8-10 vildsvin, 15 meter bort.
Jag promenerar hemåt från bussen. Pannlampan är hemma, mörkret kompakt.
Jag hör något, stannar. Det låter som steg i snön.
Jag ser ett grått pärlband i mörkret, de passerar strax framför mig. Jag känner mig obekväm, men kan inte påverka situationen.
De 8-10 vildsvinen hastar raskt vidare upp i skogen. Jag tar ett djupt andetag och går vidare hemåt.
Hemmavid, fredag kväll, 6/12-24.
Ett tv-inslag häromdagen pekade utmanade på flera riksdagsledamöter för att de klipp-och-klistrat andras texter, tex utredningar eller artiklar, till egna motioner. De gjorde dem illa berörda, någon rymde in på toaletten. Var detta den viktigaste nyheten för dagen? Nej, förstås inte, men kan vi använda konceptet? Kan vi hjälpa riksdagsledamöter att skriva motioner, att ge dem förslag, t o m färdiga motioner att lämna in?
Ja, det är alltid bäst att skriva eget material, texter och bilder är ju rättighetsskyddade. Någon kan behöva få betalt för intrånget. Vi får inte stjäla.
Men.
Vilken motion och vems text var det egentligen de talade om? Vilken var sakfrågan i motionen? Om en riksdagsledamot inte är kompetent uppgiften att skriva, kan vi hjälpa hen med det? Vilka riksdagsledamöter är framåtsyftande för klimatfrågorna, kan vi hjälpa dem lite mer?
Och.
Kanske kan vårt syfte med en text vara just det, att den ska kopieras och infogas och göras till motioner, utredningar och lagstiftning.
Ett pepp till politikerna behöver kanske vara att få politikerna - de som sitter på förändringsmöjligheterna - att se att människors vardag måste gå ihop, att de behöver jobba på det istället för att bara kritisera andra. Peppa dem att lägga fokus på förbättringar istället för på kritik. “Säg vad du vill åstadkomma, berätta om din målbild".
Till exempel.
Om en politiker ger uttryck för att hen fattar att de allmänna kommunikationerna är viktiga, kan vi då skriva tal, debattartiklar, inlägg med allt positivt som de allmänna kommunikationerna ger? Höja frågan och ledamoten som lyft den? Samma med andra frågor som ger positiva effekter på klimatet, hela tiden med resultat i fokus.
De allmänna kommunikationerna ger positiva effekter på människors dagliga liv, folk kan ta sig till sjukhus, skola, jobb, mm. Med bra allmänna kommunikationer behöver färre egen bil, med färre batterier och mindre föroreningar som naturlig följd (= färre skador på djur, natur, livsmiljöer och orörda marker.)
Hörde ni sommarpratet i somras om hur mycket färre bilar och batterier som behövs bara genom bättre allmänna kommunikationer?
Alltså.
Kan vi åstadkomma förändring genom att i högre grad hjälpa riksdagsledamöter eller kommun/regionpolitiker med bra texter, tal, artiklar och motioner och genom att - positivt - uppmärksamma allmänheten på de ledamöter som jobbar för bra frågor?
A..
Måndag 18/11-24.
10 km morgonpromenad. Roslagsleden. Samtal om livet.
Det jag trodde var kärlek, en bok om psykiskt våld. Gloria, i rasismens skugga. JAG, en roman om Karin Larsson och Sluten anstalt - böckerna går som en tråd genom två timmars samtal om våld i nära relationer, Karin och Carl Larsson, inklusive frågan om psykisk hälsa och vem som ser det psykiska våldet, kriminalitet, skola, utanförskap, hjälp till familjer som själva inte kan och personliga egenskapers påverkan på var och ens liv.
Vi talar om böckerna, men mest om sakfrågorna som de lyfter. Hur ska någon bli människa om man inte får träffa sina barn? Eller om allt blir straff, inget vård, ingen mänsklighet eller värdighet? Vi talar om kärlek, hur det psykiska våldet ser ut, när vi inte ser vad som är vad, hur vi ser på skillnaden mellan fysiskt och psykiskt våld, och likheterna mellan relationen och sekten, t ex Knutby. Hur kan man hjälpa sig själv? Hur kan man hjälpa andra?
Kärlek, trygghet och gemenskap är uppenbart viktiga nycklar i livet.
När jag läser klart Det jag trodde var kärlek kom jag också att tänka på Beata Hanssons bok Drömmen om Tom Walter. De bär helt olika ämnen, men de rör ändå tangerade frågor, eller hur?
Kärlek och tillhörighet.
