar varje dag. Den finansiella sektorn växer och håller i sig, trots andra hack i ekonomin i samhället.

Kapital och arbete behövs för att skapa tillväxt. Privata kapitalägare har stor makt. De kan utnyttjas för politiska syften. Det är negativt eftersom det påverkar demokratin negativt. Social och ekologisk tillväxt hamnar i bakvattnet.

Arbetslösheten biter sig fast, vilket också är skadligt för arbetskraftens makt. Det försvagar arbetstagarkollektivet. Utbytbarheten har också försvagat arbetstagarkollektivet, de är utbytbara på ett annat sätt nu än tidigare. Det gäller i princip alla yrken. Vi ser också en svagare facklig anslutning, vilket också påverkar löntagarkollektivets maktförhållanden. Löneandelen i ekonomin krymper också numera, kapitalsidan har istället fått mer.

Den tredje utmaningen är jämlikheten; den ekonomiska, den sociala och den ekologiska jämlikheten. Ojämlikheterna utvecklas stort, också i Sverige. Vi blir generellt allt rikare, men vi är ojämlika. Några få blir rika, många är fattiga. Hur påverkas samhället av att få blir rika? Om fördelningen var en annan skulle vi få bättre effektivitet i samhället.

Vilka är slutsatserna?
Det viktigaste är att satsa på samordning, en samsyn och en samordning.
Vi måste öka kontrollen av kapitalets hastighet och makt.
Regelverket behöver förbättras.
Vi behöver också stärka arbetskraftens ställning - det handlar om maktpositioner och vad man har att förhandla med.
Politik gör skillnad.
Stärk långsiktigheten i det globala systemet, om det skall vara hållbart. Vi har olika regelsystem som ger olika konkurrensmöjligheter för företag och olika inkomstskillnader och regler för de anställda. Globaliseringsprocessen får inte gå för fort och utan tanke på fördelningseffekterna, effekterna måste bli mer rättvist fördelade. Riktningen och villkoren behöver förändras; vi behöver politiska och juridiska system.

Helle Klein leder panelen;
Thomas Hammarberg - känd för arbete med diplomati & mänskliga rättigheter, ordförande i analysgrupp i regeringen; relevant rapport om den globala balansräkningen. Nu gäller det inte bara att bekämpa fattigdomen - vi har kommit överens om vad som skall gälla för alla länder. Ca 170 mål som FN-systemet har antagit som man skall arbeta med. Hållbar utveckling är viktigt. Vi måste anpassa oss till klimathotet och miljöförstöringen. Vi måste något åt de sociala orättvisorna. De tär på hela systemet. Iden är att vi skall försöka komma överens om detta, på politisk nivå; man har inte fattat i de rika länderna att det gäller också dem. En balans mellan kapital och arbete måste skapas. Det handlar inte om att krossa någon, utan att komma överens om strategierna och förutsättningarna. Återupprätta ILO-s inflytande. Rovdrift av arbetskraft behöver hindras - man måste titta över de politiska reglerna. Vi hade ju hoppats att EU skulle skapa regelverk som hindrar avarterna inom arbetsmarknaden.

Den största risken är att de rika länderna inte förstår sitt ansvar - den förändring som behövs. Vi har en stor roll att spela, att verkligen uppträda som det vi predikar här hemma.
 
Daniel Sachs - vd för Proventus Ab, ordförande för Dramatens styrelse; viktigt att tala om globaliseringen - skillnaden mellan länder har minskat, skillnaden inom länderna har ökat. Den extrema fattigdomen har minskat, men klyftorna har ökat radikalt. Klyftorna är ett ekonomiskt och socialt problem - och ett politiskt problem. Många av de fattigaste röstar på extrema partier, också det är ett problem. De sociala kontraktet blir bräckligt. Ojämlikheten är ett problem också för kapitalismen. Det skapar finansiell instabilitet. Den andra kostnaden av globaliseringen (mindre kostnader och högre vinster) skapar brister i miljöhanteringen, utnyttjande av arbetskraft och tappar vår möjlighet att påverka världen i demokratisk riktning. Västvärlden är så angelägen att hitta nya marknader, utan att se att de nya samhällena har schysta miljöer och marknader. Ett exempel är t ex Burma, där demokratin fortfarande inte är i sin ordning. Det är samma samhälle, samma makthavare i en annan kostym. Kapitalet måste ha grundläggande värden och principer - de måste ställa krav på fackliga engagemang, miljö, mm. Företagens roll är viktiga - de måste ha de grundläggande värdena klara och sätta upp detta, gemensamt, tillsammans. Daniel Sachs är tveksam till om reglering är svaret. Företagen måste ha långsiktiga perspektiv. Reglera bort avarterna. Marknader är imperfekta, men ändå framåtsyftande. Reglering är dålig på det som sen händer. Sachs vill inte att extremerna (politik) skall sätta ramarna för det som händer i världen.

De globala företagen måste inse att de måste betala skatter. De kan inte bara glida runt och inte betala sina skatter.
Den öppna världen är viktig - den mellan USA och väst. Avtalet är viktigt - det förhindrar t ex att Kina tar över istället för västvärlden.

