Stamtavlor - av Dilsa Demirbag Sten

Stamtavlor
Dilsa Demirbag Sten
Norstedts Förlag, Stockholm
2005

Att tillhöra en stam, eller ett folk. Att älska, men ta avstånd. Att försöka se, förklara och förstå. Att revoltera, men ändå vilja tillhöra. Ja, det finns många sidor av samma mynt.

Det måste vara oerhört svårt, att ta sig loss från en gammal, gammal så starkt patriarkal struktur. Det måste vara oerhört svårt när allt kretsar kring oerhört starka, gamla och starka, sammanhållande led. Där straffet blir förödande hårt. Att klara sig ensam, utan försörjning och möjlighet till liv, är svårt. Att riskera att dödas, för att någon bara sagt något, eller för att man bara funnits på fel plats vid fel tid, eller för att någon vill hämnas en känsla, ter sig onekligen barbariskt.

Dilsa Demirbag Sten skriver om sina rötter hos kurderna i Turkiet och om hur kulturen hos hennes stam ser ut. Hon skriver om nomadernas liv i bergen, om människors flykt till städerna och hur livet förändras över tid. Och hur hon, med fötter djupt nerborrade också i den svenska jorden, påverkas av den tid hon levt och lever i.

För mig, uppvuxen i ett annorlunda land än ett sådant som författaren beskriver, ter det sig bilderna - milt uttryckt - som från en annan tid. Flera tusen år bort. Ändå är de här, strax nära.

Så vet vi att det är, jorden runt, och det är onekligen bra att uppmärksammas på problematiken igen och igen. Boken är skriven i vånda, i kärlek och i strid med en kultur.

Vi vill inte ha denna tid, detta sätt, till vårt land. – men vi vill heller inte att de skall finnas på andra håll i vår värld. Vi vill inte att det skall finnas alls. Kvinnor och barn, män och familjer – alla var för sig, och tillsammans, har rätt till ett drägligt liv. Oavsett var de finns, oavsett var de är födda.

Låt oss alla uppmärksamma kvinnor och barns utsatthet i världens alla hörn. Låt oss hjälpas åt, att se till att deras liv blir fria.

Läs boken, och gör sedan något för någon eller några som sitter instängda i en gammal struktur. Här, i Turkiet, i Israel, i Afrika, i Kina – eller där det ter sig lämpligt just nu.

Slå ett slag för människors frihet och rätt.
Inte slå, som i slag.
Utan slå ett slag, som i uppmärksamhet och handling.
Med omsorg och kärlek, frihet och trygghet.

Gör det, nu.

Anette Grinde
Övra Söderby
2008-02-29

Publicerad i "Sändaren" - nr 6 19/3 2008

Läs andra bloggar om Dilsa Demirbag Sten

Jag håller med dig, Annika Borg

Annika Borg,
- debatt Kyrkans Tidning
2008-02-28.

Jag håller med dig, Annika Borg.
Kyrkan behöver byta attityd, praxis och vända ryggen åt människoovärdiga regler. Nu.
Det gäller inte bara kyrkan, det gäller också människor i samhället i stort.

Vi behöver omsorg. Var och en. Vi behöver kyrkans, och medmänniskornas omsorg. Var och en. Bara så.

Vi behöver visserligen betala våra avgifter, och skriva rätt i våra medlemsmatriklar, för att organisationerna på sikt skall kunna fungera. Men ur ett mänskligt perspektiv behöver vi tydligare se omsorgen om varandra.

När livet rasar, eller en enkel olycka, som ter sig liten, ger olycksaliga följdverkningar. När föräldrar, barn, släkt eller vänner drabbas av livets slut. När olyckan är framme eller en sjukdoms blindhet drabbar hårt. När uppsägningen finns där, och skilsmässan drabbar på sätt som vi aldrig kunnat föreställa oss. När mörkret, eller dimman, skymmer sinnet, och solen inte syns alls. Då, just då, måste medmänniskornas omsorg finnas nära. Tätt intill, alldeles nära.

Medmänniskans omsorg måste finnas nära. Medmänniskan genom vänner, genom kyrkan, genom arbetskamrater och genom de som för övrigt korsar vår väg. Nära, genom tillgänglighet och öppenhet. Nära, genom hjälpsamhet och lyssnade. Nära, genom ansvar. Nära, som om ingen annan fanns och tog det ansvaret. Precis så nära, att vi skulle känna att just så vill jag att någon gör mot mig, när mitt liv drabbas. Just här. Just då. När jag drabbas.