Livet, ja, livet.
A..
#Detjagtroddevarkärlek - en bok om psykiskt våld. #Gloria - i rasismens skugga. #JAG - en roman om #KarinLarsson och #Slutenanstalt #drömmenomtomwalter #livssamtal #kulturtorget #roslagsleden
I fredags ca tio km, i lördags drygt 20 km och söndags kanske 15 km - promenad. Måndag 10 km. Jag försöker lapa lite dagsljus.
17 november 2024.
Motvinden var sträv när jag vandrade över Velända gärde igår. Jag såg inga rådjur, hjortar eller vildsvin. Inte heller några älgar. De tryckte säkert i skogens lä.
På vägen låg flera döda möss, kanske fyra. Kanske räknas de inte längre när de förlorat livet på vägen. Jag undrar hur det kunde vara så många, jag kanske inte får något svar på det. Så kan det ju vara, att vi undrar över livets frågor, men inte hittar några tydliga svar. Det finns så många tankar om alltet. Vad är rätt egentligen?
Vi pratade om boken Gloria, i rasismens skugga, av Elisabeth Åsbrink och Gloria Ray Karlmark. Det var oerhört tuff läsning, obegripligt hur man kan se på andra människor, men ännu tuffare för alla de människor den handlade om. Människor levde mitt i hatet, där rasismen var fruktansvärd. Vi tittar på bilden där en ung - vit - kvinna har ett ansikte förvridet av aggressiva känslor, där hon går bakom den hon så starkt avskyr. För att personen har en annan hudfärg. Vit makt och grov rasism är orden - handlingarna - vi ryser kring.
Vit makt kopplar jag nu - idag - till en relativt liten klick människor, men i bokens tid var det en stor grupp som trodde sig vara större än andra. Vi ska inte vara naiva och tro att den håller sig lugn. Makt är en trigger.
Tiden går just nu tillbaka, det spelas på rädsla, vi och dem och makt över andra. Det är tydligt att vunna segrar inte är vunna för evigt. Vi får vara rädda om, fortsätta strida för, varje framgång - delseger - som vunnits.
I lä är det skönt, men motvinden väntar om hörnet.
A..
I fredags ca tio km, i lördags drygt 20 km och idag kanske 15 km - promenad. Det sägs att dagsljuset är viktigt, så jag försöker lapa lite ljus.
Fredag 15/11-24.
det är mörkt
natt går sakta mot dag
molnen skymmer det blå
i kanten lyser svagt rött
det är mörkt
gryningsljuset kommer sakta
jag ser dagen komma
tänker på människor
samtalen och livet
vandrar sakta
möter
den nya dagen
det ljusnar
välkommen, ska du vara.
A..
Motvind.
Jag går till bussen. Jag vill inte åka bil, jag ser de allmänna kommunikationerna som viktiga. Jag nyttjar dem, reflekterar också över otillgängligheten. Jag har idag (lördag) 10 km till bussen, ja, jag går till bussen. På kvällen hemåt får jag gå i den andra riktningen. Idag är det regn och motvind. Jag går ändå, jag såg inte att jag hade något annat val. Mitt skäl är min hälsa, den kräver fysisk rörelse. Mitt skäl är också klimatet. För att jag tror att det jag gör spelar roll.
Jag kan gå 10 km, ja, men alla kan inte det. De allmänna kommunikationerna är viktiga för klimatet, har vi många gånger konstaterat. De behöver vara tillgängliga, gå på vettiga tider och täcka de områden där det bor folk. Det finns förbättringspotential på alla dessa områden.
Någon kommer att svara: det finns inga pengar till det. Någon annan: ta bilen.
Men, om vi vet att de allmänna kommunikationerna är en viktig del i klimatarbetet, varför ska vi då inte prioritera det?
Jag tar bussen, blir glad när jag ser att fler prioriterar sina allmänna kommunikationer och när jag hör andra tala om vikten att bussen finns. Jag blir glad när jag hör om människor som utbildar sig till chaufförer, för att kunna vara en kraft i klimatomställningen. Jag blir lycklig när jag hör om föreningar och företag som stannar på marken, tänker närproducerat och väljer att aktivt, varje dag, tänka i klimattermer. Jag blir varm i själen när jag hör politiker resonera runt klimatet och bestämma sig för att driva den riktningen. Det ger mig hopp att det finns människor på alla nivåer som söker möjligheter istället för hinder.
Tack, till alla som gör, som lever med klimatfrågorna i tanken och hittar sätt att påverka oss i rätt riktning.
