Vem vill du prata med?

Vi pratade om sorg. Det skapade mervärde och många tankar. 

Vem vill du prata med om din sorg, din ångest, din dagliga livspina eller ditt tillfälliga frågebatteri? Hur vill du möta den? Varför svarar vi (alltid, ofta, alltför ofta) bra på frågan om hur vi mår, när vi egentligen mår skit? Ja, för att vi inte ser att personen mitt emot är den som kan bära eller hantera sorgen och tanken som läggs som ett förtroende i hens famn. För att det är fel kemi eller för att vi inte kan, vill. För att det är privat, för att vi skäms eller räds.

Varje människa bär på sin sorg. På olika sätt och i olika tid. Vi pratar eller inte, lyssnar eller inte. Respekterar eller inte. När och där vi är redo, så är vi det. Dessförinnan inte.

Det sägs att vi ska ställa frågor, men det är ibland svårt att veta vilka frågor man ska ställa. Jag eller hen måste också vara redo att prata.

För mig är frågor destruktiva, ja, nej, kanske inte alltid. Alltså frågor till mig. Kanske beror det på var de kommer ifrån, vem som ställer dem. Kanske ska jag bara säga pass? En fråga måste inte besvaras. En fråga kan vara omsorg. Det ska också ses.

Jag undrar om det är bättre att säga pass, än att säga bra, bra (och därmed ljuga en smula). Jag brukar i och för sig svara; ups and downs. 

Vad menar jag med pass? Ja, kanske olika dag för dag. Kanske mår jag bra, finfint, uselt, ångestfylld, magiskt eller bara är. Med pass menar jag kanske: Tack, för att du bryr dig om mig, men jag har ingen lust eller kraft att prata om det. Det gäller mig.

Nästa fråga är, vad gäller hos dig? Eller hos den som måste ses, upptäckas? Som vi måste se fast hen inte svarar, kan, vill. För att hen inte förmår, fast måste om hen inte ska gå sönder. Hur ser vi? Hur tar vi om hand, ser den som måste ses?

A..

22/11-23. Rapport från ett samtal om sorg.