Inom loppet av några timmar...

Per cykel i Indien 2013

Vi cyklade i sakta mak genom landskapet. Våra cyklar tillät inte någon racerfart. Det gjorde inget, eftersom vi var där för njutning och inte för ett träningspass.

Just den här dagen hade vi cyklat några mil och vi hade upplevt, glatts och förundrats under dagen. Som vi brukade, alltså.

Vi skulle åka färja. Vi förundras ofta över färjorna, eftersom de är så annorlunda och speciella jämfört med vårt system här hemma. Vi tog oss, med särskild procedur fram till biljettluckan. Vi var två vuxna och vi hade två cyklar. Det var lite påfrestande, eftersom där fanns enträgna tiggarungar. De var säkert inte mer än 5 år gamla, de var mycket enträgna, ingen vuxen ackompanjerade dem men de hade tårar påklistrade på kinderna. De hade helt klart varit där förr och de kunde sin uppgift. Jag kom nätt och jämt fram och fick hålla koll på mina saker och mig själv. Det påverkade mig stort att se och känna dem, där så nära och så tydligt.

Vi stod tydligt framför luckan och det syntes tydligt vad och vilka som omfattas av biljettköpet och vad som skulle med. Vi betalade, vi fick tre biljetter med krumelurspråkstext och hastade vidare ner till färjan.

Nere vid färjan blev vi lite förvirrade (igen), men strax hittade vi rätt. Det var en liten båt, där cyklarna fick läggas på akterdäck. Jag kan inte säga att båtens skick ingav trygghet. Alla passagerare motades ner under däck. Utrymmet var ganska begränsat och antalet passagerare mer än nog. När det var tid för avgång måste alla ner. Luckan stängdes. Ingen väg fanns kvar ut. Jag stod i trappan, på det översta trappsteget. Jag såg ut, men kunde inte bara kliva ut eftersom en lucka satts för. Vi puttrade iväg över vattnet till andra sidan. Överfarten tog en stund. Inte så lång, lång, men ändå en stund. Vattnet var mycket, mycket smutsigt, trots att det öppna havet låg strax utanför. Man hade verkligen inte velat hamna i vattnet.

Om olyckan hade varit framme och båten kapsejsat, så skulle nästan ingen ha överlevt. Dels var de/vi instängda och dels är nästan ingen av dessa simkunniga. Så, när olyckor händer på dessa breddgrader förstår vi att många skadas eller dör samtidigt. De har helt enkelt ingen chans och de är alltid många.

Väl över på andra sidan kom vi av båten och iland via bryggan/landgången, utan några missöden. Vid utgången skulle biljetterna lämnas och det visade sig att vi hade en biljett för lite. Vi skulle ha haft fyra, inte tre. Frågan uppstod hur vi skulle lösa detta. Vi fick inte kompletteringsköpa där, på landstigningssidan, och kontrollanten tänkte inte släppa ut oss utan rätt biljett. En rätt absurd situation uppstod. Så småningom skedde ett kontrollantbyte, till en man med ett något smidigare synsätt, så att vi kom ut i det fria igen.

Då var det tid för att försöka finna ett hotell. Vi frågade runt, tittade och bestämde oss var vi skulle lägga vårt krut. Prutandet tog vid, vi samtalade en lång stund. Männen i receptionen var trevliga, men lite hårda att ha att göra med i affärer. Till slut blev vi överens om ett pris. "Special for you, don´t tell anyone" - säger mannen till mig. När vi är överens faller min blick på anslagstavlan bakom honom. Jag upptäcker plötsligt en lapp, där alla rumsnummer står - med priser för varje rum. Olika och unika, specifikt för varje rum, dess standard och förutsättningar. Det rum vi just hade förhandlat om hade där ett avsevärt lägre pris än det som var "special for you" i den förhandling vi just slutfört. Jag sänker min blick, tittar den ene mannen i ögonen och frågar om prissättningen och listan. Han, förhandlingsmannen, skruvade på sig och försökte förklara sig. Han kände sig nog en aning obekväm, vill jag tro. Den andre mannen, medkombattanten, kunde svårligen hålla sig för skratt i den uppkomna situationen. Det ryckte tydligt i mungiporna på honom. Vad blev priset? Jo, enligt listan på väggen, utan "special for you".

Så. Inom loppet av några timmar, faktiskt bara två, blev upplevelserna rätt färgstarka. Annorlunda, lärorika, våndande, skrattfyllda och viktiga. De tillför ännu glädje & förundran till min dag.

A..

Händelserna inträffade den 4 mars 2013 i närheten av och i Diamond Harbour, Kolkata, India - under vår cykeltur längs Indiens östra kust i februari/mars 2013