30 dec. Vaikam till Ponnani.............

Leif säger: Vi skulle ha haft plasthandskar med oss - för att ha när vi sätter på oss strumporna. Det är en relevant kommentar.

God frukost. Bori med grönsaker. Vatten och kaffe. (68 rup). Iväg före 0900. Vår väckning står nästan alltid på 0600, se det tar en stund att vakna, packa och frukosta. Men vad gör det, när vi har det så bra.

Vi åker igenom en lång gulflaggedekorerad by. De lyfter också belysning över vägen - kanske är det förberedelser för nyår.

Vi har klarat oss bra från sjukdomar, åkommor och skador. Försiktigheten med vatten känns viktig, liksom tanken om att matserveringarna skall ha mycket folk. I Kerala är det lättare än vad det var i Tamil Nadu, men det slirar ibland har också.

Plötsligt missar jag några byar. Jag försvinner i svindlande äventyrstankar en stund. Jag inser att jag rest för lite i mina dagar och att denna resa är början till något nytt. Det är ljuvligt att resa.

Jag ser fram emot nyår i detta land och hoppas att vi finner ett fint boende.

Treipunithuura

En lite välordnad stad före Ernakulam. Staden såg ren och mindre stökig ut än många andra platser. Känslan av kaos återkom strax på den stora vägen till och från Ernakulam. Man förundras en aning över trafiken ordning.

Varapuzha - Hochal - Valluvally - Cheriappilly - Papavur

Vi ser en "beach"skylt och drar väst. Vi stannar till på en bro och ser åter de kinesiska stora fiskenäten (Fort Cochin 13/12). Trafiken är intensiv. Det är aldrig särskilt stora luckor i trafiken. Det finns alltid en lastbil, taxi, buss eller moppe som fyller ut.

Cherai Beach - på uppändan av ön väst om Paravur.

En lång och vacker sandstrand. Här finns hotell tillgängliga, vilket kan vara bra att veta om vi återvänder hit. Hotelletning är nog vårt storsta problem, när vi förlikat oss med restaurangnivån. Det är ibland svårt att hitta boende för kvällen.

Vi hittar en liten färja för färd från ön. För 8 rupier tog vi oss över vattnet i en skönare takt än den som trafiken ger. Vattnet var riktigt strömt.

Azhicode (norr om ön)

Vi byter så distrikt igen. Vi är nu i Thrissur och fortfarande i Kerala.

Vi passerar en kraftigt demolerad buss och en lastbil. Det måste ha skapat allvarliga personskador på flera människor.

Vi tar en liten byväg norrut. Det är trivsammare än de större vägarna. Vi njuter av landskap, vackra hus och glada människor - blandat med lukten av den svarta dieselröken.

Vi gör en avstickare till stranden och finner ett fiskeläger. Mängder av fiskare, nät och båtar. Fångsten såg ut att ha varit god. Havet och stranden och båtarna är en ljuvlig syn.

Hungriga styr vi upp på väg 17 vid Koprakalam.

Chendrappinni.

1330. Lunch. Ris och grönsaker. Fanta. Kaffe. 121 rup.

Blinkers är inte helt nödvandigt i trafiken. Händer för riktning verkar tillförlitligare. Utan signalhorn kan man inte köra i den indiska trafiken.

Thirippayar - Vadanappally

59.18 rup/liter. 300 rup = 5.07 liter. (kl 1445)

Orumanayoor - Chavakkad (norra Thrissur distriktet)

Vi åker förbi en stor moské och jag undrar hur islam begraver sina döda. En stor kyrkogård med många gravstenar sågs utanför moskén. Detta må jag utreda när jag kommer hem.

Ponnani.

Kuststad. Lagom indiskt oredig. Ganska stor. Inga hotell funna, så ett Touristhome igen. 350 rup. Jag hoppas verkligen att vi hittar ett bra hotell till imorgon. Touristhome eller Lodge är som ett vandrarhem, som aldrig städats. Vi har fått nog av dessa nu.

Målgångswhiskey ca kl 1615.

Det bästa idag var stränderna, vyerna från broarna, havet, färjan och fiskebåtarna - och resan allteftersom.

Jag undrar varför mina barn inte är här. Med dem vill jag också resa.

Efter promenad genom staden finner vi en fiskemarknad. Försäljarna ropar glatt och uppfordrande på oss. De vill att vi skall handla. De nästan omringade oss med frågor och hälsningar. Närganget i mängd skapar olust och jag tassar ut från hopen.

Leif får här många hälsningar och flera slängkyssar från grabbarna i staden. Många insistera på att få ta Leif i handen.

KMK Touristhome 350 rup - var det 3.e sämsta hittills.

A..

29 dec. Varkala - riktning norr eller nordost...

Avfärd från Varkala ca kl 0900. Frukostade ordentligt (ca 180 rup). Redo för resa på indisk väg, men först en bankomat eftersom Varkala slukat minst 14 dgrs reskassa på tre dagar.

Kallambalam

Så är vi åter i trafikkaoset och dammet efter vägen. Det är varmt idag. Ungarna är pa väg till skolan.

Vägen (& flera bilar) är kantad av gula flaggor.

Kollam district - Kerala.

Parippally

En mindre demonstration ropar slagord på gatorna. De bär röda flaggor, med hacka/skärasymboler på.

Strax senare möter vi ett längre '"tåg" med helt gulklädda människor, med gula flaggor. En vagn med en stor bild på åker före.

Chattannoor.

Flera gula flaggor och gulklädda människor. De verkar vara någon form av demonstrationsdag eller kanske en partirörelse.

Kottayam

Ett LÅNGT gult "tåg" går genom staden. Vi svänger nordost på en midre väg.

Kannanalloor

Kureepally

Plötsligt finner vi vägen vara riktigt bra skyltad. Vår riktning står utmärkt på skyltar igen och igen. Det är en ovanlig upplevelse.

Perumpuzha

Kundara

Åter ett långt gult gäng människor. Kvinnor & man, sannolikt promenerande för sitt partis skull.

East Kallada

Jag förundras ständigt över allt det manuella. Att bära, att blanda, att lyfta stolpar, att tvätta och att bygga vägar. Allt görs med mäns och kvinnors kraft och slit. Med frånvaro av maskiner. Och med höga och väl lastade lass.

Bharanicavu (kl 1130)

Chai (te) och mariekex innan vi åker vidare norrut.

Chakkuvally

Vi ser åter gummimattor efter vägen och gummiträd med koppar hängande på sig, vid sidan om vägen.

Thekkemuri

Det är väldigt sparsamt med kor och getter. Vi ser knappt några alls.

I de trakter vi besökt har solen flödat. Hotellen har tagit ordentligt betalt för elslukande AC-anläggningar. Vi har dock inte vid något tillfälle sett solfångare. Det känns synd, med så mycket solkraft tillgänglig.

Charumoodu

Jag sitter och njuter av landskapet och Indien. Jag glömmer att jag ansvarar för kartläsningen och Leif kör tappert vidare.

Mankamkutzy

Tazhakara (kl 1300)

Det är ständigt kopiöst många skyltar efter vägen - men det är sällan någon som vi har särskilt stor nytta av.

Puthiyakavu - Mavelikkara

Riktning Tiruvalla, för färd öster om "backwaters" i Alleppey.

Mannar

59.07 rup/liter

375 Rupier + 6.35 liter. Oljekoll ok. (kl 1320)

I Indien småtankar mc, moppe och rickshorna. 50 rupier eller kanske 100 om de slår på stort. Rickshan fyller en halv plastflaska och drar vidare med sin kund. Vi fyller tanken full och är därmed ovanliga kunder.

Thiruvalla

Idag är många av husen stora och fina. Ordentligt målade och i god ordning. Vi uppfattar Kerala som en delstat med bättre standard generellt än i Tamil Nadu.

Det pågår också en hel del nybyggnationer - nya, stora, fina hus växer fram allteftersom.

I distriktet Kottayams sydvästra hörna ser vi åter risfält som gröda. Någon vandrar fram och åter över fältet med en besprutningsdunk på sin rygg. Och en duschspruta i handen. Man undrar en del över personskydd och växtgifter.

1440. Lunch i Changanacherry. Biryani, veg. Porotha. Vatten. 95 rupier. Gott.

Changanacherry

Bensin i tanken och mat i magen skapar onekligen skillnad för färden på vägarna i Kerala (som är väldigt mycket bättre än vägarna i Tamil Nadu.

Vägarbeten pågår. Grabbarna sliter med grus, asfalt och arbetet är varmt, tungt och smutsigt.

Kottayam (16 km till Kumarakom Bird Sancutary).

Hastigheten sjönk fran 60 km /tim till 20 km/tim. Vägen blev tokigt usel.

Jahaja. Kumarakom visade sig vara ett lyxlirarställe. Rummens prislapp var för hög för vår budget, så vi drog vidare. Då kom ett kort och kraftigt regn och mörkret närmade sig. En viss oro inföll och vi hastade vidare, i den mån det gick att hasta på den usla vägen.

Vi nådde Vaikam strax före mörkrets ingång och fann ett rum på ett sunkigt Tourist Home (350 rupier). Målgång ca kl 1800.

En rolig händelse idag var när ca 300 ankor plötsligt tvingade oss till broms. De "rann" över vägen i en riktig ström.

"Backwaters"-miljön i dessa trakter är förundrande. De säljer husbåtsvistelser för dyra pengar (& finner det det förundrande att vi är helt ointresserade av detta).

Ett glädjeämne idag vara att vi hade ett gott humör trots att regnet öste ner, mörket närmade sig, hotellet kostade mer än 8000 rup och vi därmed var bostadslösa. Vi fick färdas vidare och ett bra humör var då bra att ha.

Backwatersomradets alla kanaler, alla båtar och affärsverksamheten kring vattnet är glädjande att se (även om de ibland är påstridiga).

A..

28 dec. Varkala - Kerala...

Tisdag. Sovmorgon.

Morgondis. Jag langtar efter att aka vidare, men far ge mig till tals till i morgon.

Omelette, toast och kaffe till frukost. Och sedan ett laaangt samtal med en kille fran norra Indien om mcturer i Kashmir. Han blev exalterad over mcfard med Enfield och pratade glatt pa om aventyr en lang stund. En stunds gladjeinjektion for oss alla tre.

Vi gar ner till stranden och njuter av salt, sand och sol en stund.