Det tog mig 2 ½ timme att ta mig mina två mil till jobbet idag. Jag fick rörelse, frisk luft och dagsljus. Jag fick också konstruktiv tanketid.
Motvind är tufft, men ibland är det också medvind.
Tack.
A..
Onsdag 13 november 2024.
det låter som om det regnar
jag lyfter ansiktet
mot den blå skyn
känner inga droppar
hör dem falla
ser inte
hör
dropparna falla
solen stiger sakta
frosten släpper sitt grepp
tinar
faller sakta
på de torra löven
som täcker marken
faller
sakta
dropp dropp
som när det regnar
hör regnet falla
av frosten som ger vika
när solen sakta stiger
välkomnar dagen
A..
Nachtweij, Emma Maria Carolin Född: 1994-01-01. Avliden: 2019-05-25. Gravsatt: 2019-06-18. Västra kyrkogården. Kvarter: TER. Gravplats: 00081. Hemort: Göteborgs Oscar Fredriks församling. Gravplatsnummer: 31TER 00081.
Tisdag kväll.
En älg kliver upp ur diket. Jag kör sakta, ser den i vänster ögonvrå. Den byter riktning, vänder längs bilen istället för rakt mot. Mycket nära, men utan faktisk närkontakt.
Det är mörkt, inget månljus, ingen snö och inga reflexer på djuren. Vi pratar om upplevelsen, bearbetar traumat. Vi andas ut, fortsätter sakta framåt.
Två km senare rör det sig i kanten igen. Ett vildsvin går sakta på ängen. Det är litet. Jag saktar in, ställer mig stilla, ser några stora på andra sidan och ett gytter av små. De virrar över vägen, de flesta struntar i bilen, går bara på. En fegar, vänder, springer tillbaka. Hur många är de, ja, minst tio skulle jag tro. Vi åker sakta vidare.
Några hundra meter senare rör det sig i högerkanten, strax utanför vägen. Det är fler vildsvin på åkern, kanske tio till. De är kvar vid sidan, trynar i jorden efter gott.
Jag ser alltid djur på ängarna i gryning, skymning och dagsljus, men sällan i mörkertid. De finns förstås där, bara bortom vägen. Tisdagskvällens upplevelse är tankeväckande och mäktig. Älgar är otroligt stora, vänder om de hinner. Vildsvin är hårda, ettriga och trafikvidriga. De brassar bara på, följer sin flock.
Djuren är fantastiska, vackra, unika och för mig att upptäcka. Jag vill bara inte ha närkontakt med bilen (eller eventuell rädsla från deras håll när jag finns i naturen.)
Allt gick bra, så jag tackar för upplevelsen.
A..
Tisdag 29 oktober 2024. (Älg strax efter Siris kurva, vildsvin direkt efter skogen och hästhagen vid bönhuset (Mamrelund) och på Anjous ängar vid Velända/Brölunda-korsningen)
En person kliver in i en butik, restaurang eller öppen inrättning av något slag. I mötet sker en krock mellan människorna. Den som kom in känner sig orätt bemött, vänder i vredesmod, skriver skit på nätet som spontan reaktion eller hämnd.
Krocken beror på mötet, båda, inte bara den ena. Den behöver inte vara medveten, kanske bara blir. Vi vet ofta inte varför en konflikt uppstår, kanske inte heller de inblandade. Ingen av dem har utrett frågan, kanske inte ens reflekterat över sin egen del i dramat. Man har helt enkelt inte i stilla ro tagit reda på vad som hände.
Kanske krockade kunden eller ägaren för att något annat hänt innan, för att en ton uppkom eller för att reptilen tog över glädjen. Eller för att kunden anser sig alltid ha rätt, för att myndigheter trasslar med företaget eller arbetsdygnet är 16 timmar istället för 8. Eller för att man bara såg sig själv och sin kunskap, eller fördom och helt bortsåg från att den andre också var människa. Tiden eller livet tillät inte konfliktlösning just där eller då.
Jag ber, till högre makt, om hjälp till var och en att behärska känslan att skriva skit om företagare för att vi/du tillfälligt fått mothugg. Jag ber om behärskning. Att skriva skit om en annan människa eller ett företag kan skada så otroligt mycket. Det är inte rimligt, såvida du/man inte noga också sett hela bilden och förstått att du/jag/vi själv inte på något vis har del i konflikten.
Ja, visst är det skönt att få medhåll i sin tanke, men kom ihåg att det sker på bekostnad av någon som inte är hörd.
Please.