Kristina Henschen - chef för Union to Union, fackliga biståndsfrågor och ordförande för Concorde; vem får betala för det globala kalaset? Det är alltid de fattiga som får betala. Det nya, Agenda 2030, nu har vi en global överenskommelse som är viktig. Den privata sektorn har en nyckelroll. Union to Union finansieras av den svenska biståndet. Obalansen - fattiga och rika; förfärligt att 1% äger mer än hälften av världens tillgångar. Nästan hälften av alla som jobbar har osäkra anställningar. Många jobbar men kan inte leva på sina löner. Social oro finns i samhället, det måste vi komma till rätta med. Medvetenheten finns, men vi förmår inte åtgärda situationen på ett korrekt sätt. Det fackliga globala arbetet innebär att många riskerar sina liv för detta arbetet, t ex i Colombia. Det fackliga arbetet är farligt i många världsdelar. När det gäller obalansen är kvinnor de som får betala det allra högsta priset. Det är inte bara en jämställdhetsfråga, det är också en ekonomisk fråga. BNP skulle öka avsevärt om jämställdheten blev ett faktum. Vi har misslyckats med att reglera företagsmodellerna på ett sätt som löser situationen.
Biståndets roll; Vi använder biståndet till andra syften än bistånd (avräkning). Biståndet minskar därmed i hela värden - och når inte fram till de allra fattigaste. Det är ett stort svek till dessa människor.
Facket är svagt. Facklig anslutning går ner, men det är ändå en väldigt viktig organisering. Det är viktigt att facket hittar fram i dialogen mellan arbete, kapital, företagande och facklig organisering. Fackliga ramavtal är viktiga.

Processen kring Agenda 2030 inkluderande en stor konsultation. Ett stort misslyckande är dock finansieringen. Vem skall betala för kalaset?
Var är rättviseaspekten i klimatavtalet? Den enorma omställning som vi står inför - påverkar arbetstagarkollektivet.

Heike Erkers - ordförande akademikerförbundet (SACOs fjärde största förbund), sitter i styrelsen för Union to Union; tycker att rapporten är bra, men kan tjäna som grund för en basutbildning för fackliga företrädare. Det finns en risk när man är hemmablind, att vi inte ställer oss frågan; hur kan vi skapa en struktur och schysta villkor här i Sverige? Det är inte schyst idag. Vi har en skattefinansierad privat marknad. Andelen privata medlemmar ökar, verksamheter lyfts från kommunerna till privata aktörer. Vad händer när globaliseringen leder till att vi köper in välfärdstjänster (sjukvård, omsorg, äldrevård, skolor, mm) från andra länder? Principfast engagemang är viktigt, men grundläggande värderingar är a och o. De måste vi hålla fast i. Det är parterna som styr lönerna (fack/arbetsgivare) inte politiska beslut. Vi måste bygga strukturer - en principfast grundläggande värdegrund. Vi skall inte slå oss för bröstet och säga att allt är bra - det är det inte. De fackliga organisationerna måste hålla ihop - i Sverige, i Norden. Hur skall vi förhålla oss till den flyktingsituation som finns i Europa, är en fråga som delar facken, både inom organisationerna och mellan organisationerna. Vi kan inte brösta oss - vi har en stor utmaning i detta. Vi måste börja här hemma, hitta den gemensamma värdegrund. Det är en viktig utmaning.

Konstruktionen kring det diskuterade stora handelsavtalet är felaktig. Vi måste kunna påverka situationen.

......................

Tiden är som vanligt för kort, för att samtala klart om dessa viktiga frågor. Men, visst är det intressant att höra och se att frågorna ligger på bordet och är av intresse att diskutera. För många. Tiden är som vanligt för kort.

Som någon form av summering sägs det; Nytt kapital ger nya jobb.

Helle Klein avslutar med att påminna oss om att det idag är Förintelsens minnesdag. Det är viktigt att vi för samtal med varandra, för att få förståelse för varandras uppfattning och ställningstaganden.

A..

Länkar; 

Tiden - rapport.

Union to Union.

Tankesmedjan Tiden.

Helle Klein.

Kristina Henschen.

Thomas Hammarberg.

Heike Erkers.

Daniel Sachs.

youtube = seminariet inspelat

Rapporten - läs gärna!

Ni inger dessa människor hopp

Ni inger dessa människor hopp
- en berättelse om tiggarna och om några som hjälper dem
Stefan Gurt
Wahlström & Widstrand
www.wwd.se
2015
Isbn 978-92-46-22964-3

Stefan Gurt är författare och lärare. Han har på nära håll följt aktivisterna i föreningen HEM, i deras arbete med tiggarna på våra gator. Hans berättelse börjar med sin vän Sven, som arbetar engagerat och praktiskt med tiggarna. Den är Sven som ser till att han skriver boken. Boken börjar med varför han skriver den här boken, om han skall bestämma sig för att göra det och vad han skall lägga åt sidan för att kunna göra det. Jag tänker att det är positivt att han så småningom, efter något kapitel, bestämmer sig för att skriva boken.

Han är kulturellt intresserad, tankemässigt engagerad i litteraturen. Det är helt uppenbart att han är en skrivande människa. Han argumenterar, förklarar, ifrågasätter och undrar genom texten, allteftersom. Han berättar om Sven, om tiggarna och om föreningen HEM. Han talar naturligtvis om andra människor också, i huvudsak sådana som i något mått hör till berättelserna om sakfrågan eller tankespåret. Han berättar om vad som händer under den tid som han skriver om, nu alltså, men också om andra tider. Han berättar t ex om Katarina Taikons tid och historiska frågor, men finns mest här och nu. Vad händer med människorna som sitter på gatorna och varför sitter de där? Hur kan någon vilja leva i tält under den kalla vintern? Varför skaffar de sig inte ett jobb och en ordentlig bostad i sina hemländer?

