Kultur måste få kosta, säger hen med skarphet i tonen. Hen är kulturkonsument, men inte arrangör, och det är inte första gången det sägs. Det är ett vanligt uttryck. Man menar i regel att någon annan ska betala och att arrangemanget ska vara gratis för konsumenten.
Ja, tänker jag, kultur är superviktigt, så gratis vore gott, men vem ska betala? Och hur kan något vara gratis som kostar arvoden, tid, lokaler, annonsering, marknadsföring, utskrifter, telefon, transporter, instrument, tält, högtalare, litteratur, samordning, resor, boenden, löner, med mera.
Jag är kulturodlare, skapar samtal, ordnar föreläsningar och lägger tid och kraft på att genomföra arrangemang. Jag gör det i bokhandeln, hos andra och tillsammans med andra. Jag gör det för att kultur, samtal, folkbildning, utveckling, bildseende, fantasi, koppling inom oss och mellan oss, med mera är viktigt, för att vi utvecklas som människor och samhällen. Jag engagerar människor, förlänger mina arbetsdagar, ber om andras kunskap och tid. Jag glöder och vill, ja, men undrar också över uttrycket att det måste få kosta. Allt som kostar måste också betalas. Vem ska betala?
Det kostar, ja. Vem betalar det om det inte går att ta betalt av konsumenten, gästen, deltagaren.
Kultur måste få kosta, för att kultur är nödvändigt för människors hälsa. Det är som livslust, friskvård och liv. Men, vem ska betala?
Norrtälje kommun aviserar att Norrtälje konsthall ska införa entréavgift. Någon säger att platsen är viktig för dem som är där eller upptäckt den, men vad händer när vi kräver en slant för entren? Vad händer hos barnfamiljerna, pensionärerna och de sjukskrivna som inte har slantar så det räcker? Vad händer hos sjuksköterskorna, städpersonalen eller andra yrkesgrupper med låg inkomst? Vad händer med kulturkonsumtionen hos de som vill, förstår det viktiga i och det mervärde kulturen ger, men saknar pengar?
Jag ser en liberal politiker säga att kommunen ger stöd till t ex Roslagsblomman, så att den som saknar medel kan söka där. Är syftet hos Roslagsblomman mat och tak över huvudet eller är syftet utbildning och kultur? Finns det verkligen någon förening som ger pengabidrag till konst, teater, mm? Och, är det rimligt att människor ska behöva ansöka om medel från föreningslivet för att kunna konsumera statlig och kommunal kultur?
Kultur, som tex folkbildning, sång, teater, litteratur, konst eller livgivande samtalsforum är viktigt, det är livgivande, friskvårdande, kunskapsbärande och både individ- och samhällsutvecklande. De behöver vara tillgängliga även för dem som själv inte har råd. Kultur kostar, ja, men hur gör vi den tillgänglig för alla, inte bara de som har råd? Varje människa, rik som fattig, bör ha tillgång till kulturen. Den som bildar oss, skapar mer kunskap, mer fantasi, fler bilder och gör att vi möts med nya och utvecklande tankar inom oss, att tala om. Kultur är frisk luft och friskvård, kultur är livsnödvändigt.
Entreavgifter utesluter människor från kulturen, eller hur? Av det enkla skälet att mat och tak över huvudet går före. Entreavgifter till viktigt kulturutbud utesluter människor från möjligheten att utvecklas, vilket inte är rimligt. Hur hittar vi slantar till täckande av kostnaderna på annat sätt?
Alla, som är vuxna och friska, måste vara med och betala, sa han, politikern. Ja, är då inte det enda rimliga att åtminstone den statliga och kommunala kulturen (egna museer, konsthallar) finansieras med skattemedel som betalats av alla vuxna och friska, och att entren är gratis också för de som inte är vuxna och friska. För att kultur är bildande och för att vi vill vara ett bildat och omsorgsfullt folk, där vi ständigt lär oss mer.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar