Tack, Naturskyddsföreningen Roslagen

 Strålande vackert, får man säga om att tex fiskefolket (sportfiskarna), markägaren och Naturskyddsföreningen har bidragit till att min trakt nu har en våtmark som bidrar till fler gäddor som sen kan dra ut till kusten för att bättra djurliv och vår havsmiljö. Fiskfokus. Inte torv, fiske eller miljö i första hand, men som en miljöpositiv åtgärd. Gädda, en rovfisk för ett bättre innanhav. 

Naturskyddsföreningen bjöd in till dagens besök vid våtmarker längs Rörviksvägen mellan Nor och Rörvik. Fiskeföreningen berättade (proffsigt). Ett tjugotal deltagare lyssnade, frågade och fikade under en blå himmel och en nästan vindfri plats. En och annan firre, några salamandrar från en grannpöl till våtmarken, lite modiga fåglar i bortkanten, några skuttiga harar och en räv som smög lite sakta fram över skogskanten som lyste upp våra sinnen med vitsippor och tussilago kunde skådas. 

Över fikat pratade vi t ex om arrangemang av klimatdagar, noterade deltagare till bokhandelns mat och klimatprat (3 maj) och Blomstermat (9 maj) och pratade om skräpplockning till vardags liksom om medborgarförslag om sopsortering i (hamnen och i) kommunen. Att knyta kontakter, fånga upp nya idéer och därmed skapa mer kultur, miljö och skoj är värdefullt. Man blir glad av sånt. 

Tackar, tackar, säger jag om fina timmar vid en våtmark. 

Anette Grinde

#naturskyddsföreningenroslagen #våtmark #rörviksvägen #gäddor #sportfiskarna 

Våra möten är guld för själen!

Vi läser Klimatboken i en studiecirkel. Den innehåller ett stort antal artiklar om vad vetenskapen säger om klimatet och hur planetens olika delar hänger ihop. Den berättar inte allt, men den berättar ganska mycket. Greta Thunberg har bidragit mycket till att den har kommit till, hon har samlat ett stort antal kompetenta forskare/vetenskapspersoner för att berätta om hur, vad och varför. Det är diger läsning, men det är också fantastisk läsning. Så mycket kunskap samlad i en och samma bok, så mycket tankar och riktningar om planetens sjukdomstillstånd och behov av riktning. Det är förstås tufft, lätt att baxna av tyngden, men det är konstruktivt när vi talar med andra om frågorna. Bestämdheten och viljan skapar hopp. 

Vi talade om sopsortering, motioner till bostadsrättsföreningar och artiklar till lokalpressen. Hur viktig den är för att var och en ska (kunna) göra rätt. Hur politiken och samhället måste åstadkomma sorteringsmöjligheter, hämtning och hantering för att personerna i ett bostadsområde inte ska slänga plast, flaskor, kartonger och batterier i de vanliga hushållssoporna. Det krävs att det finns i närområdet, eftersom många inte har bil. Vi måste få ordning på det, politiken måste se att det är en viktig fråga. Vi är eniga om det, men förundrade över att politiken inte ser till att det finns i tillräcklig omfattning för att undvika miljökonsekvenser. 

Vi talade om medborgarförslag och politisk påverkan, att var och en kan skriva till politikerna. Det kan göras tex i den lokala facebookgruppen PINK (Politik i Norrtälje kommun) eller som personliga mail eller brev till var och en. Det kan också göras som öppna brev eller debattinlägg i de lokala tidningarna. Ju fler som ser och deltar i samtalet är oftast bra, såvida inte nätet-debatterna blir hätska och tappar fokus på sakfrågan.

Vi talade om möten och samtal med politikerna, hur vi kan möta, samtala och försöka påverka deras kunskap och riktning. Ett miljö- eller rättvisepris kan påverka många när det får uppmärksamhet i rätt krets. Löpande samtal, återkommande möten, frågor i olika riktningar och det kvalitativa lyssnandet på de människor som finns runt omkring oss. 

Vi talade om media, om medias ansvar att föra frågorna framåt. En reflektion i sammanhanget var att media, t ex DN och SVD, gör mycket, skriver artiklar om miljöfrågorna, men att det drunknar i bruset. Det finns en ohygglig mängd information att ta till sig, hur hittar man rätt när man bara befinner sig i sin egen bubbla och inte hittar ny, kvalificerad forskning som får oss att förstå vad vi måste göra? Särskilt som vi alla fattar olika, vill och kan olika och sitter på stolar (och viljor) som gör oss påverkbara eller inte. 

Vi talade om att tala om klimatfrågor med vår omgivning. Vad gör det med oss, när vi får frågorna på bordet, måste fundera och låta det skrapa inom oss? Att vara den där lite besvärliga, som väcker tankar och frågor - att vara besvärlig i god tid innan katastrofen inträffat är onekligen bättre än att sitta tyst i båten, eller hur? 

Vi talade om förnekarna och vems röst som hörs. Hörs min röst när det t ex finns en nobelpristagare (inom andra ämnen) som förnekar förekomsten av klimatförändringarna? Vi talar om opinion och hur vi gör för att höras i bruset. Vid en viss procent - storlek på gruppen - kan en sakfråga tippa över, tvinga fram åtgärder. Det är sålunda viktigt att det är många som berättar var de står, att de önskar jordens väl, ta ansvar och pressa politikerna att ge oss de förutsättningar som krävs. Greta Thunberg och alla hennes/våra kamrater har gjort stordåd. Det arbetet är, som hon ju säger, inte kompromissbart om klotet ska vara friskt för oss och kommande generationer. 

Vi talade om att möta andra grupper, människor och konstellationer för att möta frågorna från en annan riktning. Vad vet de, som inte jag/vi vet? Vad vet vi, som inte den andra gruppen vet? När vi är öppna för att lära oss mer så kan vi också handla på vettiga sätt, eller hur? Det ökar i varje fall förutsättningarna en aning. Nästa gång vi ses får vi påfyllning från en annan grupp. Det ser vi fram emot. Då kommer nya tankar och andra frågor att möta oss - för att vi öppnar för andra människor att samtala med. 

Våra möten är guld för själen och skrapar starkt i våra - åtminstone i mitt - hjärnkontor. Fikat (från det lokala bageriet) är fantastiskt (om än en smula onyttigt för kroppen). Samtalen är svåra och inspirerande. Vi lämnar rummet med glädje och skratt. Jag tackar för mötet och ser stort fram emot nästa. Vem ordnar fikat då? 

Anette Grinde

Klimatpratare

Margita Tanndals insändare: Var slänger jag mina sopor?

 I Norrtelje tidning 25/1-23 adresseras en viktig fråga genom Margita Tanndals insändare: Var slänger jag mina sopor?

Sopsortering är viktig, är vi många som tänker. Plast, papper, metall, flaskor, batterier, med mera ska tas om hand av förpackningsindustrin och tillverkningsleden. Vi, förbrukare och konsumenter, behöver bistå i insamlandet för att materialet ska kunna återanvändas eller omstöpas till något annat. Det finns många som har behov av återvinningsmaterialet, men som har svårt att få tag på´t. De blandas med annat och går förlorat. Plast, till exempel, verkar synnerligen problematiskt att lösa eftersom det finns så många olika plaster. Konsekvensen är att plasten eldas eller hamnar i naturen, med föroreningar och mer koldioxid som följd, liksom förlorade möjligheter att återvinna det som återvinnas kan. Tillverkaren får inte tag på råmaterialet och konsumenten som vill bidra med sin sortering resignerar. "Varför ska jag anstränga mig när det ändå slängs i en hög eller bara bränns?" 

Jo, vi måste för att det är viktigt. För vem? För dig, för mig, för moder jord, för miljön och allt som ingår i den och för kommande generationer. Det vet vi, i princip alla vet. 