Vi har verkligen vaknat till olika ljud i detta land. Trafikbrus som skarpt och hart ljud, aktiva busshorn, boneutrup, kvarn som bankar (hela natten), kyrkklockor, sang & predikan over hela nejden, syrsor om en hel symfoni och restaurangslammer.

Manniskorna i byarna lever nara vagen. De sma barnen likasa. Och djuren. Vi konstaterar att de sma och stora barnen har ett lugn och inte vinglar ut pa vagen i lek eller av aldersovett. Manniskor och djur ar pa och vid vagen, men i en lugn takt utan plotsliga riktningsandringar.

Lukterna ar ocksa ett viktigt inslag i kanslan for landet. Doften forstarks av varmen. Vi kanner lukten av eldning, sopor, rokelser, kryddor, teer. Den starka lukten av fisk, farskt ny och den torkade. Den kvaljande fisklukten ar ibland sa overvaldigande att man knappt kan andas. Strax senare luktar doften av mat eller nybakat brod alldeles ljuvligt gott.

Ljud. Lukt. Farg. Form. Skillnader och likheter. Moten med manniskor som delar med sig. Nya upplevelser. Sorg & gladje. Njutning och reflektion.

Att resa per Enfield i detta land ar njutbart gott. Det ar en upplevelse som ger inspiration for mer upplevelser, mer resande och fler moten.

A..

Frukost ca 200 rup

Lunch ca 150 rup

God fiskmiddag ca 600 rup

27 dec. Varkala - Kerala, strax norr om Trivandrum...

Mandag. Varkala - Kerala.

Vi flyttar ut fran den lilla stugan och in i ett rum strax norrut. I Varkala finns sakert 100 hotell. Turism. Strand. Sol. Forsaljare. Och hela turistpaketet. Vi hyr rummet (600 rup/natt) i tva natter och tanker oss att dra vidare pa onsdag morgon. \

Berg och strand norrut frestar nar vi granskar vara kartor. Motorcykeln far dock vila en dag innan vi drar vidare. Vi trivs. Vi badar. Solar. Och njuter. "Dyr" frukost. "Dyrt" allt. Men sa far det bli i nagra dagar.

Havet ar riktigt salt. Vagorna ar skarpa och bubblande. Hoga. Kraftfulla. Om man inte passar sig dras man ut. Ratt som det ar bottnar man inte, fast man ar nara stranden. Botten ar gropig - det skiljer ibland flera decimeter i djup fran ett steg i sidled, till nasta. Strommande kraft.

En usel middag till ett hogt pris pa kvallen. Storshoppat! Kopt ett par indienbyxor (250 rup)

A..

26 dec. Vi vaknar till ljudet av syrsor...

Helt osannolikt vaknar vi till ljudet av syrsor. Inte en manniskorost. Inget trafikkaos. Inga busshorn. Bara syrsor. Helt underbart. Det var det vart, att bo pa detta fina hotell.

Ivag ca kl 0830 i ett ljuvligt morgonvader. Butikerna ar inte oppna. Trafiken ar lugn. Men vi moter mangder av promenerande manniskor. Vi nar en helt fullsatt kyrka. Jattestor. Mer an 1000 manniskor sittande pa golvet och pa marken - inne i kyrkan och utanfor - firande gudstjanst (Pullevila). Herrar pa ena sidan och kvinnor och barn pa den andra sidan. Herodes och Egypten kunder urskiljas ur predikan. Ljuvlig Hallelujasang ekade bland alla manniskor. En underbar kyrkokansla denna tidiga sondagsmorgon.

Vi aker vidare for fard till vattenfall i bergen. Vi star fragande i en korsning och far omedelbar hjalp.

Vi aker forbi annu en STOR och helt fullsatt kyrka. Jag blir lyckligt glad over synen. I kyrkan finns allvar och gladje. Inga bankar. Alla sitter pa golvet.

Vi saker oss vidare till Neyyattinkara och sedan sydost mot Tamil Nadu igen. Det luktar ljuvligt gott i morgonvarmen. Blandat med rok fran morgoneldning for renhallning (sopor) forstas.

Frukost i Neyyattinkara....

Ghee Rost (25 rs), tva st onion/tomato (2*30 rs) uthappam. Som olika sorters pannkakor, den ena tunn och de andra lite tjockare. Med STARK sas till. Underbart gott! Kaffet smakar nastan kaffe (totalt 120 rs). Tallrikar och bestick. Inga bananblad. Finfint!

Jag finner bilder i min kamera pa faluroda hus, frost i mossa och fargstarka lov. En saknad infinner sig, fast jag langar inte hem. Jag langtar dock starkt efter J & S.

Jag tanker tillbaka pa igar. Da motte vi manga berusade manniskor. Det var en marklig kansla i ett land dar alkoholen sags vara (och ar) valdigt mattlig. Juldagen var en gladjedag i dessa kristna trakter. Kanske sags den sa avan for andra.

Kuzhiturai

Parassala

Vi korsar jarnvagen och tror att vi ar pa ratt vag.

Jag ar en lycklig kvinna. Jag har vaknat till ljudet av syrsor. Jag har atit en god frukost. Och jag ar pa resande fot pa en Enfiled med den man jag alskar. I ett annorlunda och ljuvligt land. Solen skiner. Varmen ar god.

Kannumamoodu

Vi stannar vid annu en fantastisk herdekrubba. Vilka masterverk! Vilket nedlagt arbete! Sa underbart roligt att se detta. Och en tomte ridande pa en elefant. Konstgjort och roligt. Ungdomarna bad oss vanta; strax borjade tomten vinka, elefanterns oron och snabel att rora pa sig. Ett mycket fint och roligt arbete. Strax tog de fram ett kvittoblock och ville ha betalt.

26/12 ca kl 1200. 59.13 rs/liter. 303.92 = 5.14 liter.

Anappara

Inte ett nyhetsprogram eller en tidning pa nastan 20 dgr. Jag undrar vad som hant i varlden sedan vi for...

Vaikundam plantation

Vi fardas upp mot berget. Sjon vid bergets fot ar oversvammad. Brunnen i kanten star helt under vatten. Traden star "pa tomning" och ar sannolikt gummitrad, De star i fantastiskt raka och fina rader. Alldeles raka. Bananplantorna likasa.

Kaliyal

Kulasekharam

Vi verkar ha kort for langt och far vanda. Forvirrande, men snart ar vi rattvanda igen.

Thiruparappu - waterfalls (ca kl 1330).

Indierna gillar verkligen att bada. Unga och gamla. Skrikande och bubblande av gladje. Naturligtvis med kladerna pa. Ett harligt vattenfall kryddad med underbar indisk gladje.

Kaliyal - riktning Kerala.

Ater pa den extremt usla vagen forbi gummitraden. Det droppar sakna ner i sma koppar som hanger i traden. Vagen liknar en puckelpist, kryddad med stora stenar. Leif tracklar sig fram i sakta mak. Vi passerar gransen mellan Tamil Nadu och Kerala mellan Sivalagam och Vallarada.

Arrattukuzli (kl 14.50)

Banan och energipaus smakar markligt gott!

Vallarada.

Vagen slingrar sig fram i det grona landskapet. Vi fardas nara bergets fot och ser sma koppar pa mangder av trad. Terasser, halvmetersbreda och halvmetershoga, anvands dar marken inte ar plan.

Vi ser gladjande nog stora grushogar vid sidan om vagen. Det borgar for att reparationsarbeten star pa agendan i relativ nartid. Det kanns helt enkelt ganska lampligt.

Sannolikheten for fortkorningsboter kanns har minimal.

Kuttichal

Vi fragar om vagen i nastan alla korsningar. En bananlastbil kor om oss varje gang. Den ar liten, nastan som en ricksha. Men har en stor last grona bananer. Han ler och tutar nar vi kor om for femte gangen.

Aryanad.

Och dar delade sig vagen igen och vips var bananbilen forbi oss igen. Han vinkar glatt nar vi kor om honom igen.

Kulavikonam - Nedumangad

Jahaja. Kor man fel far man ta en ny svang. I Indien kan man nog inte aka inlines eller rullskidor nagonstans alls.

Thekkada

Attingal

Solen dalar sakta men sakert ner mot kanten pa horisonten. Vi har en liten bit kvar och vill ha ljuset kvar en liten stund till.

Kallambalam - Varkala 12 km

Den sjunkande solen lyser vackert, skiftande mot rott. Den har en liten, liten stund kvar innan det skarpa morkret tar sin plats.

Malgang Varkala ca 1830 (Stuga 700 rup/natt).

Middag: fiskgryta med ris, tva ol. Enormt dyrt i jmf med tidigare middagar (540 rup). Gott och njutbart.

I morgon far bli en vilodag. En stranddag kanske?

A..

25 december. Kanniyakamari - norrut pa vastkusten...

God Morgon - till ljudet av en morgonmassa - julotta - fran hogtalare. Gudstjansten hordes over hela staden ((Kanniyakamari). De har rediga hogtalare, kan man lugnt saga.

Frukost (Ghee Rost Masala, kaffe och vatten 101 rup). Plattallrik - inget bananblad idag. Avfard ca kl 1100. I en lagom obeslutsam riktning.

Kovalam/Tamil Nadu.
Hr ser vi den storsta kristna gravplatsen hittills. Annars hr det bara varit enstaka gravar efter vagen eller en bit in i landskapet.

Temperaturen ar mild. Himlen ar molnig. Det ar ett ljuvligt mc-vader.

(25/12 - 60.68 rup/liter - 3.95 liter + 239.69 rupier)

Hogtalarna danar sa det gor ont i oronen. Alla indier ma ha forstord horsel. Har ar en ljudvolym bortom all rimlighet.

Puthalam
Det finns onekligen mycket kyrkor i dessa trakter. I denna sydvastra horna av Tamil Nadu ser vi flera kyrkor an tempel. Vi ser inga moskeer.

Vi forundras over indiernas formaga att lasta. En liten lastbil helt overfull av halva kokosskal. Inga sidor finns pa lastbilen - skalen maste vara sammanbundna av snoren. Annars ser lastningen helt omojlig ut.

Kottar - Nagercoil
Nu ser vi ater tempel och moskeer. Husen ar battre an pa ostkusten och palmbladshusen ar periodvis helt borta. Nagot enstaka har och dar i jamforelse med nastan bara sadana tidigare.

Dharmapurma
En ljuvlig strand. Bad, fiskebatar, fiskekanoter. Mangder av manniskor. Dar star vi och svettas i langbyxor. Badklader, enligt vara matt, kanss helt fel dar manniskor bara badar helt pakladda. I jeansen vill vi inte garna bada - och i bikini kanns verkligen inte som ett alternativ.