Gurt samtalar med oss genom texten, han berättar om sina dagar och om de händelser som inträffar allteftersom. Ibland kommer händelser tillbaka igen, kanske i en ny skepnad eller för att han tänker på saken igen i den nya kontexten, i de nya möten som sker. Vi rör oss i hans vardag och i de frågor han tar med oss i, de som rör tiggarna. Det är, för mig, ett annorlunda sätt att möta en fråga på, ett annorlunda men spännande sätt. Gurt lär sig mer om frågan allteftersom han skriver boken, Sven tvingar in honom i händelserna och Gurt tar dem därifrån. Han fyller på med allt det andra han lär sig under resans gång, genom möten och intervjuer med människor som kan mer och annat i frågan om tiggare och romer, genom och om litteraturen, genom myndigheternas svar, osv. Han pratar om kronofogden och polisen, om regler och om människorna som finns där. Hur tänker de om det som de gör och bidrar till? Tänker de, tycker de att det är i sin ordning eller är det obehagligt, eller följer de bara sina order? Är reglerna korrekta, rättvisa och rimliga? Han ger oss också tankar och reflektioner om hur han själv är, ställt i relation till andra, och hur andra är, ställt i relation till honom själv.

Han besöker romerna runt om i lägren i Stockholm. Han besöker också Rumänien, möter människorna, frågar, lär sig mer och får mer sorg och frustration med sig på köpet. Han fyller sitt anteckningsblock med frågor och svar, som visar att vi är olika, att det finns rätt stor förbättringspotential, men att det onekligen inte är lätt. Vad gör fattigdomen med människorna och hur ser fördomarna ut där, mellan romerna och rumänerna i övrigt. Och viss spelar historien roll för den fortsatta berättelsen, historien spelar roll för människorna också nu. Som diktatorn Ceausescu, t ex. Spelar hans tid roll även nu? Stefan Gurt påverkas av sitt besök i Rumänien, han påverkas av att se människorna och hur de lever. Han beskriver bostadssituationerna och han beskriver hur han känner. Hur han känner bygger på känslan, hur hemskt det var att se deras situation. Om romerna väljer att sitta tiggande på våra gator, bo i kartong, plåt & presenningshus i skogen, utan möjlighet till hygien och att göra sina behov på drägligt sätt och att sova ute i kall, rå kyla. Om romerna väljer att göra detta, bo så, så måste de ha det än värre hemma. Något annat ter sig ju inte möjligt. Och ja, hemma verkar ju inte så bra, av vad jag kan utläsa ur Gurts text.

Hur förhåller vi oss till romerna, tiggarna och till andra människor? Ni inger dessa människor hopp ger oss en god dos reflekterad kunskap. Den ger mig underlag för nya eller andra sorters tankar, för mig själv att förhålla mig till. Och den ger underlag för tankar om praktisk handling, också det något för mig att göra något åt, förhålla mig till på ett konstruktivt sätt.

Det glädjer mig att Stefan Gurt har skrivit boken. Jag hoppas att det glädjer Anna Silver också, och att också hon gör slag i saken och skriver sin bok om ämnet. Fler ord i frågan torde bara vara positivt. Jag hoppas också att Sven, Crina och Anna Silver och alla de andra som aktivt arbetar, engagerat, med solidaritetsfrågorna inte bränner sönder sig. Det hjälper ingen, kan vi ju lugnt konstatera.

Vårt förhållande till andra människor rör frågan om solidaritet och om mänskliga rättigheter. Hur kommer det sig att vi låter - tillåter eller ser till att - vissa människor tvingas leva under så fullständigt gräsliga förhållanden?

(Recensionen finns i
Tidningen Elsa - nr 1/2016)

Hur kommer det sig att vi inte bara ser till att alla människor har samma/lika förutsättningar för drägliga liv, alltså samma/lika rättigheter och skyldigheter? Är det inte väldigt märkligt?

Stefan Gurts språk gör mig glad. Likaså sättet att skriva på, där Gurt berättar hur han är, vad han gör och hur han tänker, där han förklarar sitt egna tillsammans med frågan, allteftersom. Jag gillar samtalet, helt enkelt. Jag gillar också att, och naturligtvis hur, han berättar om människorna, vad de säger och hur de agerar. Plus och minus. Han har fått med rätt mycket, plus och minus, viktigt. Han helt enkelt skrivit en schyst, läsvärd, bok. Absolut läsvärd, ja.

Den finns i en bokhandel nära dig, redan hemtagen eller lätt att beställa.

Anette Grinde

Adlibris.

W&W.

Stefan Gurt.
Bokus.

Klicka på bilden ovan 

- för info om gratis filmvisning

den 29 januari 2016

i Sthlm.

Margot Wallström

Skall vi vara solidariska och modiga eller bara tänka politiskt och långsiktigt strategiskt? Hur fungerar det politiska arbetet, när människor inte får det bättre, när måttet är rågat och vi inte ser någon framgång? Hur går det för människorna som berörs? De som år efter år sitter instängda i flyktingläger eller inte får tillgång till sitt land och till drägliga levnadsvillor? Vem ser dem?

