7 februari 2013. Torsdag. Bapatla – Machilipatnam (Andhra Pradesh).

Kl 0630 Frukost. Vi äter Masala Dosa, dricker vatten och kaffe (63 rupier). Det är gott, men min underläpp bränns sönder av kryddorna. Det svider ordentligt. Jag börjar lära mig att äta långsamt, för att längre kunna njuta av den goda maten.

- Det är fint, det här, säger min fina reskamrat leende när vi är klara för avfärd idga. Jag är benägen att hålla med honom.

När vi är påpackade och klara har temperaturen stigit från lite råkall till morgonsoligt skön. Dessa morgontimmar är ljuvligt vackra. Morgonvagnarna med bananer och andra frukter är på väg ut till stadens vägkanter. Kvinnorna med blomster- eller små fruktkorgar sitter redan på sin plats. De sitter direkt på gatan med små korgar med några frukter i. Ibland lite fler och ibland väldigt få. Några har bara 5-10 frukter att sälja.

Gubbarna sitter i morgonkylan och det tidiga morgonljuset, och språkar eller läser morgontidningen. Det ser trivsamt ut. Inga kvinnor sitter då. Vi kan ju undra var de är. Antagligen ordnar de med frukost, städning eller tvätt. Eller gör ungarna färdiga för skolan.

Kl 0735. Påpackade och iväg. Kl 0817. Morgonen är skön. På de stora gröna arealerna står brukarna och vattnar för hand. Det ter sig som ett tidskrävande arbete. Jag blir så ledsen när jag ser män gå med dunkar på ryggen och spruta bekämpningsmedel strax framför sig. De går mitt i det de spruntar. Ja, man blir riktigt ledsen att se det.

Igår (& i förrgår) när vi kom in till Ongole och när vi lämnade staden noterade vi deras sophantering. På ömse sidor om vägen lades soporna – och eldades. En hel del plast och andra hemskheter brändes vid vägkanterna. Det låg och pryde - och rök ordentligt. Vi gjorde vårt bästa för att hålla andan för att inte få i oss den hemska röken. Samma sak gjordes på andra sidan stan när vi åkte ut nästa dag. Ruskig rök och hemska lukter. Mitt i allt detta vecklar en man ut en liten presenning där han lägger sina varor för försäljning. Han säljer solglasögon och tänker stå i denna rök & lukt under dagen. Arbetsmiljö, tanke om sin hälsa och förutsättningar för en frisk miljö verkar inte finnas i människornas medvetande. Det gör ont att se.

En man stoppar oss efter vägen och bjuder på te. De frågar och pratar en stund, innan de släpper iväg oss igen. Jag blir gråtfärdig av alla vänlig värme som möter oss i detta varma land. Det är rent fantastiskt hur härligt det är.

Vi passerar igen väldiga räkdammar – i mängd. De tar upp stora arealer jordbruksmark. Sen bryts landskapsbilden igen och stora rishögar syns på de stora fälten. Väldiga rislass kommer efter vägen på ox- eller traktorkärror. Lassen är vida bredare än kärrorna. De är bara fastbundna med rep, aldrig med spännband eller andra hjälpmedel. De har en fantastisk lastningsteknik. Man kan bara stå och gapa åt de fantastiska lasterna.

45 km. Vi blir plötsligt stoppade i en by som inte är mycket mer än en kurva. Vi blir inbjudan på en Coca Cola. Vi "beordras" in i skuggan och får varsin liten flaska i handen. Vi blir utfrågade och antal gubbar växer. Bychefen är där och talar gärna med oss. För att förtydliga vad vi håller på med visar Leif en av tidningsartiklarna. Det slutar med att bychefen trycker ner en 2,5 liters Coca Colaflaska i Leifs ryggsäck. Han tycker att vi behöver den eftersom vi skall trampa på så långt. Lika fort som vi är indragna blir vi utsläppta igen. Men först skriver de upp namn och telefonnummer till flera i gruppen, om vi behöver hjälp eller saknar något. Vi har lite svårt att läsa vad de skrivit, men vi är lika glada ändå. Återigen en fantastisk stund i ett väldigt vänlig land.