Så, vill jag att kyrkan skall vara. Så, vill jag att människorna skall vara. Där, innanför, och där, utanför.

Kyrkan kan inte bara vara för de enkelt sina. Kyrkan är vårt allas. Även för de som tappat tron en stund. Tappat tron på att det gäller för dem. Det - att de finns, i Herrens famn. I omsorgen, värmen, delaktigheten. Hans omsorg, hans värme, hans delaktighet. I var och ens liv.

Någon går ur. Kanske för att de möts av människor som inte riktigt förmår. Förmår i godhet och öppenhet. Förmår i lyssnandet och seendet. Människor skadas, sörjer, våndas och går ur. De går ur Svenska Kyrkan, kanske för att de inte kan gå någon annan stans – i Svenska Kyrkan. Kanske för att de måste möta just de, som skadat och gjort illa. I den kyrka de egentligen vill vara i. Kanske för att de tvingas vara just där, i den församling, där striden finns. Den strid de inte vill vara i. Kanske är det därför de gått. Inte för att de inte vill vara i kyrkan, i Herrens gemenskap, utan för att de inte mäktar delta i människornas sätt.

Andra kanske går ur av ekonomiska skäl. Utan att se, utan att förstå. Att det är ett måste, om kyrkan skall kunna överleva, att bidra med resurser till kyrkorna, till verksamheten vi vill ha, till barnens väl, till omsorgen, mm. Det är ett arv, att förvalta och tro på. Men vi kanske ställer oss frågan, är det rätt att tro på kyrkan som ett väl – när den stänger och motar de som söker sitt stöd, de som famlat och tvivlat.

Är det möjligt att tro att kyrkan vill mig väl, när den först ser i sin matrikel om jag har betalt det jag ska?

Kommer pengar först, eller kommer omsorg först?

Om pengar kommer först, i något samtal om mänsklig omsorg, behöver vi höja tonen för prioritering av omsorg.

Pengar och medlemskap måste finnas. Men omsorg i tanke och handling, måste alltid komma först.

Anette Grinde
2008-02-28

Det blåser runt knuten

Februari
Sol
Virvlande vindar
Jag hör hur det blåser runt knuten
Lite kallt
Men ändå så ovanligt varmt
Mitt i vår vinter
Då vi brukar skida, skrinna och se grannens barn glatt forsa fram i sin pulka
Så är det inte nu
Här är grönt
Inte vitt
Här är inte som det brukar
Vi har fått nya vänner
Våra vänner vill inte ge upp
De strävar och hoppas
Orkar och försöker
Igen och igen
De motas
med kyla, snö och vind
Men de släpper inte taget
De ger inte upp
De borde inte finnas där
De är inte riktigt rätt
Jordmånen är fel, förutsättningarna nästan omöjliga
Men de finns där ändå
De är rymlingar,
Invandrare från en annan plats,
som tillför
med sitt annorlunda
Sitt närvarande, annorlunda.
De vill verkligen finnas.
Här.
De har hittat något nytt, motigt, strävsamt
Men ändå något nytt
Ibland är det så hårt,
att vi ser hur de
nästan dör
De sjunker, tappar ork och kraft
Men snart lyser solen varmt,
vinden hålls runt knuten,
där lä bygger kraft, när vi inte behöver kämpa i stormens pina
Vi ser
Hur de strävar
Försöker igen
Vi ser dem växa
Vi ser att de tillför
Färg, tanke och glädje
Till oss
Vi växer, när vi ser dem växa
Vi gläds åt deras styrka
Vi gläds åt deras envishet
Att försöka, igen och igen

Lönen är - Liv


Anette Grinde
2008-02-22

Vi vill växa

Gnistrande sol
Ett par grader minus
Himlen är alldeles blå
Skogen är stilla

Jag springer skogsvägen fram
Det är tyst
Tankarna rymmer i sidospår
Jag föser dem sakta tillbaka

Till temat, som berör
Vi vill växa

Växa i antal
Växa i tanke
Växa i gemenskap
Växa tillsammans
Växa i tro
Växa i ansvar
Växa i omsorg
Växa i djup

Vi vill växa
Kan det vara att prova andra spår?
Och att möta nya människor
Hur vi skall bjuda in, eller släppa in, eller möta på annan plats
Möta - den som inte mött oss förr, eller just den som redan finns där
Mitt ibland oss
Kan det vara att gå runt, istället för rakt fram
Är det att se, tänka och göra – nytt och annat, än det som alltid varit förr?
Är det att stanna, och sitta alldeles still?
Eller är det att vända, just där vi inte brukar bryta vårt spår?

Vi vill växa, vandra, vara
Tillsammans under samma tak

Under samma tak
Med låga trösklar
Med öppna sinnen

Växa i antal
- Många tillsammans
Växa i tanke
- Om att våga nytt
Växa i gemenskap
- Kring hela vår kropp
Växa tillsammans
- Oavsett vem
Växa i tro
- På allas vår Gud
Växa i ansvar
- För skapelsens allt
Växa i omsorg
- För varje vår del
Växa i djup
- För det som berör

Gnistrande sol
Himlen är alldeles blå

Jag springer skogsvägen fram
Plötsligt kommer det något där
Något nytt, något stort, något annorlunda
Tankarna rymmer i sidospår
Jag föser dem inte tillbaka
Jag låter dem växa, för nytt och för fler

Växa, för nytt och för fler


Anette Grinde
2008-02-22

Takt, och ton.....

Ord och ton
Takt och mänsklighet
Gemensamt ansvar

Socialtjänsten gör sitt
Polisen sitt
Kriminalvården kämpar för sig, ur sitt perspektiv
Föräldrarna gör så gott de kan, i samråd med livets alla måsten
Skolan och dess lärare och rektorer törs inte sättar ner foten. Ordentligt.
Lärarhögskolan stäms för kränkning av elever, efter samtal, tankar och lektioner.

Barn slås ut tidigt. De får inte plats, blir inte – rätt – sedda, och kan inte utveckla sin bästa sida, passande för vårt gemensamma samhälle.
Det finns ingen som står och går vid deras sida. Ingen som lär och fostrar, finns till hands, sätter livet i dess rätta sammanhang med möten, värderingar och allas vårt väl i rätt sorts fokus.

Hur hittar vi rätt, och vad är egentligen rätt?

Vi kan nog alla enas om att vi inte önskar våld, ondska och utanförskap i vårt samhälle.
Vi vill nog inte höra talas om barn och ungdomar som slås ihjäl av sina jämnåriga eller sina föräldrar, eller föräldrar som slås ihjäl av sina barn.

Jag kan inte säga vad som är värst, bara att samhället måste ändra förhållningssätt. Utvecklingen är helt enkelt inte ok.

Vad görs, vem gör – när barnen börjar slira fel.

Dagis och förskola ser, tidigt, tidigt att detta barn kommer att hamna snett, kanske slås ut.
Varför kan vi inte fånga dem då?
Skolan ser att de missar. Inte bara någon enstaka, utan en efter en. Och sedan en till.
Varför låter vi det fortgå?
Lärarna är rädda. Många hoppa av sin yrkesbana, eller går på det mest försiktiga spåret. Tassar och förlorar. Förlorar elevernas respekt, och deras möjlighet till kunskap.

Varför står vi inte vid lärarnas sida?
Och varför står vi inte vid elevernas sida när vi ser all frustration och längtan?

Var tar de vägen?
Eleverna som missar sin plats?
Vad händer med, och i, deras liv?

Några stretar på. Några hamnar snett. Några hamnar utanför.

Några hamnar innanför – fängelsets murar. För att lätt igen hamna utanför samhällets ramverk, när de igen andas frisk luft där utanför. Ensamma, utan arbete, utan bostad och utan att fångas av samhällets skyddande nät. För att vi inte möter dem, ser dem, ställer krav, hjälper, finns till hands och visar att vi bryr oss om.

Ja, hur hittar vi rätt, och vad är egentligen rätt?

Om vi suddar, backar och börjar om.

Från början.
Igen.

Hur vill vi då att vårt samhälle och vårt förhållningssätt emot varandra skall se ut?

Hur når vi sedan dit?


Anette Grinde
2008-02-20

Vem skall stå för vad?

