Onsdag.

Onsdag!

23 februari 2022. Alltså dag 23 i februariutmaningen Spring tills du stupar. Det är lika många kilometrar som dagens datum som gäller, gå eller springa. Idag fick det bli promenad. Jag brukar gå eller springa till bussen. Och samma sak hemåt, nu när det börjar bli många kilometrar. Det går fint att vinka till bussen att stannan när man är inom vinkområdet, annars är det svårare. Att stå still vid en hållplats och vänta på bussen när det är 11 grader minus vill man ju inte, så jag valde att gå vidare. Jag fick upp ångan och kände att det var ok. Det är ju skönt att gå. Jag tittade på klockan, undrade om jag skulle hitta något sätt att inte vara mitt emellan hållplatserna när bussen kommer, men släppte tanken. Det var skönt att gå. Så jag gick. Jag kan ju alltid ta nästa buss, tänkte jag.

Nåväl. Båda bussarna åkte förbi mig när jag var mellan hållplatserna, men jag hade tid på mig. Jag gick hemifrån kl 0530 och skulle ju inte öppna butiken förrän kl 1000. Då bör man ju hinna, eller hur? 

Jag hann. Jag belönade mig själv med en kanelbulle, för det får man göra när man har gått 23 km innan butiksöppning. 

Under min promenad tänkte jag på kvinnan som är med i bokcirkeln i bokhandeln. Plötsligt hör jag henne säga att hon är från Vilhelmina. Va, sa jag, var där? När bodde du där? Laxbäcken, svarar hon, jag är där rätt ofta. Åhh, se där, minsann. Då kanske du känner den där familjen med många barn? Ja, de är ju inte barn längre, men ändå. Ja, vi lekte som små, svarar hon Vi hade hus nära varandra. Har. Gösta bor i barndomshemmet. Så du känner familjen, säger hon. Ja, mest Gudrun, svarar jag. Hon är gift med min bror. 

Världen är stor, men ändå så liten. Det behövs rätt lite för att man ska hitta beröringspunkter. Det är roligt, tycker jag. 

A..