Stockholms FN-förening bjuder in till föreläsning lite nu och då. Idag (27/1 2016) bjöd de in på tema; Migranthälsa. Nedanstående är anteckningar från denna föreläsning.
Stockholms FN-förening har givit årets diplom för försvar av mänskliga rättigheter till; Röda korsets center för torterade flyktingar i Stockholm. De är här för att berättar om sitt arbete för att återge flyktingar och deras familjer den mänskliga värdighet som de har tagits ifrån. I 30 år har de behandlat och rehabiliterat fysiskt och psykiskt svårt plågade människor. Läkare utan gränser är här för att ge en överblick om hälsosituationen för människor på flykt.
Nora; Ordförande i Stockholms FN-förening. Den tredje föreläsningen i serien Global hälsa. Nora påminner om att det är förintelsedagen idag. Förintelsen har en särställning i den mänskliga historien, det var en företeelse som planerades och genomfördes noggrant och effektivt. Syftet var att utrota romer, judar, homosexuella, handikappade, mfl. Ungefär 6 000 000 människor miste livet. Vi måste minnas detta - så att det inte händer igen. Det började så omärkligt, man kan inte riktigt sätta fingret på när det hände. Smått, snart mer och mer, hindrades judarna, m fl, och till slut fick de inte längre leva. Allt detta skedde medan skolkamrater, arbetskamrater, mm, såg på. Det var som om små sandkorn sattes på varandra, och plötsligt såg vi en helt sandhög framför fötterna. Kan det hända igen? Det krävs en karismatisk ledare. När ser vi detta? Hur är vi på vår vakt? Hur tillåter vi extremismen? Hur höjs gränserna för det vi kan acceptera?
Det farliga är inte de onda människornas ondska. Det farliga är de goda människornas tystnad. Vi får inte låta de onda människorna hållas.
Gabriele Casini, från Italien. Läkare utan gränser har en båt i Medelhavet. Gabriele har arbetat på båten i Medelhavet under sex månader. Han har bl a arbetat med dokumentation på båten, av flyktingarnas hälsa och situation, mm. 1 014 836 människor - flyktingar - har, enligt UNHCR, kommit över Medelhavet under 2015 (för 2014 var motsvarande siffra 219 000 personer).
MY Phoenix - är båten Gabriele arbetade på. På båten fanns sjukvårdspersonal, sjömän, helikopterpiloter och 2 journalister för att kunna visa världen vad som hände. De två journalisterna byttes till nya varje gång de kom i hamn i Italien.
Verksamheten samordnades via MRCC (Maritime rescue Coordination Centre in Rome). Ibland tog det lång tid att nå båtarna, när de fått en instruktion från MRCC. All kontakt med räddningsaktioner krävde kontakt med MRCC. Personalen fick vara beredd på att möta väldigt olika situationer, ibland små båtar, ibland många döda, ibland gravida kvinnor. De ger flytvästar till människorna i båtarna och tar sedan över dem i deras egen båt, i sakta mak. De fick inte skapa panik, eftersom detta kunde leda till att båten kunde kantra. Detta kunde leda till att många drunknar. Lugnet är viktigt. För Läkare utan gränser är det väldigt viktigt att ge värdigheten tillbaka till människorna. Räddningsaktionerna är ibland kaotiska, när människorna är oroliga och båtarna är omåttligt packade. Många kan inte simma.
Det finns gummibåtar, endäckade fiskebåtar och tvådäckade båtar. De packas enormt tätt, motorerna fungerar inte. Människorna torkar ut, bränns sönder av saltvatten som gör huden känslig och bränslet och vattnet som läcker in i båten - det är plågsamt, rent fruktansvärt. Det finns ingen väg ut om en sådan båt tippar och om man sitter under däck. En del går på båten för att de inte kommer vidare någonstans. De finns i ett land, där de inte får stanna och måste ta sig vidare.
Läkare utan gränser såg sedan värre och värre båtar, allteftersom. Det fanns inte schysta båtar kvar att låta flyktingarna åka med. Nästa båt blev ännu skraltigare.
Personalen utsattes för många utmaningar som krävde sjukvård; sjösjuka, vätskebrist, värmeslag, hudinfektioner, kemikalieskador, sår och benfrakturer, psykiska trauman - ja, det fanns många, många fler som krävde vård just där, just då.
Räddade; 71% var vuxna män. 16% vuxna kvinnor. Resten barn. Ett stort antal nationaliteter - ca 35 nationaliteter.
Dessa människor har inte tillgång till flyg, det ser dessa båtar som den enda möjliga utvägen.
De flesta var från Eritrea, Bangladesh, Marocko, Nigeria, Pakistan, Somalia, Sudan och Syrien. Många kom söderifrån till Libyen och blev kvar där, de måste ta sig vidare på något sätt. De ville bara bort från sitt land, till Libyen - där insåg de att de inte kunde stanna där. Vi vet inte hur många som har dött i Saharas öken. Några har gått, några åkt i containrar och andra omöjliga sätt. De sökte en framtid någon annanstans - trodde att det var bättre, vilket det då inte var. Libyen var det enda landet som det gick att fly till, även om det inte var en bra plats att stanna på och ta sig ifrån.
Berättelserna är fasansfulla. Gör ont. Jag kan svårligen hålla tårarna borta. Vilka förskräckliga fasor som finns i världen. Vi måste hitta sätt som ger människor trygghet, arbete, bostäder, utbildning. Vi måste skapa trygghet i världen. Fred. Människors fasa är obeskrivbar.
Italien har inte en ordentlig mottagning. Registreringen är otillräckligt. De dirigerades till olika hamnar och deras mottagande var väldigt olika i olika hamnar. Gabriele hoppas att flyktingarnas farligaste sträcka var över, men han vet inte hur de mötts och behandlats efter deras avlämnade i de italienska hamnarna. De mottagande läkarna mötte i totala skyddskläder, vilket det inte är ett värdigt mottagande för flyktingarna.
Gabriele höll en bra föreläsning, men hu, så ont det gör att höra.
A..
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar