24 dec. Tuticorin - Kanniyakamari

24 december. Start från Tuticorin. Frukost klar ca 0800. Bori med grönskaker och kaffe (50 rupier).

Restaurangen städades - kanske var det årets första städning. Det var i varje fall glädjande att se att väggar, liste och fönster fick sig en omgång (om än kanske med en smutsig trasa).

Idag är himlen grå. På morgonkvisten har böneutrop, klockor, busshorn och flöjter hörts utifrån staden. Och trummor i korridoren.

Ljuden i detta land är ett förunderligt kapitel. Det är en obeskrivbar mängd och en makalös decibelstyrka. Man är alldeles vimmelkantig efter några timmar i stadens kvällsbrus. Och tinnitus tjuter skarpt i öronen, när skrålet slutar utanför.

Tankning 60.52 rup/liter.
510 rupier = 8,43 liter

Ett gråmulet väder. Tankat. Riktning mot den sydligaste udden i Tamil Nadu och i Indien. Klockan ar 0850. I denna stad fanns många stora kristna kyrkor.

Vi har klarat oss bra hittills. "Pepparpeppar" . Endast ett nätsnöre missat, men det gick lätt att ersätta (10 meter for 5 rupier).

Vi lämnar den stora staden, passerar järnvägen som har röd flagg för tågen och lotsar oss ut genom den stora rondellen. I den värsta trafikruschen sitter kvinnor vid vägkanten och sorterar ärtor eller nötter av något slag. Eller kanske var det majs de sorterade.

Strax utanför staden ser vi havet och stranden. Vi kör ner och möts av en fiskeauktion. Dagens fångst rensas, sorteras och säljs. Ett vackert skådespel.

Mängder av människor är på plats. De har fatt en normalfångst, men priset är idag något högre än vanligt eftersom det är gott om kunder på plats.

Ett STORT och rökspyende fabriksomrade ligger strax utanför staden.

Solen finner glipor i allt det grå och värmer oss igen. Vi när åter ett hopp om en regnfri dag.

Saltutvinningsindustrin syns tydligt i markerna efter Tuticorin. Hela landskapet, på ömse sidor om vägen, är täckt av saltutvinningsbäddar.

Det är skönt för ögat när det någon mil senare åter kommer skarp grönska och aktiva risfält.

Palayalkayal
Vi åker förbi en olycksplats med en kraftigt demolerad bil. Vi har varit förskonade från att se olyckor (nästan helt) och är tacksamma (men förundrade) över att vi inte sett fler olyckor i den kaotiska trafikmiljön.

Här ser vi stora bananplantage. Prunkande grönt. Bananer har varit var livlina emellanåt. De små är absolut godast. De stora bananbladen används som ”tallrikar” pa restaurangerna. Första gången vi såg detta gick jag i matstrejk. Sedan har det varit så – alltid – och då var det bara att förlika sig med fakta.

Inga tallrikar och inga bestick. Istället bananblad och höger hand. Aldrig vänster – den anses oren, då den används vi toalettbestyr (bara med vatten, inget papper).

Inne bland alla bananträd ser vi grävda diken. Parallella, med ca 5 meters mellanrum. De skapar egna bevattningsmöjligheter om vädrets makter inte spelar dem rätt i händerna.

Arumuganeri
Det känns riktigt härligt att färdas på detta satt, på julaftonen 2010. Jag önskar att barnen hade varit med! Kanske hade de rynkat pa näsan något åt några av våra boenden och måltider (precis som jag), men njutit av resten. Förfasats över orättvisorna, sett sin livslott och njutit över resans utvecklingsmöjligheter.

Kulasekharapparinam
Kvinnor gräver diken efter vägen. I den rödbruna sandjorden gräver de sig fram med hackor. De gör fina diken. Och vinkar glatt.

Elluvillai
Det är mycket blomster på bussarna. Det hänger blomstren högt, kanske för att inte getter och kor skall äta upp dem vid stoppen. Även om de oftast inte hinner ändå, eftersom stoppen går i flygande fläng.

Ibland får man riktig skramselhicka. T ex när vägen är smal och bussarna genar i kurvan. Och det därtill står en splittrad gethjord mitt i kurvan.

Vi besöker en plats med ett stort tempel. Här finns mängder av människor. De badar på stranden, häller vatten över sig från brunnen och torkar sina kläder i sanden. Sari-tyget, som kvinnorna klär sig i, är säkert 5 meter långt. Och oftast i starka och vackra färger.

Vi närmar oss syd. Solen gassar. Det ar sandigt, sandjordigt. Och torrare än tidigare. Landskapet är lite mer kuperat, om än fortfarande platt. Det är avsevärt torrare än gårdagens landskapsbild, som var ständigt översvämmad.

Navvaladi ( 38 km till sydudden)
Stora vindkraftverk. Flera, flera 1000 stora snurror. Härligt! Alla snurrar i den ljuvliga vinden. Vi ser snurror i flera mil. Tätt, tätt. Nyttjande naturens kraft. Utan att förstöra. Eller förbruka.

Kokos. Bananer. Vindkraftverk. Detta ser vi i mängd under vår resa de sista milen mot den sydliga udden.

Kannakulam.
Vi ser skuggor av bergen i väster. De tornar upp sig som svarta siluetter i fjärran. Höga och skarpa. Bergskedjan går i nord-sydlig riktning, på gränsen mellan Kerala och Tamil Nadu.

Vi kommer ut på en nybyggd motorväg. Helt fantastiskt åker vi en lång bit utan mötande trafik. En rent märklig upplevelse.

Kanniyakamari (kl 1330 - hotell 1400 rup)
Indiens sydligaste udde. Havet är lugnt. Vi ser havet. Hotellet är helt ok.

Detta är en turismiserad plats. Hela byn är nästan bara hotell.

En lång, vacker och hög pir ut i havet och ett viktigt tempel med mängder av besökare. Turiststånd i massor.

Vi mötte en ung polsk familj med tonåringar som reste runt i Indien under 25 dgr. Med buss och flyg. Till viktiga platser från norr till söder. En av ungdomarna berättade glatt om deras resa. Man blir glad av familjer som reser så.

Julaftonsmiddag i en härlig miljo. Vilken lycka. Plasttallrik och bestick på julaftonsmiddagen!

Midnattsmässa i Kanniyakamari. En kyrka helt klädd i ljus (utvändigt). Mängder av finklädda människor. Alla dessa fantastiska färger i kvinnornas saris är härligt att se. En imponerande mässa. Mest kvinnliga besökare - som i många. Men ocks en hel del män. Som vanligt sittande var för sig. Mässan hölls utomhus, utanför kyrkan. Kyrkan hade nog inte räckt till för alla människor som var på plats. Sittande i sanden utanför.

Nattning efter kl 0100, till ljudet av högtalarord, trumvivlar och smällare.

En god julafton. Pa Indiens sydligaste udde...

Anette Grinde ... . . .