Vi suktar en stund pa denna vackra strand, innan Leif bestammer sig for ett dopp. Jag svettas vidare pa stranden.

Det ar juldagen. Rod dag. Sannolikt ar valdigt manga lediga, vilket forklarar den stora mangden manniskor pa stranden.

Pa stranden och i byn nara stranden matoer vi mangder med gladberusade ungdomar. Detta har vi inte mott tidigare. Det kanns ovant och besvarande. De ar glada och nargangna. Den lamnar den ljuvliga stranden for nya aventur.

Eraniel till Takkalai
Det kanns som om juldagsfrid over bygden. Det ar knappt nagon trafik. Manniskor vilar, badar och umgas. Stillsamt.

Vara olika kartalternativ ser helt olika ut och vi blir lagom forvirrade emellanat.

Landskapet ar avsevart mer kuperat an tidigare. Husen ar ofta riktigt fina.

Villukury
Ett enormt holass, langt over bilens breddar maste fotas. Indiernas lastningsformaga ar valdigt speciell.

Vi har nu bergen nara pa var ostra sida - vi fardas i nordlig riktning.

Thukkalay (Takkalai)
Lunch. Porotha med gronsaker. 51 rupier.
Man ater fort nar man ar hungrig. Vi behovde verkligen mat. Ater pa bananblad och utan bestick.

Asfalt genom staden. Bara det ger en avsevart renare kansla.

Idag blir dagen kort. Vi hoppas kunna starta tidigare imorgon. Kanske kan vi finna ett strandboende for nagra natter. Det vore toppen.

Svamiyarmadam
Martadam
Framat em ar det mycket manniskor i kyrkorna. Dar finns lek, gladje och bon. Dar finns manga kvinnor och barn. Manga butiker ar stangda idag, men manga ar ocksa oppna.

Kalikkavila (Kerala)
En felparkerad bil skapar trassel for manga bussar. De kommer loss sa smaningom, utan att nagon behover backa eller skava mot nagot. Det var flera millimeters margina.

Vi aker ner mot kusen, narmast havet (Puvar). En liten vag for oss genom byar och vi ser kokospalmer och bananodlingar. Annars ar landskapet inte odlat har som i Tamil Nadu.

Puvar
Har gors tegel. JOrden lyser varmt rod. Vi ser krubor, med Jesusbarnet, pa manga stallen efter vagen. Utanfor hus, i och utanfor kyrkor och vid sidan av vagen. Helt otroligt vackra.

Vi konstaterar plotsligt att vi inte har sett nagra getter eller kor idag.

Pulluvilla.
Tomten och krobor ses ofta i anslutning till kyrkorna. Kyrkorna ar riktigt manga.

Aazhima/Pulinkudi
Sun Tara Beach Resort (1000 rup, nedprutat fran 3000 rup)
En god middag pa hotellet (350 rs) bestaende av gronsaker och ris. Vi mar lysande gott! Sover pa ett fantastiskt fin hotell. Lyxlir.

A..

24 dec. Tuticorin - Kanniyakamari

24 december. Start från Tuticorin. Frukost klar ca 0800. Bori med grönskaker och kaffe (50 rupier).

Restaurangen städades - kanske var det årets första städning. Det var i varje fall glädjande att se att väggar, liste och fönster fick sig en omgång (om än kanske med en smutsig trasa).

Idag är himlen grå. På morgonkvisten har böneutrop, klockor, busshorn och flöjter hörts utifrån staden. Och trummor i korridoren.

Ljuden i detta land är ett förunderligt kapitel. Det är en obeskrivbar mängd och en makalös decibelstyrka. Man är alldeles vimmelkantig efter några timmar i stadens kvällsbrus. Och tinnitus tjuter skarpt i öronen, när skrålet slutar utanför.

Tankning 60.52 rup/liter.
510 rupier = 8,43 liter

Ett gråmulet väder. Tankat. Riktning mot den sydligaste udden i Tamil Nadu och i Indien. Klockan ar 0850. I denna stad fanns många stora kristna kyrkor.

Vi har klarat oss bra hittills. "Pepparpeppar" . Endast ett nätsnöre missat, men det gick lätt att ersätta (10 meter for 5 rupier).

Vi lämnar den stora staden, passerar järnvägen som har röd flagg för tågen och lotsar oss ut genom den stora rondellen. I den värsta trafikruschen sitter kvinnor vid vägkanten och sorterar ärtor eller nötter av något slag. Eller kanske var det majs de sorterade.

Strax utanför staden ser vi havet och stranden. Vi kör ner och möts av en fiskeauktion. Dagens fångst rensas, sorteras och säljs. Ett vackert skådespel.

Mängder av människor är på plats. De har fatt en normalfångst, men priset är idag något högre än vanligt eftersom det är gott om kunder på plats.

Ett STORT och rökspyende fabriksomrade ligger strax utanför staden.

Solen finner glipor i allt det grå och värmer oss igen. Vi när åter ett hopp om en regnfri dag.

Saltutvinningsindustrin syns tydligt i markerna efter Tuticorin. Hela landskapet, på ömse sidor om vägen, är täckt av saltutvinningsbäddar.

Det är skönt för ögat när det någon mil senare åter kommer skarp grönska och aktiva risfält.

Palayalkayal
Vi åker förbi en olycksplats med en kraftigt demolerad bil. Vi har varit förskonade från att se olyckor (nästan helt) och är tacksamma (men förundrade) över att vi inte sett fler olyckor i den kaotiska trafikmiljön.

Här ser vi stora bananplantage. Prunkande grönt. Bananer har varit var livlina emellanåt. De små är absolut godast. De stora bananbladen används som ”tallrikar” pa restaurangerna. Första gången vi såg detta gick jag i matstrejk. Sedan har det varit så – alltid – och då var det bara att förlika sig med fakta.

Inga tallrikar och inga bestick. Istället bananblad och höger hand. Aldrig vänster – den anses oren, då den används vi toalettbestyr (bara med vatten, inget papper).

Inne bland alla bananträd ser vi grävda diken. Parallella, med ca 5 meters mellanrum. De skapar egna bevattningsmöjligheter om vädrets makter inte spelar dem rätt i händerna.

Arumuganeri
Det känns riktigt härligt att färdas på detta satt, på julaftonen 2010. Jag önskar att barnen hade varit med! Kanske hade de rynkat pa näsan något åt några av våra boenden och måltider (precis som jag), men njutit av resten. Förfasats över orättvisorna, sett sin livslott och njutit över resans utvecklingsmöjligheter.

Kulasekharapparinam
Kvinnor gräver diken efter vägen. I den rödbruna sandjorden gräver de sig fram med hackor. De gör fina diken. Och vinkar glatt.

Elluvillai
Det är mycket blomster på bussarna. Det hänger blomstren högt, kanske för att inte getter och kor skall äta upp dem vid stoppen. Även om de oftast inte hinner ändå, eftersom stoppen går i flygande fläng.

Ibland får man riktig skramselhicka. T ex när vägen är smal och bussarna genar i kurvan. Och det därtill står en splittrad gethjord mitt i kurvan.

Vi besöker en plats med ett stort tempel. Här finns mängder av människor. De badar på stranden, häller vatten över sig från brunnen och torkar sina kläder i sanden. Sari-tyget, som kvinnorna klär sig i, är säkert 5 meter långt. Och oftast i starka och vackra färger.

Vi närmar oss syd. Solen gassar. Det ar sandigt, sandjordigt. Och torrare än tidigare. Landskapet är lite mer kuperat, om än fortfarande platt. Det är avsevärt torrare än gårdagens landskapsbild, som var ständigt översvämmad.

Navvaladi ( 38 km till sydudden)
Stora vindkraftverk. Flera, flera 1000 stora snurror. Härligt! Alla snurrar i den ljuvliga vinden. Vi ser snurror i flera mil. Tätt, tätt. Nyttjande naturens kraft. Utan att förstöra. Eller förbruka.

Kokos. Bananer. Vindkraftverk. Detta ser vi i mängd under vår resa de sista milen mot den sydliga udden.

Kannakulam.
Vi ser skuggor av bergen i väster. De tornar upp sig som svarta siluetter i fjärran. Höga och skarpa. Bergskedjan går i nord-sydlig riktning, på gränsen mellan Kerala och Tamil Nadu.

Vi kommer ut på en nybyggd motorväg. Helt fantastiskt åker vi en lång bit utan mötande trafik. En rent märklig upplevelse.

Kanniyakamari (kl 1330 - hotell 1400 rup)
Indiens sydligaste udde. Havet är lugnt. Vi ser havet. Hotellet är helt ok.

Detta är en turismiserad plats. Hela byn är nästan bara hotell.

En lång, vacker och hög pir ut i havet och ett viktigt tempel med mängder av besökare. Turiststånd i massor.

Vi mötte en ung polsk familj med tonåringar som reste runt i Indien under 25 dgr. Med buss och flyg. Till viktiga platser från norr till söder. En av ungdomarna berättade glatt om deras resa. Man blir glad av familjer som reser så.

Julaftonsmiddag i en härlig miljo. Vilken lycka. Plasttallrik och bestick på julaftonsmiddagen!

Midnattsmässa i Kanniyakamari. En kyrka helt klädd i ljus (utvändigt). Mängder av finklädda människor. Alla dessa fantastiska färger i kvinnornas saris är härligt att se. En imponerande mässa. Mest kvinnliga besökare - som i många. Men ocks en hel del män. Som vanligt sittande var för sig. Mässan hölls utomhus, utanför kyrkan. Kyrkan hade nog inte räckt till för alla människor som var på plats. Sittande i sanden utanför.

Nattning efter kl 0100, till ljudet av högtalarord, trumvivlar och smällare.

En god julafton. Pa Indiens sydligaste udde...

Anette Grinde ... . . .

23 dec. Ramantathapuram - riktning syd.

Bankuttag. God frukost. Utcheckning. Och i väg.

Igår mötte vi en mycket intensiv man som nästan tog över vår dag och planering. Vi förundrades och "chockades". Han dök upp på frukosten i morse igen. Det finns verkligt intensiva männsiskor, vill jag lova.

I väg ca kl 0830. Morgonen är skön. Man kan le snett när man ser fadern på moped, med den lilla sonen framför sig, plöja genom vattenmassorna på den kraftigt översvämmade byvägen.

När det växer träd i sjön kan vi nog anta att den spillt över sina breddar ordentligt.

Vi ser inga löpare eller annan idrott. Vi har själva inte presterat en löpmeter på mycket länge. Träning inför kommande (Stlm & NY) maror får ske vid hemkomst. Då får vi helt enkelt lägga manken till.

Kilakkari.
Staden var fin, på indiskt vis.

Två bussar mötspå en alltför trång gata. En måste nog backa, men ingen verkar vilja. Riskshor och motorcyklar tråcklade sig smidigt emellan medan busschaufförerna funderade - sittande kvar i var sin buss.

Vi drar vidare mot Ervadi. Plötsligt ser vi en by där de har staket om sina hus. Det har vi inte noterat tidigare. Märkligt annorlunda.

I Ervadi fanns ett temple där de tog betalt för allt. Pakrera motorcykeln, parkera skorna och "tvångsbönen". Därefter flockades tiggarna med bön om bidrag. Huga - vi lämnade platsen med skyndsamhet. Näringsverksamheten och tiggeriet i templet känns inte helt rätt. Det kryper i mig av olust.

Ca 80 km till Tuticorin. Vi styr vidare genom det platta ris- och palmlandskapet och njuter av värmen och den ljumma fläkten.

Vi noterar att män och kvinnor alltid verkar utföra sina sysslor var för sig. Tvätt och vattenhämtning är uppenbart kvinnosysslor. Restaurangservering är helt klart en manlig syssla. Lastbilar och bussar körs bara av män.

Stadens viktiga man står som guldstaty i många byar - och pekar ut en riktning för folket. Ibland ser byggnaderna nästan tempelliknande ut.

Sayalkudi.
Här ser vi kolmilor. Strax senare en stor hög kol.

Vi ser ett tältläger och strax senare ett 50-tal människor som gräver diken i vägkanten.

I byn finns en moské, ett tempel och en kyrka. Religionerna är sålunda många.

Vi åker förbi tre oxkärror och stannar för att fota. De ler, lite vänligt överseende, när de passerar.

Det mest tragiska med Indien är sophanteringen och fattigdomen. Det gör ont att se. För övrigt är Indien verkligen inget tragiskt land. Det är underbart fantastiskt.

Vi stannar till vid ett kolmilebygge nära vägen och ser hur arbetet går till väga. Det är många steg och mycket buret material. De ler glatt och fnissar när de blir förevigade.

Ingen i Tamil Nadu har hjälm. Hela familjen åker på moppen/mc.n och de minismå. Det ser inte överdrivet säkert ut.

Melmandhai.
Vaippar.
Vi svänger av huvudvägen för en stunds kustväg mot Tuticorin. Vi stöter på ett stort område med saltutvinning efter den lilla vägen. Vi ser tydligt det vita saltet i en av dammarna och det ligger lagrat i stora högar täckta av palmblad. Män och kvinnor paketerar saltet i stora påsar och säckar, som sedan transporteras vidare.

Pandiyapuram.
Mil efter mil ser vid saltutvinningsindustrin med sina vallade bassänger. Detta är onekligen ett saltdistrikt.

Pattina Maruthur.
Tharuvaikulam.
Vi passerar en "stugby" igen. Mer bebodd denna gång. Och säkert kopplad till saltindustrin.

Thoothukudi = Tuticorin.
Målgång ca kl 1400. Soma Lodge, Tudicorin 315 rupier.

Är det julafton i morgon? Det känns väldigt avlägset.

Vi letade, letade och letade - säkert i fyra timmar. Vi fann ingen middagsplats. Efter många timmars letande gav vi upp. Vi köpte frukt och kex för att äta på rummet. Då fann vi en vegetarisk restaurang precis utanför vårt hotell. Vi åt lite kort och åt fruktefterrätt "hemma".

Jag saknar J & S stort.

Anette Grinde ... . . .

22 dec. Ramanathapuram till Rameswaram - och åter...

Frukost i restaurangen vid hotellet. Mc.n står inparkerad. Vi får försöka tråckla oss ut om en stund. Det har varit en förskräcklig natt. Det måste ha funnits en stor kvarn eller liknande i huset, eller i direkt anknytning till huset. Det har varit ett gräsligt oväsen hela natten.

Avfärd ca 0845. Mot Rameswaram, den yttre östra udde vid Tamul Nadus kust.

Det är mycket blött och översvammat mellan husen i den stora staden (Ramanath...). Morgonrusningen och bullret är starkt igång när vi lämnar staden. Strax utanför står kvinnorna vid vattenbassängen och bankar och slår tvätten. Som alltid. Och den torkas på buskar, över stängsel eller liggandes på stenhögar eller på asfalten.

Som alltid ser vi också kvinnorna hämta vatten från gemensamma brunnar.

Sathankulam.
Himlen är blå, med lite dis. Kanske blir det riktigt varmt idag. Ja, det finns verkligen tempel overallt. Och moskeeer. Stora och små. Som viktiga platser för människors tro och bon. Eller som förutsättningar för liv. Och hopp. Om liv & hjälp & stöd.

Perunkulam.
Uchippulli.
Med glädje ser vi vinkraftverk snurra med frenesi ute på udden. Tyvärr visade det sig bara vara 3-4 stycken. Hela udden ut är otroligt mycket översvämmade marker och ända upp till bostäderna. Det måste ha regnat riktigt mycket. Vi känner oss glada att det inte regnar nu.....

Vi ser en svart & röd flagga vid upprepade tillfållen. Det måste nog vara Tamil Nadus egen delstatsflagga.

Det går en järnvag hela vagen ut på udden.

Vi känner en stark fisklukt och vi ser människor torka fisk vid vägkanten.

Fiskeflottan har kommit in och männen lagar och sorterar näten. I sanden ser vi fisken ligga och torka. Kvinnor och män sopar och vänder fisken så att den torkar som den ska.

På väg ut på udden får vi åka på en lång och hög bro mellan öarna. Under bilbron, nere vid ytan, går en järnvägsbro. Vi tror att den är öppningsbar för att fiskebåtarna skall kunna ta sig ut även den vägen. En imponerande bro med vädrets makter tydligt syn- och kännbara. Vägar och vind gor männikskan liten.

Akkalmadam.
Rameswaram.
Oj. Detta var en turistplats! Här finns mängder av turiststånd med kläder och prylar. Det ar en stor skillnad mot de vanliga butikerna.

Ett stort och viktigt tempel drär mängder med människor. En procession med gudafigurer och elefant går runt templet som sträcker sig över ett stort kvarter. Vi lämnar staden for att ta oss till den yttersta udden.

På väg ut är det en hög mur på ömse sidor om vägen - förmodligen för att förhindra att sanden driver in över vägen. Här är underbart fin sand.

I sanden, i palmbladshus, bor fattiga människor. De lever uppenbart av fisket.

Vägen ligger väldigt lågt i förhållande till havets yta och det finns en uppenbar risk för översvämning om vädrets makter brakar loss.

Kothandaramar Temple.
Man kan inte annat säga än att religionen spelar roll. Här lotsas människor alltid till templen. De är de stora målen för turisterna.

Vi lämnar uppden och styr väst för vidare färd mot syd i morgon. Vi tar, på nytt, in på Hotell Rupee Sky Palace och hoppas att detta nya rum (715 rupier) ger en bättre nattsömn är gårdagsnattens rum (880 rupier).

Målgå¨ng en stund före kl 1500. Udden var en särskild upplevelse. Precis som detta land är mest hela tiden. I love it.

Resten av dagen tillbringades i lugn takt. Några vilotimmar på hotellrummet, delandes ett par goda öl. Därefter en god middag med kryddigt ris (Briyani). En stund vid dator där jag också lyckades få över bilderna till ett separat usb-minne. Det är ett evighetsgöra i Indien, där datorhastigheten är låg, lägre och lägst.

Temperaturen i detta land är underbart underbar.

Anette Grinde ... . . .

21 dec. Arantangi - Ramanathapuram

Motorcykeln är som vanligt morgontrög att starta, men går sedan väl under dagen.

Vår förstående frukostservitör säger att vi skall ha "bori" med veg. "Bori" var ett tunnt uppblåst bröd. Oljestekt. Gott. Två sockerkaffe på det. Och notan blev 59 rupier.

Iväg efter frukost ca kl 1000. Temperaturen är blid och skön. Himlen är blågrå. Vi åker vidare på den platta landsbygden. Vi frågar efter vägen och får en karta uppritad och en lång beskrivning (på Tamil). Sedan stoppar hon en moped och ber dem köra före och visa oss vägen. De gör det snällt. Vi lotsas rätt - vi hade aldrig funnit vägen själva. De tackar nej till erbjudande om betalning för lotsningen.

Vi passerar vägbyggen, sträckor med riktigt fin vag, vattenreservoarbyggen och tempel som nästan står i vatten.

Den ljumma vinden stryker vänligt mot min kind och lyckan känns tydligt i min kropp.

Vi ser tacksamt att landskapet är gudabenådat grönt och frodigt. Floden är nästan torr, men landskapet runt omkring är "blötlagt" genom vallade områden. De har lett om vattnet för att odla som de önskar.

Avadaiyarkovil

Här finns ett stort tempel, säkert 100 meter in till det alla heligaste. Utanför pågick ett festivalevenemang - Shivafestial. En kärra med Shiva drogs av oxar. Bredvid stod en STOR utsmyckad kärra som använts under gårdagen. Den drogs av oräkneliga män och kvinnor i rep. Det ar otroligt roligt att se procedurerna, utsmyckningarna och människorna kring detta.

Vi informeras om att varje by har ett eget tempel. Alla är dock inte så stora som detta.

Bussen väntade snällt och tyst på att processionen sakta tog sig framåt. Det är första gången vi sett bussen ge vika för något alls. De dundrar alltid fram som om de äger vägen helt själva.

Framför bostäderna, utanfor trappan, har nästan alla målat figurer på marken. De väntar sannolikt på processionen som sakta går runt byn. T o m tankbilen är dekorerad med blomster.

Piranthani (18 km till till Kottaipatnam)

Vi svänger ut mot kusten, på en mindre väg. Gropig. Smal. Buss på buss kommer och vi tvingas ut i den röda jorden i kanten. Bussarna dundrar fram. De kommer raskt framat.

Min fantastiske färdkamrat styr oss säkert mellan gropar, kor och getter.

Vi besöker en skola där barnen är 5-7 år. Det finns primary school, upper primary, high school och second high school. Alla barn i Tamil Nadu går i skola (sägs det). De lär sig, åtminstone har, tamil och engelska.