Margot Wallström har hamnat i öppet blåsväder, på gränsen till storm, för att hon och därmed också hennes regering, har höjt frågor som spelar roll. Viktig frågor, som rör människor som har det oerhört svårt.

Hon, de, har talat om Israel/Palestina. Hon, de, har uppmärksammat frågan från ett annat håll, inte bara det vanliga. Hon har med vanliga ord påpekat att det finns en annan sida, ett annat folk, ett annat land som behöver stöd. Det innebär inte att också den tidigare sidan behöver stöd och att vi föraktar dem som människor, som folk eller ens som land. Det innebär att Palestinierna också behöver stöd. Och att hon har haft mod att uttala detta. Det är ett klokt mod, eftersom det sätter saker i rullning. Det är dock förundrande att det sätter just henne i en hatposition. De är förstås flera om beslutet. Inte minst statsminister Stefan Löfven.

Hon, de, har talat om Saudiarabien. Om brister i mänskliga rättigheter. Ja, det behöver ju talas om, när och hur det är just så. Det är inte något att humma om. Det finns miljontals kvinnor, och därmed också män, som drabbas av problematiken och den behöver ordas om. Där finns avrättningar av människor som bara talar, avrättningar och våld (som t ex piskstraff) för ordets och textens skull. Behöver vi inte tala om det, skall vi bara låta dem hållas för sig själva, sköta sina egna angelägenheter utan att vi alls ser dem? Vilken solidaritet är det?

Hon, de, har tidigare sett Västsahara och dess folk. Jag höll alldeles på att trilla av stolen när de backade, när de går Marocko till mötes och lämnar Västsaharas rätt som inget alls. Folkrättens och flera NGOs företrädare är tydliga med juridiken, solidariteten och den moraliska rätten. Vi hörde dem tala i riksdagen i oktober 2015. Politiken, strategerna som inte såg de 40 årens olagliga ockupationskonsekvenser för folket, valde att låta ockupationen fortgå utan att höja rösten emot. Trots detta verkar det som om Marocko straffar svenskarna. Varför utvisas svenskar från Västsahara? Vad är Marockos skäl till detta? Var det politiken som gjorde att Västsaharafrågan släpptes av resten? Blev kylan för stark, pengakonsekvensen för hög och orden för hårda från ockupationsmakten? Vad fick ni istället? Beslutet känns vanskligt, moraliskt och solidariskt felaktigt.

Solidaritet, vad är det? Om vi, du och jag och Sveriges medborgare hamnar i galna händer, vill vi inte att världens andra folk skall uppmärksamma detta och påtala felaktigheterna? Vill vi att de galna händerna skall få måtta helt själva när vi, medborgarna, inte lyckas få dem, makthavarna, på bättre tankar? Vill vi inte se och höra att andra står vid vår sida?

Margot Wallström har också hamnat i öppet blåsväder, för att hon skaffat sig en lägenhet och därmed gått före den långa bostadskön. Hon anklagas hårt i media och en förundersökning för mutbrott öppnas. Hennes försvar duger inte i medias ögon, kanske inte heller i juridikens. Det återstår att se, men drevet är förskräckligt. Hur skall någon alls orka vara politiker när dreven är så förskräckliga, särskilt de som går mot kvinnorna.

Margot Wallström är en duktig politiker. Kör henne inte i sank, släpp drevet. Nej, jag står inte bakom lägenhetsaffärer som inte går rätt till. Jag är dock inte säker på att det inte har gått rätt till. Media ger den bilden, men det behöver inte nödvändigtvis vara sant.

Wallström är en duktig politiker. Nej, det är inte säkert att jag alltid håller med henne, men hon är en duktig politiker.

Sluta hetsa. Sluta nu. Genast.

A..
 
Aftonbladet. Dn. Dn. Dn. Socialdemokraterna.

Klicka på bilden - för info om gratis
filmvisning den 29 januari 2016.

Suffragette

Suffragette
Premiär i Sverige 15 januari 2016
Manusförfattare; Abi Morgan
Regi; Sarah Gavron
Skådespelare t ex; Carey Mulligan, Anne-Marie Duff och Meryl Streep

Filmen Suffragette går nu på våra biografer. Jag vill uppmana dig att se den och begrunda kvinnornas kamp genom tiden. Både då och nu. Det finns länder där denna kamp, den självklara jämställdheten, ännu inte är i mål. Ja, den är på sitt sätt inte i mål ens hos oss. Vi får rösta, vi får sitta i vår riksdag, men vi lever ännu inte under samma villkor som männen. Vi lever inte i ett jämställt samhälle. Förtrycket pågår alltså fortfarande.

Suffragette beskriver situationen i Storbritanien, men kan lika gärna vara på vilken plats som helst i världen. Skillnaderna mellan länderna är på sitt sätt marginella, men situationerna för kvinnorna är inte marginella. För vissa pågår det fortfarande, på samma sätt som det pågick för hundra år sedan hos oss.