Sopsortering är en enkel miljöfråga, skulle man kunna tycka. Den har brett folkligt stöd. Många vill och kan. Det finns ganska många företag som vill använda återbruksmaterial (det lönar sig för företag att göra sånt som har ett brett folkligt stöd) och en (eller flera) politiker skulle kunna göra stordåd (miljömässigt och omvalsmässigt) genom att göra insamlingsfrågan och vidareförädlingsfrågan till en enkel procedur för alla parter. Säg bara att vi måste och ge oss förutsättningar för det. 

Det känns, hos mig, som en viktig fråga, både moraliskt och miljömässigt: att vi (vårt land, vår landsdel, vår kommun, vår by och  vårt hus) tar hand om vårt eget avfall, inte bara eldar upp det och inte avhänder oss det till fattigare länder för livsfarliga uppgifter och att vi Inte lägger det på hög, gräver ner och låter det sippra ner i världens gemensamma vattensystem. Min längtan är sålunda att politiken (i Sverige, i regionen och i kommunen) lägger manken till för att all sopsortering kan genomföras på bästa sätt och att allt som är sorterat kan återanvändas på ett (miljömässigt) rimligt sätt. Det behöver t ex vara lätt att göra rätt, vi behöver ha sorteringsanläggningar nära och vi ska inte behöva färdas med bil för att sortera våra egna vardagliga sopor. Det behöver inte innebära ekonomiskt lättast sätt för land, regioner och kommuner, eftersom det i sig kan vara problematiskt. Upphandlingar som går på strikt ekonomi kommer antagligen inte att vara helt pålitbara (i miljöhänseende) eftersom vi befinner oss i en förändringsprocess där vi måste tänka annorlunda. Vi behöver t ex omvärdera betydelsen av ord dom tillväxt, kostnader och lönsamhet när vi talar om miljöfrågor. 

Lätt som en plätt? Nej, säkert inte, men ändock viktigt. Det är viktigt för mig, som liten människa, att förstå att det jag gör spelar roll. Annars kan jag ju slänga batteriet i närmsta vattendrag, något som de flesta av oss har förstått är förödande för vårt allas väl. 

Att sopsortera är en liten, men rätt viktig detalj i en viktig miljösträvan. Det vore så himla snyggt om det var lätt som en plätt för gemene man och kvinna att göra och att vi (med säkerhet) visste att det vi gjorde också togs om hand och inte förstörde mer än det redan gjort. Det vore så himla snyggt om det kom på plats, det som det har talats om i rätt många år. Det vore enkelt plockade pluspoäng av oss alla. 

Hörrni, Bino, Robert och resten av politikergänget. Kan ni vara snälla och ordna det nu - hela kedjan kopplad till soporna - en gång för alla? 

Margita Tanndal, som skrev insändaren i NT bor i ett sprillans nytt bostadsområde, där allt borde finnas på plats. Gör det inte det? Varför hittar hon inte det som ska hittas? 

Superschysst vore ju om det vore lätt att göra rätt. 

A..

Sopsortering.

 Sopsortering.

Vi pratar om klimatet. Vi gör det utifrån vår önskan att även våra barn och barnbarn ska ha en schyst planet att bo på. Att det inte ska ta slut med oss. Vi oroar oss nu ganska mycket, eftersom politikerna tydligt visar att de inte drar i frågorna. Det kommer att gå åt fanders om vi inte gör något radikalt åt en hel drös olika frågor. Vi måste sätta fart. Ja, det har rätt många fattat, ändå är det så innerligt svårt att fatta beslut som för oss i rätt riktning. Det ger sorg i många. Och i mig. 

Mat, kläder, el, vatten, kemikalier, plast, olja, värme, skog, sopor, ja, det finns många frågor att dyka i. Varje fråga spelar roll för klimatet och ibland känns det förstås övermäktigt. Det behöver göras ändå. 