Vi besöker ett litet tempel efter vägen och möts av äldre skolpojkar som ber oss besöka byns större tempel och deras skola. Och så gör vi. Och så underbart roligt det blev.

Vi besöker skolan. Den har många barn. Det var riktigt glada över vårt besök. Vi talade med tamilläraren, engelskaläraren, kemiläraren och rektorn. Rektorn undrade vänligt om jag var Leifs dotter.

Barnen flockades runt omkring oss och fick bastning av lärarna, som hotade med linjal. Den manlige läraren åstadkom mer ordning än vad den kvinnliga åstadkom, men kaoset återkom ändå några sekunder senare.

Det var otroligt roligt att besöka dessa skolor - för såväl oss, som för skolans lärare och elever.

Kottaippattinam.

Lunch. Ris & grönsaker & ett glad varm mjölk (med socker i, såklart). Ett gott salt bröd, som nästan smakar som chips. Mjölken var sannolikt getmjölk. En god lunch! - 115 rupier. Lyx - vi fick skedar att äta med. Servitören var glad och tjänstvillig att förse oss med det bästa köket hade. Det var gott med ris som omväxling till brödet.

Iväg igen efter lunch, ca 1350. Riktning syd.

Indierna här nere i sydost är väldigt mörka. Vi är åter nere vid kusten. Det krusar bara lätt på havets yta, även om det blåser mer idag.

Mimisal.

Här, efter kusten, ser vi åter marken invallad för saltutvinning. Vi ser också tempel, moskéer och kyrkor. Vi ser små gravplatser med kors på, med 10-15 gravar, allteftersom efter vägen. De finns som små öar i markerna eller bara strax nära vägen.

Arasankarai.

Byarna ligger verkligt tätt. Man hinner knappt ur den ena innan ett nytt bynamn dyker upp.

SP Pattinam (kraftig förkortning av bynamnet).

60,99 rupier/liter. 509,87 rupier = 8,36 liter.

58 km till Ramanathapurma - för jysst boende. Vi styr dit.

Vattanam.

Himlen har mörknat oroväckande. Vi hoppas slippa bli blöta av regn idag.

Tondi.

En liten storre stad, en vägknut för vägar mot nord, syd och väst.

A Manakkuddi.

Vi passerar återigen en "stugby" med tomma hus. Jag undrar över syftet med husen och får senare försöka finna någon att fråga.

Kadalur.

Uppur.

Här spolas vatten in från havet till uppdämda områden väster om vägen - för saltutvinning. Fina rutor syns, rör för vatten och havet ligger nära. Saltutvinningen pågår efter hela kusten.

Tiruppalakkudi.

Salt och ris. Salt och ris. I det evigt platta och våta landskapet.

Vi ser ofta stora och vackra portaler. De vilar vägen in till byarna och deras tempelplatser.

Devipattinamn.

13 km kvar till distriktets huvudstad.

Ja, man börjar att leva sitt liv där man föds med de förutsättningar byn, staden och landet har. Och familjen. Man tilldelas ett liv som man sedan kan förändra. Eller inte.

Ramanathapuram.

Rupi Sky Palace. Målgång ca kl 1600. Hotell 880 rupier. Vi bor på ett "lyxhotell", i en svit. Nåväl. Rummet är ok och vi slipper sunkhotell inatt. Gott så.

Vi tar en kvällspromenad i den leriga staden och kämpar för att inte kliva i de djupa vattenpölarna eller i de mjuka koblajorna i det becksvarta kvällsmörkret.

Vi avslutar dagen på vårt "lyxhotell" genom att dela på en god ananas. I morgon drar vi österut. Så långt det bara går.

Talat med barnen och mor. På Öland är det en halvmeter snö och 3 grader kallt. I Barcelona går det väl och i Linköping stetas det på uppsatsskrivande.

I morgon bitti, tidigt, kan vi förvänta oss att bli väckta av böneutropare. Högtalaranläggningen står nära vårt fönster. Därtill kan vi vänta oss busstutor och tuppgalning. Det hör till de ljud som börjar vi 04-05-tiden på morgonen i städerna i detta land.

Det är synd att vi inte kan ta med oss stadens ljud till en bild. Ljuden, bilderna, mörkret och kaoset är något att uppleva. Det är helt enkelt en väldigt speciell upplevelse.

Indien bör upplevas. Vi är innerligt glada att vi har den möjligheten.

Anette Grinde ... . . .

20 dec. Riktning syd.

Vedaranniyam. Tamil Nadu.
Hotellnotan på 210 rupier blev 315 rupier vid avfärd. Vi skakar av oss irritationen vid stadsgränsen. Avfärd utan frukost 0740.

Dagens distrikt torde bli; Nagappattinam, Thruvanur och Tjanjavur.

Det har regnat i natt. Vägbanan är fuktig. Morgonljuset är vackert och himlen är blå. Molnen syns vid horisonten, men vi hoppas på en fin dag.

Människorna är på fötterna. Butikerna är öppna, barnen på väg till skolan, någon tvättar, osv.

Vi möter "gårdfarihandlare" med en kärra full med köksutrustning och en cykel med bastmattor.

I dessa, sumpmarksblöta, trakter finns mygg. Det känns bra att ha tagit sprutan mot Japansk Encefalit, då det har visat sig att hotell och boenden många gåner har en helt annan standard än vad vi tänkt oss. Restaurangerna också. Men sova och äta måste man ju. Ändå.

Bussnätet verkar vara väldigt väl utbyggt. Det passerar alltid bussar på varje väg och i varje by. De hörs ljudligt varje gång de är på ingång. De äger vägen och skall alltid fram först.

Adirampattinam.
Ungdomar med skolböcker vandrar efter vägen. Det är glädjande att se alla barn och ungdomar som går till skolan.

Leif har idag "hittat" signalhornet och tutar frenetiskt på Indienvis på getter och bilar som behöver uppmärksammas på vår existens. Det ligger en hel del djur och vilar på vägen.

I dessa trakter ser vi många kärror förspända med två oxar.

Rajamadam.
Landskapet är platt. Risodlingarna och oxkärrorna är många.

Mallipattinam.
Havet är alldeles stilla.

Manora.
En fantastisk liten försvarsanläggning vid kusten. Den byggdes 1814 och är i gott skick. Inträde 5 rupier (30 rupier och ett långt formulär krävdes för kameran, så vi avstod från att använda denna).

Nu burrar de mörka molnen ihop sig. Vi kan säkert förvänta oss regn idag.

Vi färdas nu i direkt anslutning till kusten. Riktning syd. Vi ser platser med många exakt likadana hus, som en stugby. En bred flodbädd har bara en smal fåra med vatten i sig. Har de lett bort vattnet till annat, tro?

Ungarna leker och badar i månhga av vattendragen och i de uppdämda dammarna.

Det finns många barn i de skolor vi passerar.

Plötsligt ser vi en solfångare - i anslutning till en damm. Märkligt. Det är den första (& den sista) solfångaren vi ser på denna resa.

Kattumavadi (distrikt Pudokkottai).
Vi svänger västerut mot Arantangi. De torkar här fisk på vägbanan. I Arantangi sägs det finnas boende för resande turister (- där finns en jvst).

Klockan är kring 12 och det är riktigt varmt. Vi färdas mil efter mil efter mil. Landskapet är helt och totalt platt.

Arantangi. Distrikt Pudokkottai.
Målgång ca kl 1330. Hotell 500 rupier - jysst skick. Ibland är det svårt att få rätt svar. Den förste säger att det finns boende i stan. Nästa säger att det är nedlagt och nästa berättar att det ligger strax bortom nästa korsning. Tur - att vi frågade igen. Vi var mycket trötta efter föregående natt, som nästan blev helt utan sömn.

Vi ser på kartan att hela den östra delen av Tamil Nadu består av lågland. Där finns många områden där man "dammat" in vattnet, t ex för risodlingar och saltutvinning.

De fattigaste människorna bor praktiskt taget i vattnet, i dikena precis nära vägen. En liten, liten vattenhöjning må leda till blöta inne i hemmen.

Middag. Chapati och grönsaker. Idag läsk för att kunna få dricka ut flaskan istället för ur allmänt glas. Ordentlig middag! - 114 rupier.

Nattning tidigt.
Friska. Hela. Lyckliga. Glada.

Anette Grinde ... . . .

19 dec. Riktning ost.

Söndag. Sen start (ca kl 1100). En fantastiskt god morgon. Frukost med glada miner. En fantastiskt glad tjej fick mig in i en butik och handlade två indiska klänningar (500 rup). Vid packning och avfärd bjöd butiken på te (medan Leif slet med packningen på mc.n) Jag pratade kartpunkter och bensinstation och hela butikens personal involverades i samtalet (8-10 pers). Underbart humörhöjande morgon (även om humöret var gott redan innan).

Njutning och glädje står på programmet för dagen. Det är mulet och grått. Det är ett bra väder att färdas i. Vi är glada om det inte regnar.

Landskapet är öppet och platt. Det ca 15 km kvar till den östra kusten.

Efter vägen torkas kokosnötsskal. Det är tydligt att allt tas till vara.

Det finns gott om bensinstationer efter vägen. Detta är särskilt bra när vi saknar trippmätare och säkra km-sträckor.

Vägbanan används ofta för torkning - ris, halm, kokos, kläder på olika platser allteftersom.

En liten smal get ligger och kliar sig mitt på vägen. En ko spankulerar tvärs strax därefter. Det blir att sicksacka en aning emellanåt.

Vi är väl utrustade med kartor över de områden vi färdas i. De ser dock helt olika ut - och vägnätet stämmer inte särskilt väl med kartbilden. Vi tråcklar oss fram, vi frågar och lotsats alltid rätt.

Vi ser inget lyx eller överflod. Vi ser stret, men vi ser ocksa leenden och möter vänlighet på alla platser.

Edunbavaram.
Risodlingarna sträcker ut sig i det platta vattendränkta området. Grisar, getter och kor vandrar fritt omkring på vägen och i dikeskanten.

Thulasiyapattinam.
Annapettai.
Här har det regnat. På sina ställen är vägen översvämmad. Det blir bevärligt att se de djupa väggroparna, som man inte får köra ner i.

Ju närmare kusten vi kommer desto finare blir nu husen. Men det håller bara i sig en kort stund. Snart är husen av palmblad igen.

Thagattur (distrikt Nagappattiam)
Marudhur
Det är härligt att färdas i områden där turismen annars saknas. De glada leendena tillför värme till vår dag. De fina husen är nu få - husen av palmblad är de vanligaste....

