Panikkänslan bygger ....

Telefonen ringer. Kvinnan som ringer säger att panikkänslan bygger på sig igen. Den bygger sig sakta starkare och starkare och hon har svårt att förhålla sig till den. Den tränger in henne i ett hörn.

Jag lyssnar när hon talar, när hon klär tankarna med ord. Uttalar dem, så att de blir tydliga. Jag hör hur andningen blir kortare, hur orden kommer fortare och hur tonen blir gällare. Hennes rädsla är tydlig. Hon har egentligen inte mötts av något stort eller svårt, men rädslan blir ändå omåttlig. Den tar över och kväver henne. Och all hennes kraft.

Vi talar om känslan, om andningen, om livsluften och om förhållningssättet. Vi talar om glädjen utanför, om kunskapen, arbetet, barnen, livet och om hälsan. Vi talar länge, för att skingra tankarna och föra dem in på andra spår. Jag hör hennes andning lätta och hennes ton mjukna. Jag hör hur kärleken till livet återigen fyller hennes själ.

Vi enas om att ensamhet och tystnad är tillstånd, eller förutsättningar, som bör undvikas om det är möjligt. För att det är nödvändigt att samtala för att lösa de knutar som finns, såväl i rena sakfrågor som inom och mellan människor.

Så självklart och så lätt, och ändå så omöjligt ibland.

A..

Just nu läser jag; Mod att vara sårbar.

Som kontrast läser jag också; Putins folk. Rysslands tysta majoritet.