Åkrarna här är växelbrukade. Riset är samlat i stora högar och åkrarna står gröna med annan gröda. Det är grönskande vackert.

Ca 1220. 57 km. Repalle. Lunchtid. Jag äter Thali på bananblad (ris och en massa röror. Om det tar slut, så fyller de på så länge man vill ha mer). Leif äter Porotha med grönsaksröra. De hade inte flaskvatten på restaurangen men när de förstod att vi ville ha det så fick de pengar (av oss) och stack iväg ut på stan och köpte en flaska. Det är fin service det. Min underläpp protesterar mycket starkt mot kryddorna. Jag kanske får äta vitt ris och yogurt i några dagar, så att detta läker. Det är svårt att smörja med någon läkande salva inne i munnen. Bortsett från denna lilla skavank mår vi väldigt bra. Cyklingen är fantastisk på fina lantliga vägar i ett platt landskap. Vi har nu cyklat mer än 50 mil – utan en enda backe. Hela detta, dag efter dag, är rent ljuvligt.

Kl 1336. 63 km. Vi åker över en lång, lång, lång bro som går över ett delta. Nu är här torrt, men i monsuntid är hela området vattenfyllt. Det är svårt att föreställa sig hur olika landskapet måste bli i monsumperioden som kommer framåt juni. Emellan nu och monsunen skall det först bli riktigt varmt här. Nu är det "bara" 30 grader. Någon sade idag att det kan bli upp till 47 grader. Det vore inte lätt att cykla i det, inte.

Kl 1445. 77 km. 40-50 oxkärror kommer vandrande i sakta, sakta mak. De har ingen last. De går i långa rader. Ibland finns ingen kusk. Ibland ligger kusken och sover på sin kärra. De går efter varandra och har antagligen vandrat samma sträcka många gånger förr. Oxarna ser ut att veta var de är på väg. I mötande led gick kärrorna fulla. Sockerbetsfabriken låg inte långt bort. Ja, det var dit de gick med fulla lass. Och tomma i lika sakta mak hem.

Kl 1544. 90 km. Tusentals små ankungar simmar i ett vattendrag. Husfrun vaktar så att de inte blir uppätna av de stora fåglarna. Hon viftar och skriker när fåglarna närmar sig.

Vi trampar på och når så småningom Machilipatnam, som är stor stad. Vi letar lodge en stund. Plötsligt blir vi stoppade av en journalist (Mohammad Juber – på tidningen Andhra Prabha, Machilipatnam). Man kan undra hur de hittar oss. De måste nästan ha spårhundar ute. Det är den tredje tidningen, om vi nu inte har missat någon (eftersom vi träffat ytterligare en journalist där vi frågade vilken tidning han representerade). Ja, uppmärksammade blir vi verkligen.

Kl 1721. 103 km. Prasanth Lodge (400 rupier), Machilipatnam. Vilken dag! Räkdammar – jättestora, risfält med växelbruk med andra grödor, en vackert brukad bygd. 57 mil totalt – och ännu inga backar alls. Fina vägar. Ja, vägkvaliten har verkligen förändrats under de senaste åren. Inbjudningar på te och coca cola, samtal i mängd och en fantastisk natur. Dagarna är fullmatade, men fantastiskt enkla. Vi cyklar, helt enkelt, och njuter i fulla drag.

Middag. Masala Dosa och kaffe (68 rupier). Vi firar att vi är hela och glad med Coca Cola och Marie-kex. Finfint!

Tack, för idag, hälsar vi ifrån Machilipatnam hyfsat nära kusten i delstaten Andhra Pradesh, i Incredible India. I morgon hoppas vi på nya fina äventyr.