Torsdag 15 december 2011. Guhagar. Vilodag.
Guhagar ligger vid kusten, en bit norr om kuststaden Ratnagiri – och väster om Chiplun. Vi är nog ungefär mitt emellan Mumbay och Goa. En god natts sömn. Idag skall vi ta det lugnt. Vi stannar här en natt till. Värdfolket är vänliga och glada. Personalen pysslig och omgivningen vacker.
Vi äter toast, ägg, dosa, te och vatten till frukost. Det är gott med salt på ägget och det rostade brödet smakar ovant men gott. Det är inte indiskt, men det är gott.
Vi vandra ner mot staden som ligger en kort bit bort. Vår husvärd har också försäljning av mobiltelefoner, mm, så vi kan äntligen lyckas få ett sim-kort med ett telefonabonnemang. Fint.
Vårt telenummer i Indien är +91 89 753 72 068 Ring oss gärna någon gång ibland! Tidskillnaden mellan hemma och oss är 4 ½ timme. Indien ligger före Sverige i tid. Mitt på dagen i Sverige är sålunda sen em i Indien.
Vi går ner till stranden och njuter av värmen, även om vi förundras hur vi faktiskt klarat av att cykla i denna värme. Det är makalöst varmt mitt på dagen. Stranden i Guhagar är lång och har fin sand. Ljus. Lite, lite skräpig, men inte så farligt.
Gårdarna, städerna och omgivningar är städade. Det ser hela tiden sopat och städat ut, sällan slarvigt. Vi har en kvarvarande känsla av att det är rent i dessa trakter. Maharashtra har ett renare landskap än de vi tidigare har besökt. Det är glädjande.
Landskapet är oerhört torrt och dammigt,vilket gör det svårt att hålla rent. Man kan förstå att det är en ständig kamp mot förfallet.
Även här ser vi hela tiden skolungdomar i skoluniformer gå och åka till skolan. Unga som lite äldre,i fina skoluniformer. De hälsar glatt. De är nyfikna, glada och ibland lite frågvisa – även om det nästan alltid blir samma korta frågor. Varifrån vi kommer, vart vi skall åka härnäst och vilket vår land är. Ibland frågas också vad vi heter.
Efter vägen ligger ibland stora träd eller rotsystem – avverkade träd. Det småpyr i dem för att få bort dem. De är för tunga och för otympliga att lyfta eller transportera och behöver fås bort på plats.
Det görs sålunda genom att elda dem, så att det pyr lite långsamt smått.
Vi ser en del tecken på att religionen jain finns här. Hakkorset syns på hus och på tempel. Vi frågar vår värd som säger att det är hinduismen som råder till 90 % och därutöver en del muslimer. Han säger att jain är liten i dessa trakter. Det är mer janism i Gujarat och i Rajasthan. Kristendomen
finns mest i Goa och i Kerala.
Vi njuter en stillsam lunch på vårt guesthouse. Ris, sås och grönsaker. Franskskivor istället för det goda chapati, men det får duga. Det är gott och tillräckligt. Det är varmt, så här mitt på dagen.
Ägaren är mån om vårt väl och personalen frågar om och om igen om vi är nöjda och om vi vill ha något mer. Vänligheten är god och stillsam.
Vi har hittills följt kusten hela vägen från Mumbay. Det blir troligtvis vår melodi även fortsättningsvis. Lägre österut ligger en bergskedja, som vi besökte vid vår förra resa. Vi minns backarna och de många hårnålskurvorna och vi avstår dem när vi nu färdas per cykel.
I Maharashtra – den delstat vi hittills färdats i - har det hittills varit en aning svårt med spåket.
Vi har fått tag på våra mödrar och kommunicerat med våra barn. Alla kan andas lugnt.
Gatunamn, bynamn och namn på städer saknas ofta. Här i Maharashtra talas marathi, det skrivs med med samma typ av bokstäver som hindi, dvs "krumelurspråk". De skyltar som finns är sålunda inte läsbara alls för oss. På några enstaka ställen används dock våra bokstäver, på engelska, då blir det läsbart. Där kan man se gatunamn (om sådant finns) eller namnet på byn eller staden. Annars blir det till att fråga var man är, eller riktningen dit man ska. Ibland låtsas de inte höra, när de inte tror sig vilja eller våga svara. Engelskan är mindre vanlig här, men vi finner alltid någon som kan några ord – och det går alltid att ta sig fram med gester, penna och papper och de enstaka ord som behövs. Kartan är mycket bra att ha med sig. Många blir glada över att finna sin plats på kartan, att kunna visa var platser ligger (även om några ibland inte verkar veta riktigt vad som är vad). Många verkar inte ha lämnat sin bygd och kan inte beskriva vägar, riktningar eller hur boendemöjligheterna ser ut några mil bort.
Utanför Guhagar, i havet, noterar vi en terminal av något slag, med en pir och/eller ledning ut. Det visar sig vara gas, som pumpas upp. Den transporteras sedan sannolikt upp till berget där vi passerade igår (nära där vi åt gårdagens sena lunch). Där fanns ett kraftverk, med många stora elledningar ut över bygden, och där fanns stora cisterner och långa stora rör som grävts och grävdes ner i marken.
Över 80% av människorna i Maharashtra bor på landsbygden, i byar. Deras huvudsakliga näring är jordbruk. Vi ser risodlingar överallt i landskapet, såväl i det låga landskapet som i nivåer – i små rutor – uppe bland kullarna. De är nu skördade, ligger i stora högar på marken eller på höga pålar, och väntar på att tas om hand.
Vi äter en lätt lunch på vårt guesthouse. Ris, bröd, grönsaker, kaffe, te och vatten.
Leif har med sig HD-entusiasten, HDCS klubbtidning. Vi finner små roliga mc-betraktelser. Vi förundras över vårt låga mc-åkande under 2011 och får ta nya tag under 2012. Nu har vi tappat motorn och får trampa av egen kraft. Backe upp och backe ner, med mödans stora slit som dränker
oss i svett. Vi torde ändå ha lite konditionskraft som plus i bagaget från vårt marathonspringande – men vi går ännu i uppbyggnadsfas vad gäller cyklingen. Där har vi inte något plus med oss i bagaget hemifrån.
Denna vilodag var väldigt skön och vi är mycket glada över att den blev här och inte i gårdagens stad. Här – i Guhagar - bor vi riktigt bra. Dagen har mest bara bestått av vila. Vi är också glada över att vi lyckats ordna ett mobilabonnemang. Äntligen.
Vi har aldrig, på så kort tid och så många gånger, fått svara på frågan om vår ålder förr. Igen och igen får vi frågan – hur gamla är ni. Vi förstår att de förundras en aning över vårt tilltag att cykla i detta land.
En god middag i thali-stil, alltså ris, grönskaker och sås, vatten och bröd. Det är onekligen en vanlig rätt.
Nöjda med vilodagen packar vi oss i säng.
För er som inte har något bättre för er kan vi rekommendera en cykeltur på landsbygden i Indien.Några särskilda milslukare är vi förstås inte, även om vi tappert pinnar på.
Anette
Guhagar ligger vid kusten, en bit norr om kuststaden Ratnagiri – och väster om Chiplun. Vi är nog ungefär mitt emellan Mumbay och Goa. En god natts sömn. Idag skall vi ta det lugnt. Vi stannar här en natt till. Värdfolket är vänliga och glada. Personalen pysslig och omgivningen vacker.
Vi äter toast, ägg, dosa, te och vatten till frukost. Det är gott med salt på ägget och det rostade brödet smakar ovant men gott. Det är inte indiskt, men det är gott.
Vi vandra ner mot staden som ligger en kort bit bort. Vår husvärd har också försäljning av mobiltelefoner, mm, så vi kan äntligen lyckas få ett sim-kort med ett telefonabonnemang. Fint.
Vårt telenummer i Indien är +91 89 753 72 068 Ring oss gärna någon gång ibland! Tidskillnaden mellan hemma och oss är 4 ½ timme. Indien ligger före Sverige i tid. Mitt på dagen i Sverige är sålunda sen em i Indien.
Vi går ner till stranden och njuter av värmen, även om vi förundras hur vi faktiskt klarat av att cykla i denna värme. Det är makalöst varmt mitt på dagen. Stranden i Guhagar är lång och har fin sand. Ljus. Lite, lite skräpig, men inte så farligt.
Gårdarna, städerna och omgivningar är städade. Det ser hela tiden sopat och städat ut, sällan slarvigt. Vi har en kvarvarande känsla av att det är rent i dessa trakter. Maharashtra har ett renare landskap än de vi tidigare har besökt. Det är glädjande.
Landskapet är oerhört torrt och dammigt,vilket gör det svårt att hålla rent. Man kan förstå att det är en ständig kamp mot förfallet.
Även här ser vi hela tiden skolungdomar i skoluniformer gå och åka till skolan. Unga som lite äldre,i fina skoluniformer. De hälsar glatt. De är nyfikna, glada och ibland lite frågvisa – även om det nästan alltid blir samma korta frågor. Varifrån vi kommer, vart vi skall åka härnäst och vilket vår land är. Ibland frågas också vad vi heter.
Efter vägen ligger ibland stora träd eller rotsystem – avverkade träd. Det småpyr i dem för att få bort dem. De är för tunga och för otympliga att lyfta eller transportera och behöver fås bort på plats.
Det görs sålunda genom att elda dem, så att det pyr lite långsamt smått.
Vi ser en del tecken på att religionen jain finns här. Hakkorset syns på hus och på tempel. Vi frågar vår värd som säger att det är hinduismen som råder till 90 % och därutöver en del muslimer. Han säger att jain är liten i dessa trakter. Det är mer janism i Gujarat och i Rajasthan. Kristendomen
finns mest i Goa och i Kerala.
Vi njuter en stillsam lunch på vårt guesthouse. Ris, sås och grönsaker. Franskskivor istället för det goda chapati, men det får duga. Det är gott och tillräckligt. Det är varmt, så här mitt på dagen.
Ägaren är mån om vårt väl och personalen frågar om och om igen om vi är nöjda och om vi vill ha något mer. Vänligheten är god och stillsam.
Vi har hittills följt kusten hela vägen från Mumbay. Det blir troligtvis vår melodi även fortsättningsvis. Lägre österut ligger en bergskedja, som vi besökte vid vår förra resa. Vi minns backarna och de många hårnålskurvorna och vi avstår dem när vi nu färdas per cykel.
I Maharashtra – den delstat vi hittills färdats i - har det hittills varit en aning svårt med spåket.
Vi har fått tag på våra mödrar och kommunicerat med våra barn. Alla kan andas lugnt.
Gatunamn, bynamn och namn på städer saknas ofta. Här i Maharashtra talas marathi, det skrivs med med samma typ av bokstäver som hindi, dvs "krumelurspråk". De skyltar som finns är sålunda inte läsbara alls för oss. På några enstaka ställen används dock våra bokstäver, på engelska, då blir det läsbart. Där kan man se gatunamn (om sådant finns) eller namnet på byn eller staden. Annars blir det till att fråga var man är, eller riktningen dit man ska. Ibland låtsas de inte höra, när de inte tror sig vilja eller våga svara. Engelskan är mindre vanlig här, men vi finner alltid någon som kan några ord – och det går alltid att ta sig fram med gester, penna och papper och de enstaka ord som behövs. Kartan är mycket bra att ha med sig. Många blir glada över att finna sin plats på kartan, att kunna visa var platser ligger (även om några ibland inte verkar veta riktigt vad som är vad). Många verkar inte ha lämnat sin bygd och kan inte beskriva vägar, riktningar eller hur boendemöjligheterna ser ut några mil bort.
Utanför Guhagar, i havet, noterar vi en terminal av något slag, med en pir och/eller ledning ut. Det visar sig vara gas, som pumpas upp. Den transporteras sedan sannolikt upp till berget där vi passerade igår (nära där vi åt gårdagens sena lunch). Där fanns ett kraftverk, med många stora elledningar ut över bygden, och där fanns stora cisterner och långa stora rör som grävts och grävdes ner i marken.
Över 80% av människorna i Maharashtra bor på landsbygden, i byar. Deras huvudsakliga näring är jordbruk. Vi ser risodlingar överallt i landskapet, såväl i det låga landskapet som i nivåer – i små rutor – uppe bland kullarna. De är nu skördade, ligger i stora högar på marken eller på höga pålar, och väntar på att tas om hand.
Vi äter en lätt lunch på vårt guesthouse. Ris, bröd, grönsaker, kaffe, te och vatten.
Leif har med sig HD-entusiasten, HDCS klubbtidning. Vi finner små roliga mc-betraktelser. Vi förundras över vårt låga mc-åkande under 2011 och får ta nya tag under 2012. Nu har vi tappat motorn och får trampa av egen kraft. Backe upp och backe ner, med mödans stora slit som dränker
oss i svett. Vi torde ändå ha lite konditionskraft som plus i bagaget från vårt marathonspringande – men vi går ännu i uppbyggnadsfas vad gäller cyklingen. Där har vi inte något plus med oss i bagaget hemifrån.
Denna vilodag var väldigt skön och vi är mycket glada över att den blev här och inte i gårdagens stad. Här – i Guhagar - bor vi riktigt bra. Dagen har mest bara bestått av vila. Vi är också glada över att vi lyckats ordna ett mobilabonnemang. Äntligen.
Vi har aldrig, på så kort tid och så många gånger, fått svara på frågan om vår ålder förr. Igen och igen får vi frågan – hur gamla är ni. Vi förstår att de förundras en aning över vårt tilltag att cykla i detta land.
En god middag i thali-stil, alltså ris, grönskaker och sås, vatten och bröd. Det är onekligen en vanlig rätt.
Nöjda med vilodagen packar vi oss i säng.
För er som inte har något bättre för er kan vi rekommendera en cykeltur på landsbygden i Indien.Några särskilda milslukare är vi förstås inte, även om vi tappert pinnar på.
Anette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar