1 februari 2013. Fredag. Ponneri (Tamil Nadu) – Sulurpeta (Andhra Pradesh).

Ett uselt, smutigt myggrym utan ställbar fläkt och med skarp musik till sen kväll – och start igen vid fyra på morgonen. Ja, vi har sovit hyfsat ändå.

Kl 0645 går vi ut för frukost. Musiken flödar från grannhuset. Den vegetariska restaurangen som skulle öppna 0600 var ännu inte öppen, men vi hittar raskt en annan vid busstationen. Vi håller tummarna för att lodget har öppnat för vår möjlighet till avfärd, när vi ätit klart.

Frukost. Poori med god och varm potatisröra, vatten och kaffe/te (113 rupier). Idag tar vi sikte mot Tada, gränsstaden mellan Tamil Nadu och Andhra Pradesh. Idag riskerar vi att få åka på en STOR väg (motorväg) i några mil. Det ser jag inte fram emot.

Kl 0740 Avfärd. Kl 0830. En sprint till Leifs växelsystem har lossnat. Hela växelsystemet rasar samman. En allvarsam mekaniker (Leif) går ner på knä och mekar med pannan i djupa veck. Värmen börjar redan komma med stormsteg. Det tar en god stund innan Leif hjälpligt får ihop växelsystemet igen. Stripes (buntband) är lösningen på allt.

I dessa kvarter ser vi en hel del traktorer och skördetröskor. Flera av de senare går på band istället för på hjul, kanske för att kunna köra i de våta risfälten. Bredvid den stora vägen går ibland en lite mindre väg – vi hoppas att det ofta är så, så att vi slipper vara i den värsta trafiken.

0920. Avfärd igen. Må mecket hålla. Vi trampar vidare och håller andan. Utan stripes klarar vi oss inte i detta land. Vi cyklar vidare på den stora motorvägen där alla typer av fordon samsas. I kanten vallas kor och getter. Strax kommer vi ifatt ett rislass draget av två oxar. Ja, allt samsas på motorvägen som är två-delad, med trafik i varsin riktning. Plötsligt möter vi bilar och motorcyklar som kör på vår sida. De kör längst ute i kanten – och i förhållande till dem blir det plötsligt högertrafik. Så, motorväg med två filer åt vardera håll och en gräsremsa i mitten. Alla sorters trafikanter och plötsligt ett stänk av högertrafik mitt i. Ja, ja – så är det i Indien.

Tada. 45,5 km. Vi letar frenetiskt matsträllen men hittar inga, som inte ser alltför "ladugårdsaktiga" ut. En stund före kl 1300 hittar vi en osannolik specialrestaurang med A/C och märklig innebelysning. Rent utomjordisk. Ytterst märklig. Belägen vid motorvägens kant och strax intill en vanlig liten smutsig indisk by. Ja, kontrasterna är enorma.

Strax innan Tada blir vi, under cyklingen, intervjudade av två lokala reportrar som kom ifatt oss på motorcykel. Ytterst kort och snabbt. Ett snabbt foto och sedan vidare. Kanske hamnar vi i pressen. Det var antagligen de reportrar som skulle ha intervjudat oss igår, som klurat ut vår färdväg och kört ifatt oss. Vilken tidning de representerade är inte känt, troligen någon från Ponneri, Tamil Nadu.

Lunch. Thali; ris med 6 röror + 1 söt röra. Egg biryani. Vatten. (205 rupier). Dyra boenden (ett stort resort och ett schabbigt lodge) tvingar oss att trampa vidare. Vi drabbas av lite boendekris och inser att vi måste hitta boende i nästa stad. Det är för långt till nästa stad, helt enkelt. Det är som vanligt mycket svårt att se på kartan om en ort är en stad med boenden, eller bara en liten by. Det blir ibland ett problem. Människor är väldigt lokala och har svårt att säga om det finns boenden några mil bort. Engelskan är också mindre utbredd här. Vi har därmed svårare att kommunicera med de vanliga människorna. Ja, vi klarar oss, men får svårare att prata med människorna vi möter.

Mellan Tada och Sulurpeta, på busshållplatserna på motorvägen, är vägen på flera ställen täckta av ris som ligger på tork. Det ser roligt ut, men är helt självklart i detta land – där vägbanan ofta används för torkning av det som behöver torkas.

Kl 1530. 62 km. Sulurpeta, Andhra Pradesh. Hansa Lodge (500 rupier, efter hård prutning). För mig är toaletterna i detta land ett helt obegripligt kapitel. Hur smutsigt kan det egentligen få bli? Vi hamnade idag på ett riktigt skitlodge. Om huset är byggt för 10 år sedan, så är nog toaletterna aldrig tvättade sedan dess. På väg in mot staden mötte vi en norrman från Bergen. Han hade varit här många gånger tidigare och var, med sin skola (universitet/college), engagerad i projekt i det närliggande vattenområdet.

Vi har nu bytt delstat från Tamil Nadu till Andhra Pradesh. Det är två fattiga delstater. Frågor att ta reda på under vår tid i delstaten är hur ungarna går i skola här, om de istället måste jobba med föräldrarnas jordbruk och/eller butiker och hur kvinnorna har det.

Jag är smutsig och lite myggbiten. Jag har väldigt smutsiga kläder och saknar möjlighet att tvätta. Det känns ju inte så överdrivet bra, förstås. Bortsett från detta, så trivs vi ändå ganska bra här i detta land, jag & Leif. Ibland kan man förstås undra varför. Utan att ha något bra svar på frågan.

Leif har meckat med sin cykel och fått igång några av sina växlar. Det bådar gott för vårt vidare trampande. Det är ju ändå en himla tur, att han är så händig som han är. Ja, jag hade helt gått bet på uppgiften.

God Natt, hälsar vi från ett skitigt lodge i Sulurpeta, Andhra Pradesh, Indien.

A..