Ps. Det här inlägget kom sig av en vän skrev skit om en restaurang. Jag beklagar hennes känsla och jag beklagar hennes inlägg.
6 oktober 2024.
Jag tog en söndagspromenad i strålande sol och höstvackra färger.
Erikskulle hembygdsgård är en stor gård med många äldre hus. Den är belägen i Söderbykarl. Den drivs av en hembygdsförening som har relativt få funktionärer. Det är ett vanligt problem i föreningslivet att de ideella krafterna tryter, att det är svårt med återväxt och rekrytering av nya intresserade till föreningarna. Det måste ändå gå, och gör det oftast.
Erikskulle hembygdsgård har t ex ett museum, en vacker väderkvarn och en gammal smedja. På sommaren har de aktiviteter, visningar, folkdräktsvisning och annat skoj. Det sjuder av liv och lust på den vackra, gamla gården.
Hit kan man ta sig med SL-buss från Norrtälje. Man kan också vandra hit längs Roslagsleden.
Roslagsleden.
Erikskulle hembygdsgård.
Söderby Karls fornminnes- och hembygdsförening.
Söderbykarl, Roslagen, Norrtälje kommun.
Foto Anette Grinde.
En #söndag i #oktober vandrar jag i vackra #Roslagen #16km förbi #erikskullehembygdsgård som drivs av #SöderbyKarlsfornminnesochhembygdsförening och finns i #söderbykarl #roslagen #norrtälje #roslagsleden #samtidsbild #kulturarv
Han tittar in i butiken och frågar efter en författares nya alster. Nej, inget nytt, blir jag tvungen att rapportera. Jag undrar om han vill bredda sina vyer (alltså testa en annan författare), men det var inte aktuellt.
Han står och pratar en stund, tills en annan kund kommer in. Då avbryter han sig och drar sig mot dörren. När den andre gått kommer han tillbaka och fortsätter samtalet.
Samtalet rörde ett besök från andra sidan. Han beskrev det levande, tydligt och vackert. Som att det var sant, trovärdigt och riktigt. Levande. Efter ett långt samtal kommer en ny kund, han avslutar och går.
Jag tror på övernaturliga krafter, kanske för att jag drabbas av det oförklarliga själv ibland. Lite för ofta för att det ska vara tillfälligheter. Jag tror på hans historia, det gjorde mig glad att han vågade berätta. Han blev glad för att jag lyssnade och för att jag gav uttryck för att jag trodde på’t.
Han lovade att återrapportera om sanningen, med hela berättelsen, om jag var ensam i butiken när han då hade vägarna förbi, alltså när han kunnat konferera med den som saken gällde (sin far, död sen många år).
Ja, han ska dit först, så att de kan konferera i lugn och ro.
Jag älskar människors berättelser.
A..
Vi pratade om vilka som är hembygdsföreningarnas målgrupp och varför. Hur förhåller vi oss till dem och vad gör vi för att de ska hitta till oss?
Vi pratade om arbetsuppgifter, kvinnor och män och de stora fastigheterna. Hur blir vi tillräckligt många för att kunna orka med alla uppgifter?
Vi pratade om upptagningsområden, funktionärer och återväxt.
Vi pratade om den verksamhet som bedrivs och om samkväm tillsammans. Tillsammans är ett viktigt ledord.
Vi pratade om den fantastiska norrbottensdräkten.
Vi konstaterar - återigen - att nätverk är av vikt.
En helt vanlig #fredag i #september pratas det med #blidöhembygdsförening #erikskulle #söderbykarlshembygdsförening och #roslagsbrohembygdsförening om #lokalhistoria #dokumentation av berättelser #norrbottensdräkten och om året som gått i respektive hembygdsförening i Roslagen (13/9-24). Välkommen till #Kulturtorget #platsendärsamtalförs där #roslagensbokhandel och #MångfaldTillsammans arbetar för #kulturiroslagen och #merkulturåtfolket
Människor och bygd.
Defekter i huvudet.
I mitt vardagsrum - ja, i bokhandeln - har jag ett gäng pennor på bordet. De står i burkar för den som behöver skriva något i våra samtal. Många av pennorna fungerar inte, men jag rensar aldrig burkarna. Inte heller mina besökare.
Igår gav jag en vän i uppdrag att ta bort de ej fungerande pennorna. Det blev ett 10-tal som plockades bort. Hon la dem i en hög på bordet, med instruktionen att de skulle slängas. Jag sa att jag just tagit ut soporna och ännu inte hade en ny skräppåse. Jag tror att hon såg framför sig att jag ställde tillbaka pennorna i burkarna, så hon log och sa: då tar jag hem dem och slänger dem där. Ja, sa jag, det är ett bra sätt att säkerställa att jag inte ställer tillbaka dem i burkarna.
Varför har jag svårt att slänga pennor som inte fungerar? Är det en defekt i mitt huvud? Kan den bearbetas eller ska det alltid vara så? (Jag tänker att det har varit så länge). Kanske beror det på att jag tycker om pennor - och därmed har svårt att skiljas från dem?
Välkommen, du nya dag!
Det är gult vid grinden. De blommar som solar. En humla flyger över, sätter sig på de höga lila bollarna strax intill. De samlar, flyger strax vidare till nästa. Och sen till nästa igen. Som små samlare gör de sitt värv för dagen.
Himlen är blå, med skira moln. Strax intill är det gråsvart, det närmar sig. Kanske får de små humlorna dra sig hemåt då?
De orangea och gula bredvid rabarbern frestar inte insekterna just nu, säkert sen, men inte nu. Kanske är det röda bättre än det gula? Vad gillas bäst?
Under de finaste svarta vinbären boar en liten fågel i jorden. Den borrar ner sig i jorden som om den ska lägga sig där, kanske vill den något annat. Liten, liten, brun, strax är den borta igen.
Jag betraktar insekterna, fåglarna, den lilla larven, ser dem plocka, samla, hasta, krypa och vila. De håller sig vid liv, hjälper sin grupp och sig själva, glädjer vår värld med sina färger, sina uppgifter och sin vackraste idoghet. Vad vore vi utan dem?
Mitt i trädgården bor lavendeln som en egen ö. Om jag försiktigt tar i en blomma känner jag den ljuvliga doften på handen. Ja, det räcker att stå intill så känns den. Det surrar vackert av humlor där, ett bi drar förbi, landar i en grönska strax intill. Tre fjärilar dansar i blomsterhavet, en är gul, en är lila och en är lite blå.
Spenat. Morötter. Är det jordgubbar eller smultron? Hallon. Solrosorna växer sig långa och starka, snart kan de blomma.
De små fåglarna dyker upp, dricker ur vattentunnan, sätter sig på staketet, för att strax dyka ner i ett blomster. Är det blåeld som blommar här?
En vit fjäril dansar över trädgården, tio fåglar skräms av en löpare. De dyker ner bland blomstren och strax pickar de försiktigt i grönskan på marken. Jag ser något röra sig i en grop. Är det en fjäril? Nej, en liten fågel igen. Den syns knappt, den har nästan samma färg som jorden. Skyddad sitter den still, andas försiktigt.
Det trafikbrusar, en ambulans drar förbi. Är det allvar, eller kan de laga hen snart. Vem är orolig, vem har ont. Är hen vaken ? Vem kan hjälpa, köra, laga och vem måste bara förhålla sig, stilla titta på? Vänta på att den käraste kommer hem igen. Vad händer om inte?
Fåglarna kvittrar, lurar i grus och blomster. Gömmer sig, vilar, hastar vidare. Humlor och fjärilar dansar, njuter färg och näring. Under taket växer druvor.
Jag känner värme i min själ. Så mycket tid, så mycket arbete och så mycket kärlek som hon har lagt här. Så mycket dofter, stillhet, småfåglar och insekter, så mycket vila, frid och kärlek som bor här.
A..
Ibland gör markägare särskilt fina arrangemang längs leden, för vår glädje att nyttja. Vi kan inte kräva att de gör, vi kan glädjas och njuta av deras önskan att vi ska trivas på deras mark. Låt oss återgälda med omsorg och hänsyn, ta vår del av ansvar för miljö och natur på allvar. Här tackar vi markägaren för en fin rastplats. Tack.
Roslagsleden etapp 8 - Vigelsjö - Gräfsta by - Hof - Roslagsbro kyrka - Roslagsbro - Drottningdals skola (idrottsplats, vandrarhem, toaletter). Skogsstig, grusväg och asfalt.
Vardag. Roslagsleden. På väg från jobbet. Hofs lantbruk. Roslagsbro. Allemansrätten. Norrtälje. Samtidsbild 7/9-24.
Foto Anette Grinde.
Plats: Roslagsleden, Norrtälje.
Roslagens Sparbanks stiftelser har ett återkommande engagemang för de äldre i Norrtälje. De beviljar finansiering till personer och grupper som t ex läser text, poesi, spelar musik eller visar bilder på äldreboenden i kommunen. De boende lyssnar, frågar och är intresserade. Vi lär oss om och av varandra och håller intresset för omvärlden vid liv.