Ordet suffragett, enligt vad som framgår av en artikel i DN den 15 januari 2016, dök upp för första gången 1906 i den brittiska dagstidningen Daily Mail för att beteckna de kvinnliga rösträttskämpar som, efter decennier av fredliga protester, tog till spektakulära metoder som att krossa rutor, klippa av telegrafkablar och spränga brevlådor. Under några av deras mest aktiva år satt som mest över 1000 kvinnor i fängelse för deras medverkan och aktioner. Under första världskriget upphörde deras aktioner, många engagerade sig istället då i försvaret. 1918 infördes rösträtt för kvinnor över 30 år, förutsatt att de ägde egendomar. Inte förrän 1928 tilläts kvinnor rösta i Storbritanien på samma villkor som män.

Det är tragiskt när våld blir ett måste för att kampen skall gå framåt, men civil olydnad förefaller vara ett måste för att kampen skall ge resultat. Jag gläds dock över att den våldsamma kampen betonade att människors liv och hälsa inte var föremål för våldet, de ville inte skada människor. Kampen får därmed sägas rymmas i måttet för civil olydnad, tänker jag om jag sträcker på tanken en aning. Jag ogillar våldet, förstörelsen, men kan ändå förstå att de kände det höjda tonläget behövligt. När man inte når framåt, trots decennier av aktivitet och samtal, krävs något annat, något mer, för att få den andre parten att lyssna.

Än mer tragiskt är det våld som kvinnorna utsattes för. Fysiskt våld, psykiskt våld, omåttligt våld, ja, långt över måttans gränser.

Civil olydnad inkluderar många delar. Den innehåller t ex en fast tro på något viktigt, en stark övertygelse om att samhällets nuvarande norm är felaktig. Och att det finns en vilja att förändra denna felaktighet, utan att skada andra människor. Däri ligger också öppenheten, att olydnaden förutsätter att vi inte gömmer oss bakom masker och anonymitet. Vi behöver stå för vad vi gör, alltså också vara beredda att ta konsekvenserna som kan vara fängelsestraff, böter, skadestånd, mm. I suffragetternas tid kunde det också innebära utanförskap och en konkret förlust av barn och familj. Den konsekvensen kanske inte finns på samma sätt nu, när vi vill förändra och nyttja den civila olydnadens ramverk. Konsekvensen kan ändå innebära utanförskap och personlig problematik p g a kritik från vänner och familj som visar bristande förståelse för kampsättet och sakfrågan. Så ja, också det är viktigt att begrunda när man bestämmer sig för att strida för sin sak.

Nåväl.
Se Suffragette.
Det är en högst sevärd film.

Anette Grinde


DN 15/1 2016 - Brittiskt radarpar skildrar våldsam kvinnokamp (Helena Lindblad)
Se filmen; Suffragette
wikipedia om rösträtt 
wikipedia om suffragetterna
Dn 

Ni skall inte ta ställning, eller hur?

- Ni skall inte ta ställning, eller hur?

Jag skall, med en grupp, resa till konfliktområde. En plats där trätorna legat högt på dagordningen länge. Jag pratar om saken och får frågan; ni skall inte ta ställning, eller hur? Jag tänker att det är en viktig fråga att förhålla sig till, och att jag blir förvirrad när jag hör den. För mig är den en aning absurd. Varför skall vi inte ta ställning? Att inte ta ställning innebär att vi bara ställer oss och tittar på när vi ser människor träta, när vi ser felaktigheter, när vi ser utsatthet och rädsla. Det innebär att vi aldrig ställer oss vid någons sida, helt enkelt struntar i den part som behöver ses och den part som behöver stilla sig. Vad innebär det att inte ta ställning där vi behöver se och att inte agera med och för människor som behöver omvärldens eller medmänniskornas hjälp?

I en konflikt mellan två parter kan ibland behövas hjälp. Det kan gälla mellan privatpersoner i det vanliga livet, på en arbetsplats eller mellan folkgrupper. Eller ledare för folkgrupperna om vi inte kan tala med alla gemensamt. Det kan gälla i stort och i smått. Att inte ta ställning, att inte lägga sig i, kan också vara att ta ställning. Det kan skada. Men, frågan är också hur vi tar ställning och hur vi agerar utifrån det ställningstagandet.

Jag tar definitivt ställning i konflikten. Jag tar ställning för solidaritet, mänsklighet och för vettiga överenskommelser. Jag tar ställning för folkrätten och för mänskliga rättigheter. Jag tar ställning för närvaro av samtal, ickevåld och solidaritet mellan människor. Jag tar ställning för fredsfrågor som syftar till att alla människor har samma rättigheter och skyldigheter. Jag tar ställning emot våldet. Jag tar också ställning mot restriktioner, bosättningar på ockuperad mark, muren och taggtrådspolitik. Jag tar ställning mot tvånget att leva i flyktingläger, där hat och utanförskap odlas. Jag tar ställning för människors möjlighet att skaffa sig utbildning, arbeta och försörja sig, resa över länders gränser utan åtskillnad, ha tillgång till vatten och andra viktiga resurser, och ha en trygg boplats för sig och sin familj. Jag tar också ställning mot kollektiva bestraffningar.

Jag tar ställning för människorna, var och en, de som respekterar varandra som varande just en sådan. Jag tar ställning mot hat och våld. Jag tar ställning för folkrätt och mänskliga rättigheter.

Ja, jag tar absolut ställning. Allt annat vore absurt.

A..

