Sidor ...

lördag 2 februari 2013

30 januari 2013. Onsdag. Chennai.


Sovit gott. Klippvarmt. Drömt om fattigkvinnorna och barnen på gatorna. De syns och är nära i de kvarter vi bor i. Ja, vissa saker vill man bara inte se. Det gör väldigt ont att se fattigdomen i städerna. Den ser så mycket svårare ut här, än på landsbygden.

Vattnet i duschen luktar klor och ute på gatan har det spritts ett vitt bekämpningsmedel. Råttorna är inte måttligt stora. Nästan lika stora som de spinkiga katterna. En cykelricksha kör barn till skolan. De sitter raka och ordentliga i sina fina skoluniformer. Skolungarna gör mig glad.

Frukost. Vi äter Idli med en friterad bulle (Medhu Vadai) till och några såser. Gott! Kaffe därtill. Och vatten som vanligt. (130 rupier). Nöjda går vi sedan ut i stadens brus. Vi går genom olika stadsdelar, fattiga och rika kvarter. Vi går från Triplicane, till Alwarpet, vidare till Teynampet och slutligen till North Boag Road, T´Nagar. Ja, vi hittar rätt på vår karta. Kors i tak, kan man gott säga.

Alla små butiker börja så småningom öppna. Någon säljer kaffe, en annan säljer frukt och en tredje säljer någon maträtt i ett gathörn. En liten vagn eller några kastruller direkt på trottoaren ger ett bra litet restaurangkök i detta land. Här behövs knappt något alls för att kunna sälja det lilla man har. En kvinna säljer några helt utnötta skor, sittande direkt på trottoaren vid en starkt trafikerad gata. Plötsligt är vi inne i en stadsdel med finare hus och vakter utanför. Karaktären av staden ändras helt i dessa kvarter. Ja, skillnaderna är stora, rent enorma.

På North Boag Road, T'Nagar – Chennai, hittar vi en perfekt cykelaffär, som Leif såg från taxin när vi åkte från flygplatsen igår. Han hojtade till och jag noterade raskt gatunamnet för att hitta tillbaka idag. Vi lyckades! För 16000 rupier får vi denna gång två riktigt fina cyklar (tror vi, kanske är bäst att tillägga).

Promenaden till cykelaffären är upplevelserik och glad. Människor ler, rickshaförarna insisterar på sitt vis och vi insisterar på vårt vis. Ja, vi skall gå – även om det är långt. Vår karta leder oss rätt. Vi är fulla av tillförsikt.

På fem indiska minuter ( = 60 svenska minuter) blir cyklarna i ordningställda med pakethållare, vattenflaskehållare och sänkt sadel för den kortväxta. Cykelkorgen fick vi klara oss utan. Glada cyklar vi åter till Triplicane utan en enda glutt på kartan. Den myllrande trafiken är tät, men vi klarade färden utan skrap eller andra missöden. Dessa cyklar känns väldigt mycket bättre än fjolårets. Nu är det cykel norrut som gäller för vår del.

Att äga en ny riktigt fin cykel är glädje minsann, liksom att vara i detta brusiga land. Det känns riktigt bra.

Det vi övar mest på, hittills, känns som det är att ta ut pengar. Det man övar på blir man duktig på. Men, nu får vi nog lugna oss en aning, om kassan skall hålla ända in i mål. Detta är en kontantsamhälle, vi betalar aldrig med kort. Hemma är jag en kortmänniska, betalar aldrig kontant. Märkligt annorlunda, men lätt att lära om.

Lunch/middag. Chennai Meal = Payasam, rice, sambar, rasam, karakuzambo, kootu, porial, appalam, pickles = ris, bröd, potaisröra + en annan god grönsaksröa + 5 såser + yogurt + en söt efterrättsröra. Vatten och kaffe = totalt 164 rupier + en svensk 50-öring som gjorde servitören glad. En mycket god lunch, äten långsamt - till två glada och välmående cykelägare.

I kanten av den trafikerade vägen sitter män och kvinnor och delar bamburör i tunnare och tunnare strån. Dessa binder de sedan fina korgar av. De sitter direkt på trottoaren, från morgon till kväll – i direkt anslutning till den brusiga trafiken. Ja, här är arbetsmiljön inget diskussionsämne alls. Vi promenerade vidare ner till bokkvarteret och köpte två böcker (245 rupier) för framtida läsningsstunder. Därefter går vi till banankvarteret och köper en bunt bananer (25 rupier). På vägen tillbaka står vi en lång stund i en vältrafikerad korsning och förundras över hur trafiken kan komma ifrån fyra håll samtidigt, utan att det blir ett totalt kaos eller att någon blir skadad eller något skrap uppstår. Jag står med kameran och försöker fånga de fantastiska situationerna, vilket är omöjligt. Människorna ler åt vår förundran. Älskade Indien. Incredible India.

Imorgon har vi bara ett mål. Det borde vi klara. Det är att ta oss ut ifrån Chennai. Riktning norrut. Ja, ja – vi skall förstås ha mat i magen och tak över huvudet också. Men, det borde väl ändå inte vara så vansinnigt svårt. :)

En kapsyl whiskey – för våra nya och fantastiskt fina cyklar. Och för Leifs falköga som upptäckte denna fina cykelaffär! Och för min snabba penna, som hann notera var vi var just där, just då!

Njut av dagen!

A..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar