Reflektioner Allteftersom: Ni inger dessa människor hopp

Ni inger dessa människor hopp
- en berättelse om tiggarna och om några som hjälper dem
Stefan Gurt
Wahlström & Widstrand
www.wwd.se
2015
Isbn 978-92-46-22964-3

Stefan Gurt är författare och lärare. Han har på nära håll följt aktivisterna i föreningen HEM, i deras arbete med tiggarna på våra gator. Hans berättelse börjar med sin vän Sven, som arbetar engagerat och praktiskt med tiggarna. Den är Sven som ser till att han skriver boken. Boken börjar med varför han skriver den här boken, om han skall bestämma sig för att göra det och vad han skall lägga åt sidan för att kunna göra det. Jag tänker att det är positivt att han så småningom, efter något kapitel, bestämmer sig för att skriva boken.

Han är kulturellt intresserad, tankemässigt engagerad i litteraturen. Det är helt uppenbart att han är en skrivande människa. Han argumenterar, förklarar, ifrågasätter och undrar genom texten, allteftersom. Han berättar om Sven, om tiggarna och om föreningen HEM. Han talar naturligtvis om andra människor också, i huvudsak sådana som i något mått hör till berättelserna om sakfrågan eller tankespåret. Han berättar om vad som händer under den tid som han skriver om, nu alltså, men också om andra tider. Han berättar t ex om Katarina Taikons tid och historiska frågor, men finns mest här och nu. Vad händer med människorna som sitter på gatorna och varför sitter de där? Hur kan någon vilja leva i tält under den kalla vintern? Varför skaffar de sig inte ett jobb och en ordentlig bostad i sina hemländer?

Gurt samtalar med oss genom texten, han berättar om sina dagar och om de händelser som inträffar allteftersom. Ibland kommer händelser tillbaka igen, kanske i en ny skepnad eller för att han tänker på saken igen i den nya kontexten, i de nya möten som sker. Vi rör oss i hans vardag och i de frågor han tar med oss i, de som rör tiggarna. Det är, för mig, ett annorlunda sätt att möta en fråga på, ett annorlunda men spännande sätt. Gurt lär sig mer om frågan allteftersom han skriver boken, Sven tvingar in honom i händelserna och Gurt tar dem därifrån. Han fyller på med allt det andra han lär sig under resans gång, genom möten och intervjuer med människor som kan mer och annat i frågan om tiggare och romer, genom och om litteraturen, genom myndigheternas svar, osv. Han pratar om kronofogden och polisen, om regler och om människorna som finns där. Hur tänker de om det som de gör och bidrar till? Tänker de, tycker de att det är i sin ordning eller är det obehagligt, eller följer de bara sina order? Är reglerna korrekta, rättvisa och rimliga? Han ger oss också tankar och reflektioner om hur han själv är, ställt i relation till andra, och hur andra är, ställt i relation till honom själv.

Han besöker romerna runt om i lägren i Stockholm. Han besöker också Rumänien, möter människorna, frågar, lär sig mer och får mer sorg och frustration med sig på köpet. Han fyller sitt anteckningsblock med frågor och svar, som visar att vi är olika, att det finns rätt stor förbättringspotential, men att det onekligen inte är lätt. Vad gör fattigdomen med människorna och hur ser fördomarna ut där, mellan romerna och rumänerna i övrigt. Och viss spelar historien roll för den fortsatta berättelsen, historien spelar roll för människorna också nu. Som diktatorn Ceausescu, t ex. Spelar hans tid roll även nu? Stefan Gurt påverkas av sitt besök i Rumänien, han påverkas av att se människorna och hur de lever. Han beskriver bostadssituationerna och han beskriver hur han känner. Hur han känner bygger på känslan, hur hemskt det var att se deras situation. Om romerna väljer att sitta tiggande på våra gator, bo i kartong, plåt & presenningshus i skogen, utan möjlighet till hygien och att göra sina behov på drägligt sätt och att sova ute i kall, rå kyla. Om romerna väljer att göra detta, bo så, så måste de ha det än värre hemma. Något annat ter sig ju inte möjligt. Och ja, hemma verkar ju inte så bra, av vad jag kan utläsa ur Gurts text.

Hur förhåller vi oss till romerna, tiggarna och till andra människor? Ni inger dessa människor hopp ger oss en god dos reflekterad kunskap. Den ger mig underlag för nya eller andra sorters tankar, för mig själv att förhålla mig till. Och den ger underlag för tankar om praktisk handling, också det något för mig att göra något åt, förhålla mig till på ett konstruktivt sätt.

Det glädjer mig att Stefan Gurt har skrivit boken. Jag hoppas att det glädjer Anna Silver också, och att också hon gör slag i saken och skriver sin bok om ämnet. Fler ord i frågan torde bara vara positivt. Jag hoppas också att Sven, Crina och Anna Silver och alla de andra som aktivt arbetar, engagerat, med solidaritetsfrågorna inte bränner sönder sig. Det hjälper ingen, kan vi ju lugnt konstatera.

Vårt förhållande till andra människor rör frågan om solidaritet och om mänskliga rättigheter. Hur kommer det sig att vi låter - tillåter eller ser till att - vissa människor tvingas leva under så fullständigt gräsliga förhållanden?

(Recensionen finns i
Tidningen Elsa - nr 1/2016)

Hur kommer det sig att vi inte bara ser till att alla människor har samma/lika förutsättningar för drägliga liv, alltså samma/lika rättigheter och skyldigheter? Är det inte väldigt märkligt?

Stefan Gurts språk gör mig glad. Likaså sättet att skriva på, där Gurt berättar hur han är, vad han gör och hur han tänker, där han förklarar sitt egna tillsammans med frågan, allteftersom. Jag gillar samtalet, helt enkelt. Jag gillar också att, och naturligtvis hur, han berättar om människorna, vad de säger och hur de agerar. Plus och minus. Han har fått med rätt mycket, plus och minus, viktigt. Han helt enkelt skrivit en schyst, läsvärd, bok. Absolut läsvärd, ja.

Den finns i en bokhandel nära dig, redan hemtagen eller lätt att beställa.

Anette Grinde