Klicka på bilden

- för info om gratis filmvisning

i Sthlm

den 29 januari 2016.

Varken hora eller kuvad - seminarium 18/1 2016

Det är snart dags för minnesdag för Fadime Sahindal, som mördades för 14 år sedan. Varken hora eller kuvad håller ett seminarium den 18/1 2016 tillsammans med t ex ABF Stockholm, Rädda barnen, m fl, till minne av Fadime. Vi får inte glömma. Fler får inte blunda för de företeelser som finns i samhället.

Fortfarande är många unga kvinnor utsatta för våldet och det måste vi bekämpa oavsett varifrån det kommer. Det spelar ingen roll om det har sin utgångspunkt från religionen, kulturen, något enskilt land eller världsdel. Våldet måste bekämpas.

1100 ungdomar har intervjuats om hur det är att leva i hederskontext. Undersökningens ungdomar består både av pojkar och flickor. 54% tjejer, 46% killar. Barnen ger uttryck för att tron är starkare hos dem än hos deras föräldrar. Varken hora eller kuvad uttrycker oro för den ökade tron, vikten av religion, hos ungdomarna.

Hur viktigt är det vad släkten tycker om dig? De intervjuade säger att det är viktigare vad släkten tycker om dem än vad vännerna tycker. Detta märks tydligare för flickorna än för pojkarna. Tjejerna i undersökningarna säger att det är viktigt att anpassa sig till samhället, men att det är mycket viktigare att anpassa sig till släkten och sin kultur. Förtryck känns, men syns inte.

En stor del av tjejerna får inte följa med på utflykter med övernattning, skolfester och idrottsaktiviteter där båda könen finns med. Varken hora eller kuvad berättar att det, trots en skollag som säger motsatsen, inte blivit någon förbättring. Lärarna frågar inte varför, när eleverna eller deras föräldrar säger att de inte kan vara med på aktiviteten. Undersökningen visar många förskräckande uppgifter, där frågorna kan diskuteras i mycket hög grad. Hur tillåter vi att detta kan fortgå? Vi måste diskutera detta tydligare i skolorna; lärarna måste se och få ungdomarna och deras föräldrar att se vad som är godtagbart. Vi måste diskutera detta tydligare i vår riksdag och i samhället i stort; i det sekulära Sverige har ungdomarna högre tilltro till sina religiösa institutioner jämfört med samhället där t ex polis, skola, kommun, mm. Hur klarar samhället denna utmaning?

Fokus i debatten är; vilka är de viktigaste lösningarna?

Carina Olsson, förbundsordförande S-kvinnor, riksdagsledamot; Carina påminner oss om att inte glömma Fadime. Vi måste alltid komma ihåg vad hon sa i sitt tal. 1) Lyft fram att arbeta förebyggande, med barn, ungdomar och föräldrar. Det är gjort för lite för att arbeta förebyggande med ungdomarnas föräldrar. 2) Det finns lagstiftning, som kan behöva skärpas. Det skulle bli bättre för de drabbade om lagen tillämpades. 3) Skydd och stöd måste finnas för de som utsätts, det måste finnas oavsett var i landet man finns och bor.

Vi måste samarbeta i frågorna. Vi måste tillåta att var och en äger i sin egen upplevelser. Sin egen upplevelse är deras/vår egen. De mänskliga rättigheterna är också kvinnor och barns rättigheter. Använd de kunskaper som kommer från fältet för att åstadkomma förändring. För att man skall kunna komma in där, krävs också att man är delaktig. Man måste ha konkreta exempel, påvisa dem tydligt. Vi är alla lika värda, några är inte värda mindre. Vi måste också kunna ha flera perspektiv i våra huvuden samtidigt.

Jag tror inte att någonting är omöjligt, men det är viktigt att många samtidigt bestämmer sig för just detta. Det krävs att vi är många som arbetar för frågorna. Det är viktigt att människor som vill blir inkluderade, det handlar om att bygga broar mellan alla olika grupper. Det är viktiga motkrafter mot de som inte vill att klansamhället skall ha fäste.

Berit Jernberg, politiskt sakkunnig hos jämställdhetsministern; Vi måste börja kommunicera med föräldragenerationen. De måste vara med i samtalet, på ett respektfullt sätt, istället för att bara fokusera på ungdomarna. Vi måste arbetat förebyggande t ex med maskulina normer. Det handlar också om en ansvarsfråga, myndighetsutövningen måste fungera. Våld försvinner inte.

Vi pratar ofta om tonårstjejerna. Det är dock en problematik där fler ålderskategorier drabbas, även vuxna. Det förebyggande som handlar om att vi alla får kunskap om detta är oerhört viktigt. Det är också viktigt att se allt våld och ta hand om detta.

På vilket sätt är utrikes föddas kvinnors makt i samhället påverkande av hedersvåldet? Kvinnors egenmakt, egen försörjning, stå på egna ben och ta ansvar för sig själv. - är viktigt. Vi ser nu ett land som i många delar som går itu och att alla inte omfattas av den möjlighet som kvinnors rättigheter ger.

Vi har varit dåliga på att beskriva vilka starka krafter vi har arbetat mot. Kampen går vidare, men vi måste vara tydligare med vad vi har att kämpa emot.