Vi - du, jag och världen - har tillverkat och använt en fruktansvärd mängd plast och annat skräp. Det är natur- och klimatförstörande. Plasten når in i våra kroppar, den hamnar i naturen, i vår mat, i vårt vatten och finns i djuren. Det var förstås inte så det var tänkt när det stora teknik- och utvecklingssprånget drog över världen, men det var så det blev. Producenterna och de som tjänade multum på varorna tänkte inte på konsekvenserna eller brydde sig inte om dem. Ja, fortfarande är det så. Vi behöver tänka om, eller hur? Vi vill att skräpet, förbrukningsvarorna, plasten och all trasig teknik återvinns. Det som är gjort behöver tas om hand, inte skapa mer föroreningar, koldioxid, kemikalier eller hamna i naturen. En förutsättning är förstås att vanligt folk, sådana som du och jag, kan sortera soporna och lägga dem i lämpliga kärl i närområdet. Det måste vara lätt för folk, annars hamnar batterierna, kemikalierna och plasten i de vanliga soporna. Mer koldioxid och skit i naturen till vår planet kan vi vara utan, eller hur? Det får räcka nu. 

I Norrtälje finns det alltför få sopsorteringskärl. De som har bil eller är rörliga kan ta sig till utkanten av staden (t ex Görla) och lämna sitt avfall där. De som är rollatorberoende, inte har bil eller inte kan ta sig så långa sträckor behöver ha sina kärl i sitt nära bostadsområde. Det behöver ordnas av fastigheten (ägare/styrelse) eller av kommunen. Det nuvarande läget med kärl på ett fåtal platser placerar många sorterbara/återvinningsbara produkter i de vanliga soporna. Det är inte ett hållbart tänk och det skapar fel ur alla klimatperspektiv som nu tänks och syns i samhället. Vi blir ledsna, förtvivlade och förbannade. 

Jag som enskild person har mycket svårt att åstadkomma sopsorteringskärl. Det måste falla på fastighetsägaren och/eller kommunen (via politikernas viljeriktning) att de finns. Det måste ordnas raskt. Varje ny koldioxidmängd som tillförs, varje ytterligare kemikalie som landar fel och varje ny plastpryl som hamnar i naturen, i havet eller som ett klimatpåverkande ting förstör för våra barn och barnbarn. 

Vi är många som är förtvivlade över att det inte finns sopsorteringskärl i fastigheternas närområde i det nya och fina hamnområdet. Det skär genom allt vi har inom oss, det är så fel, så fel. 

Vilka regler om sopsortering gäller för nya lägenhetsfastigheter? Vem har ansvaret för att det finns anläggningar och hämtning? Vad gör kommunen för att göra det klimat- och miljömässigt bästa för invånarna i kommunen? Var är det tänkt att vi ska lägga plasten, pappret, kartongerna, batterierna, glas- och plastflaskorna, kemikalierna och allt annat som inte hör hemma i det vanliga soporna när vi/de inte är i fysiskt skick att ranta iväg till stadens ytterområden? Vi behöver ta gemensamt ansvar - däri ligger också kommunens och statens styrning som ger folket hjälp att göra miljö- och klimatmässigt rätt. 

Sortering och återbruk, tack. Nu. Genast. Inte sen. 

Kanske är den viktigaste frågan: varför hårdprioriterar inte politikerna frågan om miljön? Har de verkligen inte fattat hur det står till? Vad ska de säga till sina barn och barnbarn om varför de satt helt tysta och stilla i båten? Robert Beronius (Liberalerna) svarar: 2027. Jag blir förtvivlad och matt. Varför inte nu? 

Du, just du - politiker i Norrtälje idag - kan plocka snygga pluspoäng genom att dra i de här frågorna. Nu. Folket vill inte stå till svars inför sina barn och barnbarn. Please do. Please fix. 

Varsnågerst ska hamnfolket he iväg sitt sorterade skräp, är vi nu rätt många som undrar.

A..