Det händer och görs.
Det ändras och funderas.
Ibland går det fort och ibland blir det på tok.
Det händer också att det blir riktigt bra och t o m bättre än förr.

Vi ser att skatterna sänks.
Skatter är ett problem, från många håll.
De är ett måste, och vi måste hjälpa till.
- Men ibland ser vi inte riktigt nyttan, eller att ansvaret är vårt.
- Och ibland blir vi mest bara frustrerade, då vi ser att det är så många som bara ser till sin personliga nytta.

Jobbskatteavdrag introduceras. Som en egen nytta. För ung, och för gammal. Till glädje för många. Skattehöjden påverkar moralen. Andras förhållningssätt likaså. Skatt och förhållningssätt påverkar stort. Ju mindre vi själv får kvar för vårt stret, desto mindre vill – kan – orkar vi bidra. Ju mer vi ser att andra inte gör, desto mindre vill också vi. Bidragen slimmas, skatterna ändras, kraven höjs – det egna ansvaret ställs på sin spets. Det visar sig, hur ändringarna slår. Det visar sig, hur vi tänker och gör.

Till slut når vi en gräns. När något måste ske.
Hårdare nypor.
Kraftigare tag.
Ett nytt förhållningssätt.
Vi måste hjälpas åt.
Med tanke, handling och faktiska resurser.

Jag undrar;

Vem skall stå för äldreomsorgen och barnens väl?
Vem skall stå för ungdomar och vuxna som faller utanför?
Vem fångar de kriminella så att de byter stig – och i stället fortsätter sin vandring genom livet på ”rätt” spår?
Vem ser den arbetslöse som tappar ork och takt?
Vem fångar den långtidssjukskrivne, som inte själv orkar ta sig tillbaka?Vem hjälper föräldern som inte hinner med sin familj, sitt jobb och alla räkningar som väller in?
Vem ser och hjälper barnet, som ser sina föräldrar i missbruk och våld?
Vem ser den som utsätts för orättvisa, vrede och bristande omsorg?

Jag undrar, kan detta bara ske av någon?
Kan det vara bara någons uppgift?
Såsom t ex kommunen, kriminalvården eller polisen.

Men – hur skall de kunna, när pengarna inte räcker? Hur skall de kunna, när allt ligger på deras bord? Som är belamrat med lagar, förordningar och en rädsla att kliva in där de måste göra fel. Där de riskerar medias hets, och medborgarnas hårdföra vrede.
Kanske måste det istället vara allas vårt uppdrag?
För mig, måste svaret på detta vara ett Ja.
Det måste vara allas vårt uppdrag.

Det måste vara allas vårt uppdrag.
I tanke, handling och med faktiska resurser.

Vi måste säga till.
När vi ser att något är fel.

Vi måste hjälpa varandra.
När vi ser att något är fel.

Helt klar är att ändring måste ske. Helt klart är också att ändring sker. Någon gör, någon ser, någon fångar. Men – det är alldeles inte tillräckligt nog. Fler måste göra. Fler måste se. Fler måste fånga.

Det måste verkligen till fler som gör.
Funderar, debatterar och tar ansvar – och gör.
Ibland är det svårt. Forum saknas. ”Likasinnade” att utveckla samtal och tanke finner inte sin väg och utveckling tillsammans – eller ord och person ”besvärar” och stör det vanliga och därmed det mer vardagligt enkla. Besvär, möter onekligen motstånd. Ofta möter det också vrede och hårda ord, ibland också i frustrerande våld.

Vad är rätt, egentligen?

För mig är rätt, i det vardagliga, t ex,

Att det är möjligt att hitta ett, för var och en, relevant arbete
Att det finns förutsättningar att vi, var och en, kan klara oss själva, vår närmaste familj och vår livssituation – i dräglig ton. Eget ansvar, med goda förutsättningar.
Att det finns backup i samhället när det strular, t ex med arbete, bostad, mat på bordet och någon form av social gemenskap
Att basbehoven fungerar för alla
Och att ingen riskerar att falla mellan stolarna

För mig är rätt, i enskilda handlingar, t ex,

Att vi säger ifrån när något är fel
Att vi ställer upp för den som utsätts för våld, förtryck och orättvisor
Att vi inte låter barn och/eller vuxna hamna i utanförskap
Att vi ser på varandra med omsorg

Rätt är att ta ansvar. Rätt är att vi alla tar ansvar. För oss själva och för vår nästa. För vårt samhälle och för vår jord.

