Att kramas, eller inte.

Kvinnan kom in i butiken och sa: Förlåt, visst kramade jag dig igår? Förlåt mig, jag vet ju att du inte vill kramas. 

Ja, svarade jag med ett leende, det gjorde du. Du är förlåten, men gör inte om det. 

En sak som, för mig, var positiv med den förskräckliga pandemin var att folk slutade kramas.  Det var skönt att hålla distans, att slippa värja sig för kramar eller backa när folk kom för nära. Min integritetszon är uppenbart större än dessas så jag backar, men ibland slår man i en vägg eller annat och då är man inlåst i obehaget. Ibland hinner jag inte undan och jag tvingas till fysisk närhet som jag inte önskar och ibland klassar jag det som ett övergrepp. Den som gör det ser det kanske inte, tror att det är vackert och charmigt, hur uppmärksammar man? Måste jag säga: stopp, min kropp!

Ja, pandemin och en god tid därefter var skön, man slapp. Alla höll sin goda distans. Nu har det börjat igen, kramandet och två steg närmre. Så jag backar. Det tilltar, obehaget och den påtvingade närheten. Några vet och fattar. Andra tar för sig som de vill, blundar för insikten att de skadar och tar.

Jag talar gärna med dig, jag lyssnar, vårdar, skrattar, vågar, njuter, springer, gråter, tar i hand för hej och hej då, eller vinkar, men jag ber dig att avstå kramar och jag ber dig att inte gå närmre när jag backar. För mig är det respekt. Alternativet är det motsatta.

Punkt.

A..