Jag minns henne. Hälsa!

Jag minns, säger hon. Jag städar i mina lådor och arkiv, tittar igenom alla klassfotografier. Jag minns inte alla barn genom hela mitt arbetsliv, men jag minns många. Jag minns din Jenny, säger hon. Hur har hon det? Bra, säger jag. Make och barn. De har det bra, är hela och friska. Hälsa, glöm inte det. Hälsa till henne från mig, säger hon. Jag ska, jag lovar, säger jag.

Jag tänker kring lärarnas arbete. Hur otroligt viktiga de är, som seende och orkande människor, som har orkar och kunnat se barnen och deras behov. Olika, alltid olika. Jag tänker kring hur många lärare som har mött mina barn, medverkat till att göra dem till kloka och vettiga människor, fulla av kunskap och kloka värderingar. Jag hoppas att jag har bidragit också, men lärarkåren genom årens lopp är på intet vis försumbara. Utan skolgång och seende, orkande lärare skulle mina barn inte vara det de är idag. Nej, säkert inte dina heller. Vi påverkas av de vi möter i livet. 

Jag undrar hur dessa lärare har mått och haft det genom åren, vad de hade velat ha av mig. Gjorde jag rätt i förhållande till lärarna, eller gav jag dem merarbete? Såg jag dem, eller tog jag lärarna och rektorerna för givna? Tjorvade jag, vi, eller var vi acceptabelt vettiga?

Jag tänker att jag vill tacka alla lärare som - genom många år och på olika nivåer - har lärt och påverkat mina barn till att bli de fantastiska människor de är idag. Jag vill säga tack, för att de har lagt tid, kunskap, glädje och själ på alla barn de har mött, inklusive mina. Kanske har de också lagt vånda, oro och sjukhustid på några av dem. Tack, också för det.

Idag tänker jag på de lärare som går igenom sina klasslistor och fotografier av klasser från sitt arbetsliv. Jag hoppas att de minns sitt skolliv med glädje och ser att de har kunnat göra stordåd för flera barn under sina dagar i klassrummen. 

Tack, för allt ni gjort. 

Glad sommar!

A..