Juno Blom, länsstyrelsen Östergötland; Tillämpning av lagstiftning är oerhört viktig, det får inte vara skillnad på människor. Skyddet för barn måste gälla alla barn, det handlar om kunskap och det handlar om mod att stå upp för deras rättigheter. De som arbetar med frågorna behöver stöd av chefer mm för att kunna få lagstiftningen att gälla, att synas. Det måste synas i myndigheternas och organisationernas budgetar och höras i deras uttalanden.

Kvinnoorganisationerna höjer rösterna, det är oerhört viktiga. Utan dem kommer vi inte framåt. Om de inte hade varit en blåslampa på myndigheter och politiker, så hade vi inte varit där vi är idag. De är oerhört viktigt att de får de värde de har. De behövs.

Varför är en nationell strategi viktigt? Orsaken kan vara att svårigheten att samla frågorna. De brottsliga gärningarna skapar ett allvarligt folkhälsoproblem, man måste arbeta med dessa frågor på alla nivåer. Många nivåer/organisationer måste samverka i praktiken. Det är problematiskt, men viktigt. Det viktigaste arbetet med faktiska fall sker på kommunal nivå. Där måste ansvaret ligga för att få frågorna att fungera.

Vi har insatser som riktar sig till vårdnadshavare. Det är värdefullt när vi vågar tala om frågor om alla begränsningar som finns, de konkreta frågorna, inte övergripande om mänskliga rättigheter - tala om sexualitet, barnäktenskap, deltagande, mm. Tala och förebygg delarna, istället för de generella frågorna.

Mehrdad Darvishpour, Universitetsdocent i socialt arbete. Han har forskat länge på hedersrelaterat våld och förtryck. Man har gjort många insatser ekonomiskt utan att titta på resultatet. Man måste utvärdera utvärderingarna. Väldigt många unga är utsatta för hedersförtrycket, men alltför lite är gjort. De hittillsvarande långvarig insatser är alltså inte särskilt framgångsrika. Vad säger ungdomarna själva om sin situation? Vad gör de själva för att förändra? Det är viktigt att vi når ungdomarna och föräldrarna. Föräldrarna måste komma till skolan, till föräldramötena. Båda föräldrarna måste komma. Vi måste också öka flickornas och kvinnornas makt, i alla avseenden. Resurserna till kvinnorna är otroligt viktiga, männens anpassningsförmåga kommer i andra hand. Vi måste bekämpa den patriarkala situationen.

Objektiv utvärdering av samfunden och de organisationer som fått så otroligt mycket pengar för dessa frågor behövs. Till vad har pengarna använts?

Trots så många års diskussion kring detta, igen och igen - varför har hedersförtrycket inte ändrats? Det patriarkala förtrycket måste ta slut. Ett inkluderande perspektiv måste finnas för kvinnorna och klassklyftan är ett gift mot jämställdhetsutvecklingen.

Nicklas Kelemen, etnolog och sitter i Varken hora eller kuvads styrelse; Viktiga frågor, som hänger kvar från Fadimes tal, som är oerhört viktiga att vi arbetar med; 1) Tro på den som talar. Fadime bad att bli trodd. Detta är oerhört viktigt. 2) Mina föräldrar har inte integrerats, ingen har talat med dem om detta. 3) Invandrarorganisationers ansvar;  Om dessa arbetar för att behålla kulturproblematiken kommer vi inte att kunna förändra samhället. Organisationerna struntar i svensk lagstiftning, vilket vi måste komma till rätta med. Dessa organisationers värderingar måste knäckas.

Kvinnoorganisationerna som driver frågorna mot hedersrelaterat våld är otroligt viktiga. De gör mycket för dessa frågor. De är viktigt t ex för att driva på politikerna. Skulle männen i hederskulturen veta att han sitter här, så skulle han inte släppas in i dessa mäns rum och föra samtalet där. Hederskulturen handlar inte om fattigdom, det handlar om värderingar.

Vi måste ta hand om de kulturella normerna.

Amineh Kakabaveh, ordförande i Varken hora eller kuvad och riksdagsledamot; nationell handlingsplan för att åtgärda problemen. Utvärdera pengarna/bidragen, ta bort pengarna från organisationerna som uppehåller strukturerna. Belöna inte de organisationer som har patriarkala strukturer.

70000 ungdomar (2009) är utsatta för hedersproblematik. Ingen öppnade ögon och öron för det förtrycket. Nu hörs rösterna för övergreppen på festivaler och torg. Var är rösterna för de många ungdomar som lever under detta dagligen? Vi måste tala om problematiken - det starka förtryck som finns. Det finns på mängder av ställen i världen. Förtrycken måste lyftas fram. Det är inte rasister som lyfter frågan - förtrycken måste bort.

Samhället gräver en grav för sig själv med religiösa skolor och friskolor. Pengar skall istället satsas på objektiv religionsundervisning i skolorna.

Ca 100 000 miljoner kronor behöver utvärderas, som har gått till bidrag utan att vi egentligen vet vad detta har skapat för förbättring i samhället. Var rädd om våra pengar, var rädd om vår välfärd.

Hedersvåldet är en klankultur. Den måste motverkas.

Ovanstående är anteckningar från dagens seminarium (18/1 2016, ABF Sthlm)

A..

