Takt, och ton.....

Ord och ton
Takt och mänsklighet
Gemensamt ansvar

Socialtjänsten gör sitt
Polisen sitt
Kriminalvården kämpar för sig, ur sitt perspektiv
Föräldrarna gör så gott de kan, i samråd med livets alla måsten
Skolan och dess lärare och rektorer törs inte sättar ner foten. Ordentligt.
Lärarhögskolan stäms för kränkning av elever, efter samtal, tankar och lektioner.

Barn slås ut tidigt. De får inte plats, blir inte – rätt – sedda, och kan inte utveckla sin bästa sida, passande för vårt gemensamma samhälle.
Det finns ingen som står och går vid deras sida. Ingen som lär och fostrar, finns till hands, sätter livet i dess rätta sammanhang med möten, värderingar och allas vårt väl i rätt sorts fokus.

Hur hittar vi rätt, och vad är egentligen rätt?

Vi kan nog alla enas om att vi inte önskar våld, ondska och utanförskap i vårt samhälle.
Vi vill nog inte höra talas om barn och ungdomar som slås ihjäl av sina jämnåriga eller sina föräldrar, eller föräldrar som slås ihjäl av sina barn.

Jag kan inte säga vad som är värst, bara att samhället måste ändra förhållningssätt. Utvecklingen är helt enkelt inte ok.

Vad görs, vem gör – när barnen börjar slira fel.

Dagis och förskola ser, tidigt, tidigt att detta barn kommer att hamna snett, kanske slås ut.
Varför kan vi inte fånga dem då?
Skolan ser att de missar. Inte bara någon enstaka, utan en efter en. Och sedan en till.
Varför låter vi det fortgå?
Lärarna är rädda. Många hoppa av sin yrkesbana, eller går på det mest försiktiga spåret. Tassar och förlorar. Förlorar elevernas respekt, och deras möjlighet till kunskap.

Varför står vi inte vid lärarnas sida?
Och varför står vi inte vid elevernas sida när vi ser all frustration och längtan?

Var tar de vägen?
Eleverna som missar sin plats?
Vad händer med, och i, deras liv?

Några stretar på. Några hamnar snett. Några hamnar utanför.

Några hamnar innanför – fängelsets murar. För att lätt igen hamna utanför samhällets ramverk, när de igen andas frisk luft där utanför. Ensamma, utan arbete, utan bostad och utan att fångas av samhällets skyddande nät. För att vi inte möter dem, ser dem, ställer krav, hjälper, finns till hands och visar att vi bryr oss om.

Ja, hur hittar vi rätt, och vad är egentligen rätt?

Om vi suddar, backar och börjar om.

Från början.
Igen.

Hur vill vi då att vårt samhälle och vårt förhållningssätt emot varandra skall se ut?

Hur når vi sedan dit?


Anette Grinde
2008-02-20