I samhället och i vår vardag möter vi orättvisor, ondska, våld och utanförskap – ibland med eget ansvar och ibland helt oförskyllt. Ondskan är svår att värja sig mot – den tär, sänker, pinar och ibland slår den alldeles ut oss. Den vållar besvär. I stora mått.

Rätt – är att tala, göra och verka.
Rätt – är att ”slå ett slag” för rätt, inte med våld eller ondska utan istället med kärlek, omsorg och empati.

För varandra.
Inte mot.

Anette Grinde
2008-02-20

Samhällets livsnerv....

Ideella föreningar
En i samhället oerhört viktig livsnerv.

Mängder av människor involverar sig i den ideella sektorn, bestående bl a av de olika ideella föreningarna som finns i samhället. Där finns samvaro och aktiviteter, tillsammans. Människor förkovrar sig. De idrottar eller idkar aktivt friluftsliv, de njuter, tränar och tävlar. De hjälper varandra. De förenas kring sin tro, sina intressen och sina ideal, liksom kring mervärdet att verka tillsammans med andra med samma eller liknande inriktning. De uppfylls av sina intressen, som kan vara rent ”egoistiska” och/eller generera fantastiska mervärden för sina medmänniskor.

Vad vore idrotten och det gemensamma friluftslivet - utan alla dessa ideella krafter? Eller de politiska partiernas samhällsnärvarande aktiviteter? Var vore de olika kyrkorna/religionerna all verksamhet? Eller allas våra möjlighet att lära schack, kubb, data, gammaldans, hip-hop, dragspel, måleri, pistolskytte, dans, teater, segling – och alla andra fantastiska aktiviteter som idkas därute i stugorna, på arbetsplatserna, i kommunlokalerna, i skogen eller kanske på idrottsplatserna. Kort och gott, vad vore samhället utan alla dessa ideella krafter?

När jag bläddrar i föreningsregister i några olika kommuner i vårt land ser jag en oerhörd bredd, och förundras. Där finns flera hundra ideella föreningar/klubbar – i varje kommun, som drivs med engagemang och glädje, och - i de absolut flesta fall – med bara eller nästan bara ideell kraft, utan pengar utifrån.

Föreningarna drivs ofta av eldsjälar, av människor som finner glädje att dela med sig, av sin kunskap och sitt engagemang - och att det finns andra människor som delar det intresse som föreningen har som sin tanke. De drivs också av en fantastisk uppfinningsrikedom, i sin önskan att kunna leva vidare utan egentliga resurser.

Bakom föreningarna finns ofta en styrelse, med någon eller några riktiga ”brinnare”. ”Brinnarna” finns även utanför styrelsens hägn, t ex i ledarlagens hängivenhet. År efter år ägnar de åt sin sport eller sitt intresse. Kväll efter kväll fyller de sin almanacka med samtalet kring att göra friidrotten tillgänglig för fler, eller förfina skyttet, eller skriva artiklar, bidragsansökningar och verksamhetsrapporter för dansens eller konstens frammarsch genom bygden. Oavlönat, i pengar. Men avlönat i glädje, när resultaten syns hos människorna som medverkar.

Låt oss alla medverka till att synliggöra dessa föreningar, deras eldsjälar och alla deras medverkande medlemmar.

Låt oss, som inte är med just hos er, ta del av en del av er verksamhet.
Låt oss, som är med i en förening, dela med oss av allt det som händer i vår förenings verksamhet.
Kanske är det just det vi – du eller jag - söker, som skulle ge ett annorlunda mervärde i vårt liv.
Kanske är det en del av det som behövs, för att just den föreningen skall få ny kraft, nya medlemmar och nya synsätt – till glädje för fler och till glädje för samhället i ett större perspektiv.

Eller kanske är det något av det som behövs – för en bättre omsorg om varandra, i det samhälle vi lever i, här och nu.

Anette Grinde
Ordf. Mångfald Tillsammans
2008-02-20

Det går i vågor....

Strax utanför byn bor de utslagna missbrukarna.