De boende har omfattande livserfarenhet. Vi borde sätta oss ner och intervjua dem, skriva ner eller spela in deras berättelser. Vi borde dokumentera deras livsberättelser, så att de inte faller i glömska.
Vi tackar stiftelserna för sitt fantastiska engagemang. De gör skillnad för bygden.
Bilden föreställer Wallinska gårdarna, belägen vid Lilla torget i Norrtälje - där jag tillbringar min vardag i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.
A..
Foto Anette Grinde
Roslagens Sparbanks stiftelser
Norrtälje
Enebergs äldreboende Norrtälje
Kavat äldreboende Rimbo
höst
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
Samtidsbild 5/9-24.
Jag önskar er varmt lycka till.
Jag är otroligt bedrövad över tonen i politiken, som den har utvecklat sig de senaste åren. Det är hårt, aggressivt och hela tiden utmanande. Det är en indelning av vi och dem och den som vill förbättring, förändring eller bara göra sin tanke hörd riskerar att idiotförklaras eller fackindelas. Det är tonen på nätet generellt, så man, i varje fall jag, undviker helst att tala där. Det är obra för alla samtal, det är obra för samtalet och det är obra för demokratin.
Det behöver vi vända, förstås. Hatet och hårdheten, den hårdaste utmaningen gör knappast gott för politiken.
I den lokala politiken finns och har funnits människor som velat delta, men backat för ton, ordval och hårdhet. Både unga och äldre. De har varit med en kort period, känt glädje, för att strax senare försvinna igen. Det är det lyssnande samtalet som gör positiv och utvecklande skillnad, det som gör att det finns luft och framåtlust, inte det där man får plocka taggarna ur skinnet efteråt.
Nu har flera partier samlats för att försöka göra skillnad. Det gjorde de förra också, men kom inte i mål med alla delar. Jag förstår att politik är att samtala, förhandla, ge och få, mecka över gränserna och fånga det som är möjligt. Det måste vara hopplöst svårt. Någon säger att de har lovat väljarna, ja, det har alla, men eftersom ingen har egen majoritet så behöver de jämka sina tankar och partiprogram med varandra. Ja, herre min tid, vem ska jämka hur och hur ska man förklara det för den som inte ser att någons 5 procent ändå gör skillnad i ett sammanhang tillsammans, medan någon annans 10 procent inte gör det.
Hur lång tid tar det för en människa och ett parti att samlas runt en fråga som de tycker annat än de andra om? Hur mycket behöver var och en vika sig för att ändå kunna fortsätta att delta och bidra i samtalet? Ja, det måste vara otroligt svårt. Särskilt när de sen också måste ta emot åsikter utifrån, från den som inte deltagit i samtalet, diskussionerna och bearbetningen. Jag antar att det ligger otroligt mycket tid och tanke bakom väggarna som vi inte ser, men många ändå har åsikter och hårda ord om. Hur ser vi, som inte deltar, hur otroligt mycket som ändå görs?
Jag önskar v, s, mp, c och l mycket varmt lycka till i alla sina samtal om konstruktiva överenskommelser för vårt allas bästa. Jag hoppas att ni får arbeta utan hot och slag, att framåtanda och samverkansglädje råder i gruppen och att ni hittar bra överenskommelser som också är hållbara för framtiden.
Hos mig talar vi vidare i konstruktiva samtal om miljö, demokrati, klimat, skog, mänskliga rättigheter och annat som hör vårt bästa till. Kanske är det politik, fast jag inte vill vara politisk, jag vill bara prata om viktiga frågor. Vi är inte alltid överens, men försöker ändå skapa välvilja och förståelse i rummet.
Jag välkomnar er, hela politiken - hela skalan, hela bredden - alltid, till samtalet i mitt rum - för att jag önskar era tankar, er riktning, er kunskap som tillägg i rummet. Det skulle lära oss, folket i rummet, mer. Det skulle skapa fler ringar på vattnet för oss, kanske också för er.
Framförallt önskar jag er väldigt mycket lycka till.
Må lugn och frid råda i alla era samtalsrum.
A..
Sommarpratare, journalist Arne Müller pratade och jag lyssnade igen. Kanske kommer jag att lyssna igen framöver, han sa en del vettiga saker.
Vi talar ofta om batterihysterin hemma vid köksbordet, ja, också i min butik. De nämns som undergörare, men jag ser dem som förödande. Att ta upp metaller ur jorden, berget eller naturen utan fullständig konsekvensanalys är miljöfarligt. Det leder till att vi går från en katastrof till en annan. Det är sorg och förbannelse.
Världen anser sig behöva batterier. För detta behövs material från jordens inre. Gruvor grävs, berg sprängs, natur förstörs, människor insjuknar och dör, livsmiljöer går under, floder och hav fylls med avfall, skogar fälls, dränerande ytor asfalteras, översvämningar skapar skador för alltid, luft och marker förorenas. Med mera. Mantrat är att vi måste, vilket förstås inte är korrekt.
Vi måste vara varsamma om människor, djur och natur, that's it. Vi måste se vad måtta är.
Varje person behöver inte en stor och tung bil. Vi behöver rörelse och allmänna kommunikationer. Vi behöver färre bilar och fler bussar. Vi behöver busstrafik som trafikerar platser där människor bor. Min buss drogs in under sommaren, när turismen ökade och vi som jobbar behöver ta oss till våra arbetsplatser dras bussen in och var och en får ta sin egen bil. Vem tar samhällsansvar för mindre individuellt bilåkande när vi måste handla, ta oss till jobb och sjukhus?
Han pratade t ex om batterier, stora bilar och kommunikationer, att vi skulle behöva ohyggligt mycket färre batterier och upplockade metaller om vi planerade för allmänna kommunikationer. Färre miljökatastrofer, skadade människor och livsmiljöer, liksom mindre förbrukning av ändliga resurser skulle vara en konsekvens av en aktiv tanke om samverkan i det nödvändiga resandet.
Jag gjorde en klimatkalkylator och blev upprörd över tankebristen. Hur ska vi kunna bo och resa klimatsmart om det inte finns allmänna kommunikationer på landsbygden? Ska alla bo i städerna? I resultatuppföljningen fanns ingen tanke kring de individuella möjligheterna, människors förutsättningar, samhällets och politikens utformning, bara att jag skulle bo och resa på sätt som ter sig orimliga ur ett samhällsperspektiv. Jag och mina förutsättningar är en sak, men den som är orörlig, sjuk eller på andra sätt saknar förutsättningar att cykla 4-5 mil är en annan. “Cykla mer” är ett bra (men ogenomtänkt) miljöförslag, ja, men Elsa 87 år kanske ändå saknar de förutsättningarna. Rörelse, ja, absolut, men en viktig nyckel är fungerande och tillgängliga allmänna kommunikationer. Buss, ja. Vi behöver se helhet, men också fungerande liv för individerna.
Idag går bussen igen, för att skolorna börjar. Upphandlingen glömde parametrar som arbetspendling, semester-, och landsbygdsboende. Framförallt glömde upphandlingen att begrunda klimatfrågorna.
Det finns förbättringspotential i klimatarbetet. Låt oss lyfta frågorna, lite mer idag och ännu lite mer imorgon.
A..
En kund kom in i butiken och sa att jag var vänster. Hen sa att det var tydligt.
Jag tänker på det. Jag försöker vara opolitisk, men vill dra i många olika och viktiga frågor. Jag gör inte höger eller vänster, jag gör kultur och folkbildning. Det är i varje fall min riktning. Är företagande vänster? Eller skog? Är klimat och demokrati vänster? Eller att prata om en bok? Det är för alla, tänker jag. Kanske t o m för dig, vad eller vem du nu är.
Får jag be att ni inte stämplar mig som höger eller vänster. Jag är hellre en människa med många och skiftande tankespår, som vill bilda mig inom många områden. Jag vill vara för - att vi lär oss mer och respekterar varandra, avstår vi och dem och hatet på nätet eller den hårda debatten.
Företagande, personligt ansvar, klimat, demokrati, mänskliga rättigheter, våld, yttrandefrihet och konst är exempel på frågor som saknar politiska färger. Åtminstone för mig. Det tillhör vikt och mänsklighet, det rymmer oss alla.
Jag kan ha fattat fel, förstås. Det gör jag ju ibland.
A..
Det händer att jag undrar över livets varför, varför du tänker si när jag tänker så eller varför det står en kundvagn med uppbruten asfalt i, på en helt vanlig parkeringsplats.
Ja, det händer att livets frågor ibland saknar svar.
Temperaturen faller. Fukten bor i jorden efter dagens regn. Ljuset dalar sakta. Kvällens dimma dansar, de små trollen och vittrorna är snart vakna.
Den lilla fågeln flyger runt i hennes trädgård. De är många. Någon boar ner sig i jorden. Någon sitter på vattentunnan. Någon pickar på marken. En av dem landar på grenen där hon har knutit fast ett rep med en kruka.
Den lilla fågeln pickar på repet, på knuten där det är som tjockast. Hon är ihärdig, håller på länge. Vad gör hon, tro? Jag tror att hon pickar loss foder (repstrån) till sitt bo. Vad tror du?
A..
Morgontid är en vacker tid. Idag är taket lågt, men det lättar snart. Solen värmer, dagen är här.
Den passande 8-bussen är sommarindragen, så jag får gå hemifrån kl 0630 för att kunna ta bussen till jobbet. 2 mil. Jobbet börjar kl 10, så det ter sig onödigt tidigt. Hur får man bussbolaget att tänka bättre kring när folk åker till jobbet, affärer eller reser. Det blir klimatovänligt när fler behöver åka bil (en och en) för att de allmänna kommunikationerna inte finns. Och hur svårt är det att bo på landet när kommunikationerna inte fungerar?
Hur många sommargäster åker 7-bussen? Noll.
Skulle fler åka 8-bussen? Troligen, ja.
Hur ser vår samtid på klimatet och de allmänna kommunikationerna? Hör frågorna samman? Vilka behöver ta greppet tillsammans?
Igår kväll (17/7-24) var rummet fullt av människor för ett samtal om våld i nära relationer. Vi talade med Ingegerd Smedensjö, författare till boken I dina kvarter. Med i rummet fanns, förutom intresserade, också Tjejjouren i Norrtälje och Kvinnojouren Snäckan i Norrtälje. Föreningarna träffar olika åldersgrupper och arbetar för att hjälpa eller stötta våldsutsatta på olika sätt. Deras arbete bygger på ideell kraft, har engagerade människor som vill bidra till en bättre värld. Utan dessa människor skulle många utsatta inte få hjälp. Föreningslivet är oerhört viktigt när det gäller hjälp till våldsutsatta familjer.
Det är viktigt att prata om våldet, se det och upptäcka vem som är utsatt. Det ligger mycket skam i att bli slagen, därför talar man inte gärna om sin egen situation. Skammen ska dock aldrig ligga hos den utsatta/utsatte, bara hos förövaren. Har du någon i din närhet som är utsatt för våld i sin hemmamiljö? Finns det barn där?
Vi talade om att göra orosanmälningar, att de kan göras anonymt. Att ringa polisen vid ett pågående bråk kan rädda liv. Aktiv handling är, som vanligt, en himla bra grej. En orosanmälan är just det, en uppmärksamhet, en insikt, en utredningsstart eller en vink om att något tokigt pågår. Om myndigheten inte får en vink, så kan de kanske inte veta. Hur ska då personerna få hjälp? Skriv om din oro och lämna den till kommunen, var tydlig om du vill vara anonym.
Tack, till er som kom till bokhandeln för samtalet om våld i nära relationer. Tack, Ingegerd Smedensjö. Tack, tjejjouren. Tack, kvinnojouren.
Nu ska jag etablera kontakt med Huskurage. Känner ni till deras arbete?
A..
#roslagensbokhandel
#kulturtorget
#platsendärsamtalförs
#våldinärarelationer
#huskurage
#TjejjourenNorrtälje
#KvinnojourenNorrtälje
Var beredd.
Jag tänker: går de kvar där, kan jag lita på det? Ja, visst gör hon det, tänker jag sen. Jag bedömer henne som en klok och uppmärksam människa.
När jag har två meter kvar tvärviker den ena kvinna av, går utan att vända sig om för att plocka en blomma på andra sidan. Jag hade fel om uppmärksamheten, alltså. Hon var en vanlig sort, som du och jag.
Jag vrålar och tvärnitar. Vi klarar oss, ja, både hon och jag. Det blev bara lite extra hjärtklappning.
Det gäller att alltid vara lite beredd, eller hur? Vad skulle hända om vi alltid helt litade på andras - ja, och egna - korrekta beslut i alla lägen? Vad skulle hända om det fanns korrekta och fullständiga beslut?
Var alltid lite lagom beredd, säger jag till mig själv igen. Vi är alla människor, lyckas ibland, misslyckas ibland. Ingen är särskilt fulländad. Vi vill i regel varandras väl.
Med någon form av lagom uppmärksamhet kommer vi oftast helskinnade hem.
Ja, vi kan alltid bättra oss. Åtminstone jag. Kanske du, också?
Ingen körde på mig. Jag körde inte heller på någon. Vi samsades hyfsat väl tillsammans, även om vi inte följde alla regler och förväntningar till punkt och pricka.
Tack, för cykelturen.
