Sidor ...

lördag 17 december 2022

Det är när vi inte förstår varandra som avigheterna uppstår.


Jag läser om en resenärs upplevelse i anropstrafiken för bussar i kommunen. Absurditeter uppkommer, inget blir som någon har tänkt, det blir fel för alla. Det är oerhört viktigt att bussarna går via landsbygdens alla hörn och avkrokar. Vi vill och får inte tänka att det är (kortsiktigt) oekonomiskt. Konsekvenserna för en levande och bebodd landsbygd blir förödande utan schemalagd busstrafik. Vad leder resenärernas svårigheter till på kort och lång sikt? Är det upphandlat så att linjer bara kan läggas ner? Hur kan det komma sig om man tänkt så? Hur ser hela bilden ut? 

Jag läser politikens tjabbel. Det finns knappt något som är mer tröttsamt än det ständiga respektlösa skyllandet på varandra i politikdebatten. Det är alltid den andres fel, det finns aldrig ett anslag av faktisk problemlösning som håller även en kommande period. Politik och upphandlingar får en, åtminstone mig, att baxna. Tjabblet är oerhört tragiskt att se. Det hjälper inte vanligt folk. Hur många av politikens företrädare är själva beroende av bussarna på landsbygden? Skulle det göra skillnaden för folket? Vad vet jag, som inte går i politikens skor? 

Jag läser chaufförens berättelse. Han kör, gör så gott han kan utifrån givna system. Resenärerna har honom eller henne att förhålla sig till, som en representant för politikens och upphandlingens riktning. Chauffören blir slagpåsen som resenärerna öser sin galla över, skyller t ex tider, drivmedelsfrysning, trasiga dörrar, sen ankomst, anslutningstuder, punktering, utetemperatur och värme i bussen på. För vem ska man annars skylla på? 

Jag ser någon säga att chauffören borde välja ett annat yrke. Vad sägs om att vi tar ett steg tillbaka och funderar över vår egen roll i trafiken, eller i livet. Vad hade hänt om vi själva suttit i förarstolen på bussen? Är vi världsbäst själva eller bidrar vi till förödelsen som resenärer? Vad hade vi sagt till resenären som skrek, hur hade det känts i vårt inre efter en lång och slitsam dag på snöiga vägar och med en buss som trasslar med en tight tidtabell? Vad hade vi tänkt om kisspölen på golvet? Eller hur hade vi klarat tidtabell och förklaringar när värmen fallerat i bussen? Vi är alla en del av samspelet och behöver förstås hitta sätt att göra rätt som gör att vi inte bråkar på fel person. Hur pratar man för bästa framgång? 

Ja, visst blir man förbannad och visst får reptilen i oss fritt spelrum lite för ofta, men kanske kan vi försöka lite mer. Kan vi lösa problemet genom att tro att vi är bäst själva och den andre inte är kapabel för sitt jobb (utifrån de förutsättningar som råder för dagen)? 

Det är när vi inte förstår varandra, vet hela bilden, som avigheterna uppstår. Ja, lösningen är kanske att se den andres perspektiv, gå i den andres skor. Hur gör man det, när man har sina egna att kämpa med? Ja, man kanske i varje fall kan försöka att låta bli att dräpa den andre med ord och ton (om man inte vet hela bilden). Eller är det att gå för långt i sitt egna ansvar för livets väl? (Ja, det är också lättare sagt än gjort, förstås.) 

Varför blir du så arg? (Ja, jag också, kanske nästan alla). Håll den taggiga reptilen i schack, är dagens riktning. Åtminstone för mig, för jag kan ju inte tala för dig. För mig ska gälla: Säg hej, tack och visa att du anstränger dig för att förstå. Hjälp så gott det går (när du får). Andas lugnt (ger bättre hälsa och mindre stress). Dubbar ute (inte inne), reflexer på (finns gratis i bokhandeln) och insikt om att var och en har ett bagage inom sig som vi inte ser (och därmed inte kan förstå). 

Nu är tiden kommen att läsa Sinnesrobönen igen. Och att ge akt på allt som händer under dagen. 

Hur ska det gå? Hur ska det gå? 

A..



Miljömagasinet 30/12-22

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar