2011 12 06 – 2011 12 07 Sthlm – Doha – Bombay. (Delstat Maharashtra)
Avfärd hemifrån ca kl 0700. Malin hämtar oss och skjutsar oss till Arlanda. Flyget går ca 1030, så vi kommer dit i lagom tid. Incheckning, säkerhetskontroll och sedan är det dags att gå till utgången.
Vi flög med Qatar Airlines från Sthlm till Doha, Qatar, och sedan därifrån till Mumbay, India. Drygt sex timmar till Doha och sedan ca tre timmar vidare till Mumbay. Ankomsten till Mumbay var tidig, ca kl 0300 på morgonkvisten. Visum och passkontroll, med ifyllda formulär som kräver att man vet var man skall bo, hämtning av väskorna, säkerhetskontroll av bagaget, och sedan en sista blankettöverlämning innan vi kunde gå ut från ankomsthallen. Direkt utanför kan man beställa Prepaid taxi för att undvika att luras. Vi velar var och hur vi skall åka vidare men bestämmer oss för att åka till en mindre stad lite längre bort för cykelköp. Det visar sig vara ett felaktigt beslut.
Nåväl. Taxi beställs. Ulhalsnagar (1090 rupier), ca 60 km. Väl framme går diskussioner med mänger av människor för att fråga oss fram för att köpa cyklar. Nej, se det gick inte. Det skulle kräva minst 14 dagar innan den kunde registreras, med mera, med mera. Det blev en vilostund med en chai (te) och sedan en ricksha till tågstationen.
Lokaltåg/pendeltåget tog oss åter till Mumbay. Att åka tåg i Indien är ett kapitel för sig. Att åka tåg med packning i rusningstrafik bör undvikas, vi har tur som nu har ganska små väskor som går att få med sig någorlunda lätt. Packa lätt, är melodin, helt klart. Kvinnor åker i en egen liten kupe, med galler mot männens. Männen åker sålunda i en egen kupé som är avsevärt mycket större – och trängre.
Vi tog tåget till slutstationen C. Shivaji Teminus (CST) Railway Station (Victoria Terminus), i syfte att finna en cykelaffär. Vi fick god hjälp att hitta butiken, av en indier som promenerade med oss en lång bit, istället för att förklara vägen. Det är lättare att visa, än att förklara.
Timmen var fortfarande tidig, trots vårt långa taxi- och tågäventyr, så cykelaffären var inte öppen. Vi åt frukost (Masala Dosa) och letade reda på ett hotell. Ja, bättre har vi bott på, men det fick duga. Prisnivån i Mumbay är avsevärt högre i Mumbay än på andra platser.
Sedan drabbade sömnen oss med kraft – vi sov från en stund före 12 till 18-tiden. Det behövdes, onekligen.
Sedan gick vi ut i det indiska bruset. Det låter, det luktar och det känns. Kvällen är kolsvart.
Nu är cykelaffären öppen. Vi finner ytterligare två på samma gata. Vi finner två acceptabla, växlade, cyklar och beställer två (2*5500 rupier) att vara färdiga till imorgon kl 1030, när butiken öppnar. Vi
hoppas att det blir just så.
Vi vandrar hemåt i bruset, äter middag på en restaurang som ligger vägg i vägg med hotellet och går nöjda och glada hemåt i kvällen. "Dagens middag" är som "dagens lunch" – ris, tillsammans med 5-6 olika såser, yogurt och till sist något lite sött – allt på en och samma bricka. Äts med höger hand, tillsammans med ett mjukt bröd, som är lite tunnbrödsaktigt, kallat roti. Det är enkelt, det är gott och det är vegetariskt. Vatten på flaska, inte vatten från tillbringaren eller kranen.
Vi känner oss hemma. Den första känslan av ovana försvann när vi kom ur taxin i Ulhalsnagar och fick vandra själva.
Människorna är ofantligt hjälpsamma, ibland så mycket så att man inte själv hinner med. Staden är trevlig, även om den är brusig. Vi trivs och mår väl. Imorgon hoppas vi komma iväg per cykel med riktning syd. Den nyinskaffade kartan får läsas tillsammans med den vi tidigare hade. De har lite olika information på sig, nästan samma skala, men någon färja, någon väg, någon höjd, någon sevärdhet, mm, som finns på den ena men inte den andre. Och vise versa.
Något indiskt telefonabonnemang är vi inte i land med. Mitt är kvar hemma. Leifs är med.
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar