Det vackra fantastiska Indien....

Idag går min tanke till Indien, när jag läser om gymnasieeleverna som praktiserat i Indien. (NT 19/2 2008). De har sökt stipendium och bidrag från lokala och nationella organisationer. De har lyckats få ihop ett tillräckligt kapital, och de har fått helt nya erfarenheter från ett land, som är väldigt annorlunda än vårt.

Det vackra fantastiska Indien.
Där kan man färdas, åtminstone under delar av året, bekvämt per mc. Nåja, bekvämt är ett relativt begrepp. Man kan också färdas, och vistas, på annat sätt. T ex med buss, tåg eller kanske per bil. Valet är fritt, även när omgivningarna är så annorlunda. Det sätt vi väljer ger oss också olika upplevelser. Den ena inte sämre än den andra, men återigen – annorlunda. Trafiken i Indien, är verkligen annorlunda.

Man kan färdas genom små byar, på vägar som knappast finns – som ser annorlunda ut i verkligheten jämfört med på kartan. I den mån det finns någon karta, och vägen går åt just det hållet, just där. I Indien ser man sådant man aldrig ser hemma. Annorlunda, är ett väl beskrivande ord. Människor, fattigdom, rikedom, risfält, smuts, färger, glädje, vidder, människomängd, bostäder – för rik och för fattig, liksom religionens betydelse för människornas väl. Allt - detta & annat - visar ofantliga skillnader i jämförelse med vårt sätt och vårt liv, här hemma.

Man ser kläder och grödor på tork efter vägkanten eller vid husen, tälten eller skjulen. Man ser torghandel, små, små affärer eller plåtskjul som används för affärsändamål, i varje hörn eller kurva där någon ibland passerar. Även om någon bara passerar ett par gånger per dag. Man ser människor som försöker överleva, dag för dag. Knotiga. Trötta. Stretande.

Barnen. Vi möter de lyckosamma barnen, som får gå i skola. De färdas per fot. Med skoluniform för sin skola, med ryggsäck och med förbättrade förutsättningar för sen. Men - vi möter också barnen, som följer oss sakta, smutsiga – med en aktiv bön om ett bidrag. Eller barnen som går vid sin faders eller släktings sida, med hackan på ryggen på väg ut för ett dagsverke till. Vi stannar till vid en skola. Barnen står på långa led. Någon busar och faller utanför. En örfil för honom raskt tillbaka.

I nästa by byggs en idrottsplan, för de som tillhör byn. Arbetarna bor i tältlägret strax intill. De tillhör inte byn. De går från by till by. Barnen betraktar oss nyfiket. De är smutsiga, fattiga och utan möjlighet till utbildning. Utan tillhörighet. De är födda så, i den rollen. I den familjens klass, struktur och kultur. Risken är stor att de förblir där.

Det sägs att vi kan välja vad vi gör av våra liv. Låt oss välja att göra något, för alla de som inte har så många valmöjligheter i sina liv.

Något – för de som finns här hemma, och något för de som finns någonstans långt där borta.

Anette Grinde
2008-02-19

Publicerad i Norrtälje Tidning (Synpunkt) 2008-02-26