Busschaufförerna är roliga.....

 Busschaufförerna är roliga. De håller koll, lurar ur mig lite information och funderar. Jag åker buss så ofta jag kan, så jag möter stammischaufförerna rätt ofta. Det är några man ser igen och igen. Ibland kör de olika linjer, blir lite förvirrande när jag väljer annan väg.

• Vad gör du här?

De funderar över sina möten med folket i bygden. Precis som jag i bokhandeln, så funderar de över vem de möter, vilka som åker med dem och varför. Stammisar blir bekantskaper. De visar sina olika egenskaper och funderingar allteftersom. Jag lär känna dem, lite, lite. Det är skoj.

• Så, nu är du på, då är alla med. Då kan vi åka!

• Har du sålt några böcker idag?

• Har du inte tagit ut motorcykeln än? (vid påstigning)

• Dags att ta fram skidorna! (vid avstigning, då det började snöa under vägen hem)

Någon bråkar roat på mig när jag åker hela vägen, istället för att springa en bit (som jag alltid borde). Någon ler när jag väljer en annan buss för att få längre springsträcka hemåt. 

• Så fint att du åker med mig idag.

• Missade du din vanliga buss?

• Hur långt ska du springa idag?

Någon ifrågasätter om jag verkligen satt mig på rätt buss, när jag väljer annat spår. 

• Din buss går ju där, ska du inte åka med mig idag? Kom nu, den här kan du ju inte åka med!

Flera av chaufförerna uttrycker förtjusning över min (knallgula, reflexiga) jacka. Andra passagerare får (mer eller mindre hårda) åthutningar över brist på färg, reflexer och lampor. Ja, det är obehagligt med mörkklädda människor som inte syns längs vägen. Gult eller knallorange är bra färg, dag som kväll, och gör varje chaufför lite extra glad. 

Tack,  alla chaufförer, för att ni - alla dagar- gör det möjligt för mig att färdas tryggt och säkert längs lantliga roslagsvägar. Tack.