Karrumppampulam
Vedaranniyam
Koddikkarai (Point Calimere, Wildlife & Bird Sanctuary)
En plats för flyttfåglarna att vila på en stund. Detta är ett fågel- och djurreservat. Massor av apor skuttar över vägen. Längst ute vid havet och fyren fanns mängder av fiskebåtar i glada färger. Fotoglada pojkar poserade glatt. På väg ut till udden pågick saltutvinning. Kvinnor och män arbetade med paketering vid vägkanten.

Vedaranniyam - målgång ca kl 1600
Att man inte blir sjuk av maten är här ett under. "Pepparpeppar" och en bön till högre makt att så förblir. Jag avstår från att fota vår middagsrestaurang. Barnen kommer aldrig att resa med oss om de ser denna.

I varje by finner vi små restauranger, en liten pappershandel, godishandel, kastrullshop och annat världsviktigt. Vi finner inte det stora överflödet någonstans. Det är ljuvligt att inte känna något köpbehov överhuvudtaget. Ljuvligt gott.

Dagen har varit god. Ett kort regn (dur) vid färd ut mot Koddikkarai. Detta är ett reservat, särskilt besökt av flyttfåglar under perioden oktober - mars. (= den ostliga udden, precis norr om Sri Lanka).

I målgångsstaden (Vedaranniyam) finns ett fantastiskt tempel. Ingången är smyckad av fantastiska figurer.

I morgon drar vi vidare i sydlig riktning.

Anette Grinde ... . . .

63.45 rupier/liter

380Rup - 5.99 liter i Pattukkottai.

Middag 25 rupier.

Hotell 210 rupier (blev 315 rupier vid avfärd).

18 dec. Manapparai - Tamil Nadu

Det blir lite spannande nar man far peka ut pa kartan var manniskornas stad ligger.

I detta landskap sag/ser vi en del industrier (spinnerier).

Avfard ca 0730 utan frukost. Molningt. Lagt tak. Risk for regn.
Arbetet ar i full gang pa akrar och efter vagarna. Landskapet ar platt. Vi ser nu inte bergen. Sma jordbrukslotter blandas med ruff.

Viralimalai
I den tidiga timmen star barnen och vantar. Vi hoppas att det ar skolbussen de vantar pa. Lite langre ut pa landsbygden gar de tillsammans efter vagen, eller kommer cyklande. Vandrande med en matpase och en skolryggsack.

Pa vag mot Nirpalani ar det bara sma, sma byar och en oppen landsbygd. Manniskorna tittar oerhort nyfiket. Har kan inte passera sa manga utomjordingar. En stor damm pa ena sdan vagen skapar forutsattningar for odlingar pa den andra sidan. Vaxtligheten pa akrarna ser ut att vara god.

Efter Nirpa;amo ser en stor brunn ut att byggas vid vagkanten pa akersidan. Har ute pa landsbygden ar det mindre folk, men de dyker upp lite har och dar sa vi ar aldrig ensamma.

Kalamavor
Vi kommer ut pa en storre, mycket finare vag den sista biten till Kiranur. Lefi hojer farten fran 30till 60 km/tim.

Keranur.
Frukost kl 1030. Serverat pa bananblad. Brod, som tunna harda pannkakor, fast mycket tunnare. Uppslevat vegetarisk sas ur en bytta. Starkt och gott. Man far halla sin bacillskrack i god ordning.
I dessa trakter star det mest bara pa krumelursprak pa skyltarna.

Kundararaikol.
Vi kor vidare pa en fin vag. Plotsligt ligger det 20*2 meter majs utlagt for torkning pa vagen. Och efter ett tag samma sak igen. Och igen. Plotsligt blir det trafiktrangt och en lastbil genar tvars over majsen.

Ett kort dur borjar och vi staller oss under ett ttrad och betraktar kvinnorna som arbetar pa falten.

Gandarvakottai.
Vi ser manga kvinnor som bar tungt pa huvudet. Barnen verkar vara forskonade fran detta.

Mattangal.
Majsen pa vagen ar nu pressenningstackt for regnet. Det ar inte ett sarskilt bra torkvader idag. Har odlas ocksa bananer och ris.

Underbara ladsbygd. Fasansfulla fattigdom. Varldens orattvisa fordelning av varldens tillgangar lyser starkt.

Plotsligt ar hela vagen tackt av garnet/tradarna fran kokosnaten. Ca 25-30 meter och over hela vagbanan. Vi fick kora tvars over detta.
Veppankadu (8 km till Panttukkottaj).
Det har relativt manga kor och getter har. Skotare/vallare kan ses med upp till 10 djur. Fler getter kan kor. De haller val ordning pa sina djur. I rep eller losa.
Pattukkottai.
Malgang kl 1500. Perfekt. Trivsamt hotell. Nojda och glada.
A..

Pattukkottai.

Hotell 420 rup.

17 dec. Ostlig riktning

17 dec. Ostlig riktning... Dagens färd gick från Kumily vid gränsen mellan Kerala och Tamil Nadu till Manapparai (distrikt Tiruchchirappalli) i Tamil Nadu. Det var inte tänkt så - men det blev så.

Kumily. Kerala. Frukost kl 0740. Alla frukostställen är inte öppna. Vi hittar ett till slut. Jag dricker Ginger kaffe (ingefära). Ingefära och socker känns, men kaffet inte alls. För övrigt får vi i oss grönsaker och bröd (Channa Masala & Porotha, Ginger kaffe och te. Brinn starkt! 85 rupier.

På morgonen känns staden ordningsam. På kvällen tilltar kommersen. Ljuden, hejljusen, mörkret, mängden av trafik och människor skapar en känsla av smått kaos. Skillnaden på morgonens brus och kvällens kaos är stort.

Iväg kl 09.09 mot Teni - 60 km - Tamil Nadu.

Vägen fran Kumily på Tamil Nadu-sidan var extremt usel. Gropig, stenig, kurvig, brant och trång. Hastighet 20 km/tim ett tag nedför berget. Plötsligt öppnar sig en helt makalös utsikt ner mot dalen. En flod, odlingar och byar sträcker ut sig i dalen. Det är otroligt vackert.

GO SLOW säger skylten - som om man hade något val. Vägen är riktigt usel och kurvorna riktigt skarpa.

Bussarna - riktigt många - segar sig uppför berget. Det går sakta uppför berget och de tar för sig av vägen. Bussar, småbussar och jeapar agerar allmänna transportmedel. Bussarna är sannolikt det billigaste transportmedlet i Inden. Tåget är ocksa billigt.

Efter ca 7 km är vi nere i dalen. Slätten breder ut sig. Vi kan inte utröna vad byn heter - det är bara Indiska krumelurer på skyltarna. Vi färdas i nordostlig riktning.

Här ser vi kvinnor på åkerlapparna och vi ser bananodlingar under palmerna. Vi ser druvodlingar med spännande arrangemang där druvrankorna klattrar på liggande ställningar, ca 1 meter över marken.

Palmblad, tegel och plåt är vanliga byggnadsmaterial. Ett ordentligt hänglås ses ändå på dörren, fast byggnaden ser en aning skral ut.

Gudalur.
En lite större by. Här ser vi barn fast klockan är efter 10. Vi kan ana att skolgången inte är densamma i Tamil Nadu som i Kerala.

Efter vägen ses små eldhögar. Dagens sopor eldas allteftersom. Det är relativt rent och städat.

Regnmolnen hänger hotande tunga över våra huvuden.

Cumbum.
En lite större by/stad.
Kvinnorna är som alltid vackert klädda. Färgglatt. I ett för övrigt smutsgrått kvarter.

Pudipatti.
I ett vattendrag strax utanför staden tvättas bilar, lastbilar och kläder. Sida vid sida i det bruna vattnet. Strax bortom ser vi lotter med risodlingar i små rutor.

Näringsverksamheten är mycket aktiv. Små, små butiker finns överallt.

Här ser vi också flera traktorer och det ar vanligare med cyklar (på låglandet).

Vi svänger höger i Uttamapalaiyam och korsar en flod, som vanligt brun, med badande människor.

Rislotterna sträcker ut sig över landskapet och vi ser kvinnor och män arbeta med böjda ryggar i rader allteftersom.

Traktorer används på de osådda fälten och är helt leriga av arbetet i det vattendränkta risjordarna.

Här är vägen något bättre och Leif kan höja farten till ca 60 km/tim.

Chinnamanur .
De tunga och svarta molnen är borta. Det är varmt, lite molnigt och skönt under färd.

Seelayaurpatti (17 km kvar till Teni)
De omedelbara leendena från människorna, när vi passerar, är underbara. Man blir glad att se deras glädje. Vi är nog lite ovanliga i deras ögon.

Thappukundu.
Man ser hela tiden män och kvinnor ute på fälten.

Teni.
Ljudnivån höjs dramatiskt. Trafiken är som vanligt alldeles obeskrivbar. Det är nu riktigt varmt.

Allt transporteras på alla typer av fordon. Någon begränsning i antal, längd eller tyngd kan inte noteras.

Motorcyklar, oxar med kärror, handdragna kärror, traktorer, bussar, kringvandrande kor och getter och all vanlig trafik samsas i ett märkligt kaos.

Lakshminpurma (kl 1200)
Vi får mängder av nyfikna män runt omkring oss som vill prata och berätta och fråga. De berättar bl a att Inden har 22 språk, där nästan varje delstat har ett eget språk. Delstaterna är nästan som egna länder.

Periyakulam - Kumbakrai Falls (7 km)
Vid fallen fanns två busslaster nunnor och "traning sisters'. Badande, ätande lunch och frågvisa om vilka vi var, var vi kom ifrån, var vi skulle och antal barn och deras utbildning. Glada, leende, stort frågande och stort oroade över att vi inte åt lunch där. I sin oro för oss fick vi två bananer och fyra karameller.

(Dingigul + 56 km från stora vägen efter fallen)

Kamachipurin.
Vi färdas mot nordost. På vår vänstra sida tornar de höga, gröna bergen. Höga och mäktiga. Vackra.

DevadanaPatti.
Tvättar gör man i alla vattendrag. Så snart där finns lite vatten ser vi också kvinnor som tvättar.

Vi möter ständigt män och kvinnor med långa trädbitar eller grenar i stor mängd på huvudet. Eller tvärs över mopeden, på helt fel ledd.

Kattakamin Patti.

Landsbygdens grönska är fantastisk. Det finns verkligen människor överallt. Fattiga, rika, glada och mörka. Trötta eller glatt spralliga.