I skogskanten, där mitt i den fantastiska naturen. De bor i bortdömda husvagnar, eller t o m i tält. Det är tur, för dem, att vintern detta år är riktigt mild.

För Vasaloppsåkarna är det värre, liksom det är för Vikingarännets vara. Frånvaron av kylan ger vare sig träningsis eller träningssnö och kanske då inte heller ett vettigt tävlingsunderlag. För några krisar det mer än för andra. Snö är lättare att lägga på i spåret, än vad isen är på sjön.

Vi får hoppas att gatorna sopas tidigare i år, så att vi istället kan träna med inlines och rullskidor. Träning behöver vi, för hälsans skull, och ibland får vi byta form och takt.

Den som var på frammarsch igår, är borta imorgon. Det går i vågor. Prioriteringarna, livet, tävlingarn, hälsan och allt annat som hör livet till. Skidor, pulka och skridskor byts kanske mot inlines, gungor och kajak.

Jag hör att golfen är på tillbakagång. Kanske är det boule eller mc som istället drar, eller kanske får segling eller schack en allt större storhetstid.
Det går i vågor.

Jag hoppas att det är "en topp" på väg, för de som bor där borta i skogskanten. Där, mitt i den fantastiska naturen. De - som kanske tappat hoppet på att det finns en god tid avsatt just för dem.

Anette Grinde
2008-02-20

Det vackra fantastiska Indien....

Idag går min tanke till Indien, när jag läser om gymnasieeleverna som praktiserat i Indien. (NT 19/2 2008). De har sökt stipendium och bidrag från lokala och nationella organisationer. De har lyckats få ihop ett tillräckligt kapital, och de har fått helt nya erfarenheter från ett land, som är väldigt annorlunda än vårt.

Det vackra fantastiska Indien.
Där kan man färdas, åtminstone under delar av året, bekvämt per mc. Nåja, bekvämt är ett relativt begrepp. Man kan också färdas, och vistas, på annat sätt. T ex med buss, tåg eller kanske per bil. Valet är fritt, även när omgivningarna är så annorlunda. Det sätt vi väljer ger oss också olika upplevelser. Den ena inte sämre än den andra, men återigen – annorlunda. Trafiken i Indien, är verkligen annorlunda.

Man kan färdas genom små byar, på vägar som knappast finns – som ser annorlunda ut i verkligheten jämfört med på kartan. I den mån det finns någon karta, och vägen går åt just det hållet, just där. I Indien ser man sådant man aldrig ser hemma. Annorlunda, är ett väl beskrivande ord. Människor, fattigdom, rikedom, risfält, smuts, färger, glädje, vidder, människomängd, bostäder – för rik och för fattig, liksom religionens betydelse för människornas väl. Allt - detta & annat - visar ofantliga skillnader i jämförelse med vårt sätt och vårt liv, här hemma.

Man ser kläder och grödor på tork efter vägkanten eller vid husen, tälten eller skjulen. Man ser torghandel, små, små affärer eller plåtskjul som används för affärsändamål, i varje hörn eller kurva där någon ibland passerar. Även om någon bara passerar ett par gånger per dag. Man ser människor som försöker överleva, dag för dag. Knotiga. Trötta. Stretande.

Barnen. Vi möter de lyckosamma barnen, som får gå i skola. De färdas per fot. Med skoluniform för sin skola, med ryggsäck och med förbättrade förutsättningar för sen. Men - vi möter också barnen, som följer oss sakta, smutsiga – med en aktiv bön om ett bidrag. Eller barnen som går vid sin faders eller släktings sida, med hackan på ryggen på väg ut för ett dagsverke till. Vi stannar till vid en skola. Barnen står på långa led. Någon busar och faller utanför. En örfil för honom raskt tillbaka.

I nästa by byggs en idrottsplan, för de som tillhör byn. Arbetarna bor i tältlägret strax intill. De tillhör inte byn. De går från by till by. Barnen betraktar oss nyfiket. De är smutsiga, fattiga och utan möjlighet till utbildning. Utan tillhörighet. De är födda så, i den rollen. I den familjens klass, struktur och kultur. Risken är stor att de förblir där.

Det sägs att vi kan välja vad vi gör av våra liv. Låt oss välja att göra något, för alla de som inte har så många valmöjligheter i sina liv.

Något – för de som finns här hemma, och något för de som finns någonstans långt där borta.

Anette Grinde
2008-02-19

Publicerad i Norrtälje Tidning (Synpunkt) 2008-02-26

Vårtecken.....

Solen skiner
Termometern visar på nästan 10 grader
Plus

Vinden är loj
Himlen är alldeles blå
Det värmer skönt, där vid husknuten

Blommorna i stenrabatten står starka
Sträckta
Inte som häromdagen när det var stretsamt
att försöka
Överleva
hela vintern

Idag ser vi att
Färgerna är klara
Ryggen är sträckt

Blomman i sig
är utsträckt, i varje del.
Stark
Står den där
Och njuter
Solens värme

Då hör vi ljudet
Det goda mullret
Det som hör våren till

Vi vänder oss om
Vi ser att grannarna vänder sig om
Vi sträcker på oss

Då ser vi dem
Där de kommer sakta fram
Glidande
Lugnt
På de slingrande mjukt doserade vägarna

Inte
Med fart och vrål

Utan bara
med lugn och
med takt

Vi ser dem
Ännu bara någon enstaka
Som ett vårtecken
I vårens värmande strålar
Här
På landsbygdens slingrande vägar


Anette Grinde
2008-02-17

http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1900212.ab

Kvinnor i svart....

Varje fredag - på samma plats och vid samma tid - demonstrerar organisationen Women in Black, i Jerusalem.

Budskapet är "Stoppa ockupationen".

Rörelsen startade i Israel i januari 1988, en månad efter utbrottet av den första palestinska intifadan – upproret eller den öppna allt våldsammare konflikten mellan israeler och palestinier.

En grupp av israeliska och palestinska kvinnor beslutade då att förenas i en tyst protest mot den olagliga ockupationen av Palestina. Organisationen har sedan dess fortsatt sin manifestation i Jerusalem varje fredag.

Tyst.
Fredligt.
I Icke våld.
I svart.
Fredag, efter fredag.
År ut, år in.

Motsvarande rörelser finns nu i fler länder, samlade under begreppet Woman in Black. Ofta har man sin tysta demonstration samlad på en plats, och på en fast veckodag. Till demonstrationen, och till dess avsikt och dess tanke, kan var och en ansluta. Var och en kan ställa sig där, på fredens sida – i protest mot ovärdigheten mot att människor utsätts för våld och orättvisor, i strid mot mänskliga rättigheter i vår värld.

Kvinnor i svart har demonstrationer i Stockholm på lördagar och i Uppsala på torsdagar.

Tyst.
Fredligt.
I Icke våld.
I svart.
Vecka, efter vecka.
År ut, år in.

De står för fred och mänskliga rättigheter.

Vilket skäl har du, att inte stå där?

eller …

Vilket skäl har du, att inte arrangera motsvarande tanke, eller rörelse, på din hemort?


Anette Grinde
2008-02-14.

http://www.thewomaninblack.com/
.
http://www.womeninblack.org/
.
http://www.fredskontakt-uppsala.net/

.

http://www.fredskontakt-uppsala.net/kvinnor_i_svart.html
.
http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1839476.ab

.....

Stäng din dörr, lås....!

Hur vill vi att vårt samhälle skall se ut?

Stäng din dörr, lås.
Stanna inte efter vägkanten, om någon fått problem.
Inse, att människor som en gång felat – alltid kommer att fela.
Förstå att brottslingar, är brottslingar – nu och sen.
Gå inte fram och lägg dig i, när du ser att brott begås.
Se bort, när något händer.

Se bort, när dina medmänniskor utnyttjas, skadas.
Använd hårda ord, oförsonlighet, vrede eller kanske t o m aktivt våld
– eller bara stillatigande tystnad
- för egen framgång, eller brist på mod att hjälpa din nästa.

Anse samhällets regelsystem som inte gällande - när det är dyrt, besvärligt och inte passande.
Kräv bidrag från samhället, fast vi kan klara oss utan dessa

Utnyttja.
Det som utnyttjas kan.
Låt vara, att människor skadas på vägen.

Är det så, vi vill att vårt samhälle skall se ut?

Vad gör du - idag - för att motverka den samhällsutvecklingen?

Anette Grinde
Ordf. Mångfald Tillsammans
2008-02-14