Organisationer som arbetar med hedersvåld är t ex; 

Varken hora eller kuvad

Gapf - Glöm aldrig Pela & Fadime

TRIS - Tjejers rätt i samhället

Rädda barnen 

Resolution 1820 (2008)

FN.s resolution 1325 kom år 2000 och rör kvinnors medverkan i fredsförhandlingar, på alla nivåer.

Kvinnor, fred och säkerhet utgår inte ifrån att kvinnor skall ha det bättre i krig - utgångspunkten är frånvaro av krig. Jag har tidigare skrivit om resolution 1325 och operation 1325, t ex här;

• http://anettegrinde.blogspot.se/2015/11/operation-1325-resolution-1325.html

• http://anettegrinde.blogspot.se/2015/11/grejen-med-resolution-1325-kvinnor-fred.html

Den handlar alltså om kvinnors medverkan i fredsförhandlingar. Detta är fortfarande en fråga som kan förbättras. Kvinnor finns inte med i det förebyggande arbetet, i de löpande förhandlingarna eller i efterarbetet. Kvinnor drabbas hårt av krigen och det är av stor viktig att de finns med i samtalen och i det faktiska arbetet för freden.

FN.s resolution 1820 (2008) fokuserar på det sexuella våldet. Sexuellt våld rör frågan om internationell fred och säkerhet. Resolutionen säger bl a att våldtäkt och annat sexuellt våld skall utgöra krigsbrott och brott mot mänskligheten (1). En viktig fråga i resolutionen är att det sexuella våldet inte får lämnas utan åtgärd, utan straff. Det är viktigt att länder och ledning har funktioner som gör att brottslingarna straffas. Resolutionen betonar vikten av att amnesti inte beviljas för sexualiserat våld i fredsförhandlingar och att förövare måste ställas inför rätta (5).

FNs säkerhetsråd antog i september 2009 också resolution 1888. Resolutionen bygger på tidigare säkerhetsrådsresolutioner 1325 (2000) och 1820 (2008) och innebär bl a att generalsekreteraren skall utse en särskild representant som skall leda och koordinera arbetet för att få slut på det sexuella våldet under och efter konflikter. I februari 2010 utnämnde FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon Margot Wallström till sin särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter. Wallströms uppgift var att driva genomförandet av FN-resolutionen 1820 om sexuellt våld mot civila i konflikter framåt (2). Det torde vara en uppgift som tar lång tid, men är oerhört viktig att hålla uppmärksamhet på. Steg i rätt riktning kan tyckas vara glädjande, men de små stegen är också skrämmande. Varför händer det inte mer? Varför blir inte konsekvenserna tydligare för de som driver förtrycket?

A..

1) Grejen med Resolution 1325 - kvinnor, fred och säkerhet (IKFF)
2) Margot Wallström (wikipedia)
3) Säkerhetspolitik om kvinnor i konflikter
4) Sida om konfliktlösning, fred och säkerhet
5) Operation 1325 om resolution 1820 + resolutionen

Den dag jag blir fri - en bok om Katarina Taikon

Den dag jag blir fri
- en bok om Katarina Taikon
Lawen Mohtadi
2012
Isbn 978-91-27-13279-5
Natur & Kultur

Lawen Mohtadi skildrar Katarina Taikon, en av Sveriges starka förkämpar för mänskliga rättigheter. Hon skildrar också romernas situation, samhällets förhållningssätt och människorna runt omkring henne. Boken är en berättelse om Katarina Taikon, men också om samhällets normer, svårigheterna att förändra och hur en starkt driven människa kan göra skillnad. Den berättar om Katarina Taikons strider och samhället svar. Boken gör mig ledsen, våra fördomar är förödande - men att läsa om Katarina Taikons strävanden gör mig också glad. Hon har arbetat hårt och hon har gjort stor skillnad. Arbetet gick framåt, även om det ännu finns en lång väg kvar att vandra för att alla människor skall ha tillgång till de mänskliga rättigheterna och drägliga levnadsvillkor.

Katarina Taikon har t ex använt samtal med många människor, engagemang av vänner, politiska uppvaktningar, demonstrationer, debattinlägg, artiklar, böcker för vuxna, böcker för barn/unga, tidningsutgivning, föreningsengagemang, möten med människor som har makt att påverka och en god förmåga att formulera sina tankar på ett pedagogiskt och konstruktivt sätt - för sitt framåtsyftande arbete. Hon har försökt på många sätt. Och ja, hon gjorde uppenbart skillnad. Om Katarina Taikon tål att läsas och begrundas mer.

Det gäller att aldrig ge upp. Ja, det gäller att fortsätta striden för det man tror på, för det som spelar roll. Att hitta fler sätt, att vända och vrida på frågan och försöka igen. Utan våld. Det gjorde uppenbart Katarina Taikon.

Min följdfråga efter denna läsning är; Är journalisten/författaren Lawen Mohtadi också en föreläsare? Berättar hon om sin bok, sitt arbete och det som ligger bakom detta? Det tål att tas reda på.

A..


Länkar; 
Adlibris
Natur & kultur
Bokus
DN
Svd + Svd
Om dokumentärfilmen Taikon

På läslistan; 

Ni inger dessa människor hopp

En berättelse om tiggarna och om några som hjälper dem

Stefan Gurt

Wahlström & Widstrand

2015

Isbn 978-91-46-22964-3

Zigenerska

Katarina Taikon

1963 (nyutgåva 2016)