BattLagundo

Vi letar boende utan särskild framgång. Klockan är 1500 och vi åker vidare. Ett felaktigt beslut visar det sig senare.

LakshmiPuram.

En långtradare har skurit ner i diket. Den blockerar halva vagen och det blir lite trångt. Vi kommer dock lätt förbi. Strax ligger en lastbil med halva kokosskal framför oss. En viss risk finns att vi får dem i huvudet eftersom de kommer ramlande lite allteftersom. Vi har hjälm, så det får väl gå bra ändå.

Vid buss/bilpauser sätter de sig på marken nära bilen/bussen och äter sin matsäck.

Vi landar alldeles för sent. Vi hamnar i mörker och i regn. Vi hamnar på en skarpt trafikerad väg - en nybyggd väg - där båda körbanorna körs i båda riktningarna. Trafiken bländar inte av - alla kör med helljus. Det som absolut inte får hända har hänt. Vi fattade ett felaktigt beslut och fortsatte från en stad som hade hotell. Vi hamnade sen i en kaosstad (Dindigul) och fortsatte igen. Till slut landade vi i Manapparai (distrikt Tiruchchirappalli) och hittade ett riktigt bottenhotell (250 rupier). Jag ber och hoppas att vi inte utsätter oss för detta en gång till ... ever.

Anette Grinde ... . . .

17/12 2010

60.72 rupier/liter

(425.65 = 7.01 liter - ca 2 mil innan Dingigul)

16 dec. Kumily. Kerala.

16 dec. Kumily. Kerala. Vi stannar två nätter. Varmvattnet (kokhett) och det fina boendet avgjorde frågan. Lite tvätt blev möjlig även om torkvädret inte är det bästa. "Taket" är mycket lågt idag - precis som var morgonfart.

Porotha. Veg Khurma. Kaffe. Te. 86 rupier.

Tre kartor över Kerala och Tamil Nadu. 175 rupier.

Jungle Park Resorts. Det byggs nytt i Kumily. Ägaren står utanför och försöker att få oss att byta boende. Vi tackar nej. Han insisterar på att vi skall titta på rummet, som nog var det enda som var klart i hotellet. Det var fantastiskt fint, lyxigt och med utsikt över en djungeloas från den egna balkongen. Han pruktar raskt från 3000 rupier till 1500 rupier om vi vill byta boende (vilket vi inte vill). Han räknade med att hotellet skulle vara klart om ca två månader och att de därefter skulle kunna börja räkna hem sin investering. Leif noterade särskilt den fina stegen - med krav på lååånga kliv - som användes för att kunna fästa de vackra juldekorationerna under taket (ytter/ute).

Jag lyfte kameran mot 6-7 smågrabbar som lekte tillsammans. "Poff" sade det och de stod i en ring runt omkring mig för att få betalt för ett foto. Det blev inget foto på de lekande spralliga ungarna.

Veg biriyani, porotha, vatten och te. 165 rupier. Gott, starkt och god service.

Vilodag i Kumily. Stillsamt promenerande genom stadens larm. Ibland inlotsade i butiker med löften om att det inte kostar att titta, men där man ändå till slut nästan känner sig tvungen att handla. Shoppingnivån har dock varit väldigt låg. En eucalyptusolja (45 rupier) och en bananchipspåse (70 rupier) blev dagens dos förutom frukost, em-te och middag.

God Natt, vid 21-tiden.

A..

15 dec. Kumily. Kerala.

15 dec. Kumily. Kerala. Staden upplevs som ren. Den ar valdigt mycket renare an alla andra indiska platser vi besokt. Skrap ligger inte vid vagkanterna och gatorna kanns sopade.

Bananchips verkar vara oerhort populart. De friteras efter gatan i stora kittlar. "Hundratals" stand med denna tillverkning fanns. Det friterades och saldes. Goda. De ar gjorda av harda och grona bananer.

Detta ar ett kryddistrikt. Har ligger mangder av kryddor i sackar och saljs i sma pasar.

Boendeletningen i Kumily tog ca 3 sekunder efter ankomst. Vi korde in pa busstationen och stannade. Darefter dok tva erbjudanden om bostad omgaende upp, varpa vi akte och tittade oa det ena. Vi antog erbjudandet om 500 rupier for ett rum med badrum och balkom i ett nybyggt Guesthouse ett par minuter fran allt brus.

A..

15 dec. Adimaly - Munnar - Kumily

15 dec. Onsdag. Adimaly - Munnar, ca 30 km. Start från Adimaly vid 0930 tiden.

Adimaly
På fantastiskt slingrande vägar färdas vi i detta fantastiska land. Vi njuter, luktar, förundras och förfasas över livets skillnader.

Vyerna är helt betagande. Ingen missar oss. Vi uppmärksammas och granskas storögt.

Här, uppe i bergen, finns en fantastisk grönska. Den är kompakt. Den har mängder av nyanser. Den är ljuvligt vackert grön.

Allteftersom vi färdas upp mot Munnar, uppåt, blir det än vackrare. Vyerna är fantastiska.

Indien är verkligen de stora vyernas land. Det är också de stora skyltarnas land.

Här finns underbara lukter och vyer. Man kan njuta och förundras. Man kan också vända blicken åt ett annat håll och se den otroliga fattigdomen, människornas bostäder i plåtskjul och lappade skjulhus.

Vi färdas idag på gropvägar - alltså sådana som kräver mycket stor uppmärksamhet på underlaget. Groparna är stora och kan skapa stora olyckor om vi kör ner i dessa.

På vissa ställen pågar lagningsarbeten, som är ytterst annorlunda än hemma. Först skall stenar hackas från stora klippblock, det skall fyllas och sopas i groparna. Asfalten kokas vid vägkanten. Handkraft. Ibland lagas gropar. Där finns då många människor på plats. Arbetet är maskinlöst. Det är varmt. Det är hårt. Det är tungt. Och trafiken runt omkring är hela tiden massiv. Ibland, efter sluttningarna, har en bit av vägen rasat. Då får den byggas upp igen. Jord, grus, asfalt, allteftersom.

Vi åker uppfor berget, nedför nästa, upp och ner igen. Det är slingrande krokigt. Vägarna är smala, smala och det är underbart grönt och lummigt.

På väg upp mot Munnar ser vi otroligt vackra teodlingar. De är enormt stora. Fantastiskt välvårdade. Pedantiskt skötta. På vår förra resa hörde vi att teplantagen har egna samhällen. Fär de som arbetar på plantagen finns en omsorg, även om arbetet är svårt och tidsödande i den fuktiga värmen.

Vi färdas genom odlingarna. På fantastiskt slingrande vägar. Smala. Med branta sluttningar på båda sidor.

I Munnar stannar vi för lite lunch. Några sprödbakade enkla bröd (porotha), med grönsaker (Veg Karuna), vatten och te gick loss pa 85 rupier (100 rup = ca 17 sek). Mätta och nöjda färdas vi vidare genom det underbara landskapet.

På väg ner för berget igen, mot Kumily, är skogen och grönskan åter kompakt. Vi hör kvittrande fåglar, där finns några lösa och fastsatta kor, lösdrivande hundar och några apor.

Udumbanchola.
Fattigdomen lyser starkt i vissa byar. Många av bostadshusen är av plåt, pressenning och några glest satta tegelstenar. Obeskrivbart. Skilnaderna mellan storegendomarna i Munnar och livet i byn Udumbanchola lyser enormt stor.

Parathodu.
En liten by efter vägen. Strax innan pågick ett stort kyrkbygge - långt gånget, men mycket kvar. Hur mycket skulle kunna göras for människorna i bygden, för de pengar som läggs på de stora utsmyckade kyrkorna?

Nenumkandam.
Framåt 1530-16-tiden ses skolungdomarna efter vägen. Mest promenerande. Några ensamma. Men oftast tillsammans. Några väntar på skolbusen för en slingrande färd hem. De tittar förundrande på oss, de ler och vinkar glatt. Vi är fortfarande i bergstrakterna. Vägarna är slingringa och smala. Bussarnas färd ser farlig ut och det är ibland svårt att mötas i kurvorna. De tutar ständigt för att uppmärksamma medtrafikanterna på sin färd.

Plötsligt ligger bakbromsen på och släpper inte. Vi får stanna vid vägkanten en stund. Några ungar tittar fram och ber om pengar. Jag fragar om skolan och de tittar alldeles oförstående pa mig. Klockan tickar mot mörkertid. Efter ett skruvfix av Leif sa åker vi vidare. Vi hamnar bakom ett svartrökspyende transportfordon och håller andan en stund.

Omkörningstaktiken är lite olika. Livsfarlig och annorlunda. Den är ofta tight, farlig och ljudlig. Det går inte, som mc-farare, att ta för sig av vägbanan. En buss eller lastbil tar den bit den behöver även om den biten inte räcker till oss som också finns där. Den prejar helt enkelt in oss mot kanten och vi får tvärbromsa. Jag är lite orolig när vägkanten helt saknas och branten är hög bredvid oss.

Pamapdumpara.
Grönskan mellan byarna är underbar och kompakt. Emellanåt hörs fågelkvittret över Enfieldbullret. Vi har det bra och njuter. Vi förundras.

Puliyanmala.
Plötsligt står två jeapar i bredd på den kurvida vägen. Förarna sitter och pratar i godan ro. De kan tyckas ha valt en enormt olämplig plats på denna smala kurviga väg. Tvärbroms.

Puttady.
19 km kvar till Kumily. Nya, mindre, teplantage kantar vägen. Växtligheten, för te, verkar vara bättre högre upp i bergen. Här är vägarna väldigt mycket bättre - ren fin asfalt och nästan utan gropar - än högre upp i bergen.

Kumily (på gränsen mellan Kerala & Tamil Nadu).
Målgång ca kl 1730. Staden upplevs som ren. Den är väldigt mycket renare än alla andra indiska platser vi besökt. Skräp ligger inte vid vägkanterna och gatorna känns sopade.

Bananchips verkar vara oerhört populärt. De friteras efter gatan - "100-tals" stånd med dessa gjordes och såldes. Goda. De är gjorda av hårda gröna bananer.

Detta är ett kryddistrikt. Här ligger mängder av kryddor i säckar och säljs i små påsar.

Boendeletningen i Kumily tog ca 3 sekunder. Vi körde in på busstationen och stannade. Därefter dök två erbjudanden om bostad omgående upp, varpå vi åkte och tittade på det ena. Vi antog erbjudandet om 500 rupier för ett rum med badrum och balkong i ett nybyggt Guesthouse ett par minuters promenad från allt brus.

Middag. Fried rice veg. Fried rice egg. Vatten. Porotha. Te. 198 rupier.

Lycka råder.

Anette Grinde ... . . .

Adimaly - Munnar, ca 30 km
Munnar - Kumily, ca 70 km
Målgång ca 1735 (kl 1830 är det kolsvart)
Tankning i Munnar - 59,51 Rupier/liter
340 Rupier - 5.72 liter

14 dec. Fort Cochin - Adimaly (ostlig riktning)

Resa per mc (Royal Enfield) i ostlig riktning. Färden går från Fort Cochin till Adimaly. Vi kom iväg mitt på dagen. Vårt sikte var Munnar, men vi nådde inte riktigt ända fram. Dagens rutt blev ca 10 mil.

Vi färdas på en motorcykel. Vår packning fick reduceras från två alltfor stora väskor till en. Vi färdas fran kusten, genom bullriga "städer" och byar upp i skogs- och nationalparksområden på slingriga vägar. Jag sitter bakpå, vilket är en annorlunda upplevelse än att köra själv.

Trafiken är tight och mycket, mycket annorlunda.

Hm. Det finns inte något maxantal på antal ungar i en skolbuss. Inte heller synes bälteskrav vara på tapeten. Här kan man inte ta för sig av vägen, om man färdas per mc. Då prejas man av vägen.

Anette Grinde ... . . .

Mc hyra/dag = 600 rupier

Tankning 11 liter = 650 rupier

(55,60 rupier/liter bensin).

Middag 60 rupier

13 dec. Fort Cochin - Kerala

Fort Cochin - Kerala.


En heldag med ricksha. 120 rupier = ca 20 sek. Guide och transport runt staden (som är mycket liten). Besök i kyrkor, tempel och synagoga. Och ett vackert museum.


I ena stunden ter sig tingen riktigt billiga och i nästa ganska dyra. De står helt enkelt inte riktigt i rimlig proportion till varandra. Eller kanske är det så att de fattiga ber om små summor för sina tjänster och de rika ber om stora summor. De kanske helt enkelt ser att det kan göras.

Här finns kinesiska fiskenät. De är fast förankrade på en stor och gles brygga. En stor håv som kräver flera man för att manövreras. Den är konstruerad som en stor sänkhåv som skopar in fisken. Den fungerar genom vikter och motvikter, är uppbyggd med hjälp av träramar och pålar. Pålarna kan vara upp till 30 meter höga.

Vid högvatten sänks näten ner i vattnet med hjälp av stenar som vikter. Vid upptag nås, vid någon brytpunkt, en jämvikt som gör det lätt att få upp nätet ur vattnet. Sedan gäller det att hinna före fåglarna vid bärgningen av fångsten. Det är en spännande konstruktion. Fisken såldes på strandpromenaden i enkla stånd. Den hölls kall genom att delvis och upprepat täckas med is. Något/några av stånden hade en restaurang i kvarteret bredvid, där fisken kunde tillagas enligt önskemål.

Anette Grinde ... . . .

12 dec. Allepey - Ernakulam - Fort Cochin

Frukost på gårdagens middagsrestaurang. Vi letar efter en uttagsautomat och går bet på uttaget. Det gör oss lite oroliga. Fungerar inte uttag på mastercardet? Vi lyckas göra ett uttag från ett annat kort och pustar ut en aning.

Vi bestämmer oss för att åka tåg till Ernakulam. Dit är det 57 km och resan tar ca en timme. Vi tar sedan färja ut till Fort Cochin.

Fort Cochin var småttigt. Och alltför många västerlänningar. På strandpromenaden - söndag kväll - flanerar mängder av indier och indiska familjer. Här finns en härlig fiskmarknad, glass, popcorn och en stark känsla av familje-söndags-ledighet. För mängder av europaluffare hägrade kvällsölen. Vi besöker en special-öl-krog, med bara ett ölmärke och med i princip bara västerlänningar som gäster. Det är en märklig känsla, när turismen tar över något - när det existerar företeelser som inte är indiska bara för att det tilltalar en utomstående grupp.

Anette Grinde ... . . .

Tåg Allepey - Ernakulam = 2*52 rupier

Ricksha till tågstationen Allepey = 50 rupier

Ricksha tågstationen Ernakulam till färjeläget = 20 rupier

Färja Ernakulam - Fort Cochin = 25 rupier

Ricksha färjeläget till hotellet Fort Cochin = 20 rupier

Hotell Elite, Fort Cochin = 500 rupier

11 dec. Kovalam - Alleppey

Vi färdas norrut från Kovalam. Vi färdas idag med taxi till Allepey (Alappuzha). Den är en färd i en kaotisk trafik, till synes utan förutsebara regler. Resan är ca 160 km.

Här finns mängder av extrema ruckel, sida vid sida med mer acceptabla butiker, hotell och bostäder. Skillnaderna är emellanåt enorma.

Enligt info från taxichauffören så drabbades Kovalam inte alls av tsunamin. Stränder och byar längre söderut drabbades dock stort.

Man blir lagom förvirrad och osäker när chauffören möter en ny person och bil när vi åkt en god bit. Han säger att det är hans bror och att han skall ta oss resten av vägen. Vi byter bil, är lite nervösa en kort stund men finner sedan ro i den fortsatta färden - trots den kaotiska trafiken.

Vi finner ett "homestay" (vägg i vägg med YMCA). Hu, nåväl, en natt får vi väl härda. Myggnät upp, kall dusch och en fläkt som låter som om den är på väg att trilla ner från taket.

Resan blev lång. Ca 4 timmar i taxi, utan rast och vila (vare sig för taxichauffören eller för oss). Trafiken är hektisk och kaotisk. Omkörningarna är helt osannolika. Det är vänstertrafik och det är en helt makalös ljudnivå. Det tutas ständigt för uppmärksamhet.

Vi kom fram till Allepey en stund efter kl 1500. Vi letade hotell en stund och sedan värkte magen av hunger. Vi gick ut i det bullrande vimlet. Här finns färger, sprakande färger. Här finns mängder av ljud och en makalös intensitet. Vi log. Detta är avsevärt trivsammare än turiststrandens tjat.

Efter en stunds restaurangletning fick vi syn på en ljus kvinna. Hon var svensk. Hon var ute på sin "pensionärsgratulationsresa" - hon fyllde 65 år den 8 oktober. Hon var ute på en 3 månaders ensamresande i Indien. Imponerande skarpt. Hon skulle flyga hem den 20 december.

Hon rekommenderade en matplats/restaurang och vi gick dit. Hon gjorde oss strax sällskap och gladde oss med berättelser om sin resa från norr och söderut, på västra sidan av detta väldiga land.

Allepey/Allepuzha. Här finns "backwaters" med mängder av turistbåtar (husbåtar). Någon säger att den andres båt kan sjunka och att deras är bäst. Det är dyrt och det blev många nej från oss. Vi letar och funderar vidare till en annan dag.

Anette Grinde ... . . .

100 rupier = 16.70 sek

Diesel kostar här 41,51 per liter.

Kovalam - Allepey taxi 2800 rupier

Frukost 300 rupier

Hotell Allepey 600 rupier

Middag 115 rupier

10 dec. Kovalam - Kerala - Indien

Här finns ett tsunamiprojekt, färdigställt 2010. På stranden finns nu en polisstation, offentlig toalett, promenadstråk och livvaktsstation som har finansierats med medel från delstaten Keralas kassa.

Byggnationer pågår i Kerala. Lite bakom hotellbyggnaderna närmast stranden, som nästan står som en mur mot de bakre husen, finner vi fler små butiker, hotell med smala, smala gränder ner mot strand och mellan husen. Sophanteringen lämnar mycket att önska, även om jag inte upplever Indier som smutsiga. Färger, starka färger som lyser klart. Många tyger lyser enkelhet och slitet, men ändå rent och ordentligt.

I Kovalam upplever vi mången byggnation. Vid promenaden på stranden - 5 meter ovanför strandpromenaden - ser vi att näastan alla hus byggs på. Byggnaderna är inte klara, bara våning 2, och ibland våning 3.

Här är ljuvligt varmt och skönt.

Anette Grinde ... . . .

9 dec. Ankomst till Kovalam - Kerala - Indien

Taxi till Kovalam. Incheckling på det första hotellet, på den sydligaste delen av strandpromenaden. Indierna är som "flugor" när man kommer, men de lugnar sig säkert om någon dag. Strandpromenaden i Kovalam är kort.

Anette Grinde ... . . .

Trivandrums flygplats - Kovalam
ca 12 km
Taxi 400 rupier
(100 rupier = ca 17 sek)

8 dec 2010. Pa fard...

8 december 2010. Avfärd. SAS till London. Tidig avfärd hemifran. Arlanda - Heathrow. 2.40 i luften.


Några timmars väntan pa Heathrow. Restauranger & butiker. Människor av alla de slag. Ja, det är ett myller av människor. På väg från en plats till nästa. Små & stora, unga & gamla, ljusa & mörka. Trötta & glada. Stillsamt tålmodigt väntande. Ibland hastande.


Man kan smått undrar hur många människor som passerar denna flygplats allteftersom. På resande fot. Med alldeles olika perspektiv.


Emirates vidare till Dubai. 6.40 beräknad och faktisk flygtid. Ankomst mitt i natten och några timmars väntan pa nästa plan. Med Emirates kan man gärna flyga. Gott om plats. Mycket god mat och dryck. Fantastisk service. Ett enormt stort plan, med mängder av människor. Något inledande strul med flera personer inbokade pa samma stolar. Det skapade en del förvirring hos några. Och oro hos andra. Vi kommer ivag till slut och ron infinner sig. Resan vidare var god.


En fantastisk meny delades ut. Vi serverades förrätt, varmrätt och efterrätt. Gott vin och godsaker. Bara champagnen kostar extra. Vi njuter och mår väl.


Tänk. Vilken fantastisk ynnest det år. Att få resa. Att få färdas med någon man älskar hogt. Genom livets dagar, genom olika länder och med ett lagom äventyr som följeslagare.



Anette Grinde ... . . .

Barcelona...

28 nov - 2 dec. Barcelona. På besök hos Sofie. Det är kallt och ruggigt. Det är fint och särskilt. Jag blir så glad när jag ser min lilla Sofie vara ute i den stora världen och tillfoga sig kunskap.

Anette Grinde ... . . .