En ung människa med livet framför sig har skjutits till döds. Tänk om det vore din. Eller min.

DN 24/4-21
Ung man hittad död vid koloniområde.

Ännu ett liv har gått till spillo. En ung man med livet framför sig. En mor och far har förlorat sin son. Syskon, släkt, vänner, lärare, kamrater - samhället. Alla, vi alla har förlorat på den utveckling som skett. Vi, som samhälle har inte förmått göra vårt hemma till en trygg plats där alla ryms. Där alla får sin plats, sin skäliga uppmärksamhet.

En ung man med livet framför sig. Skjuten till döds.

 
För någon är detta en personlig katastrof som kommer att följa genom hela livet. För den som skjutit är det livsavgörande, ja, då i en otroligt sorglig riktning. Livsförstörande. För oss är det en pyttenotis i tidningen och ett samtal om var världen tar vägen. "Varför görs inget". Sen bläddrar jag vidare som om det inte var mitt problem.

 
Den mor vars son skjutits gör inte det. Hon - och alla runt henne - lär gråta, rasa, förtvivlas i sorgen av vårt samhälles misslyckande.

 
Det ÄR mitt problem. Jag lever här. Jag måste vara en del i samtal om förändring. Du också. Du, jag och vi. Det fattar vi ju, eller hur?

 
Vi pratar om livet - projektet #demokratiskasamtal i bokhandeln kan kanske göra att vi pratar annorlunda med någon annan nästa gång. Att vi ser och fångar en yngling innan glidet börjar, att vi får någon att förstå att orden du säger i kommentarsfälten spelar roll. Tillhörighet spelar roll. Låt oss se till att vi och våra unga tillhör en schyst plats.

 
En ung människa med livet framför sig har skjutits till döds. Tänk om det vore din. Eller min.

A..

• Läs också om hat och hot i kommentarsfälten.
• ... och mer om våra demokratiska samtal. 

Miljömagasinet
 fredag den 7 maj 2021

Tack, Mika Wallander, för en fin krönika

Mika Wallander, kyrkoherde i Norrtälje, skriver i Mitt Roslagen 22/4-21. Hon skriver om vänlighet. Hennes krönika är varm och vänlig. Den innehåller reflektion om livet, tiden och situationen. Den påminner om att vi alla gör olika saker, att så mycket är viktigt och att vi behöver hålla i tillsammans. 

Jag går in i kyrkan i Norrtälje. Den är öppen och inbjudande. Jag slinker in för en stunds reflektion. Det är oftast ingen där på morgonkvisten. Jag kan sätta mig på en bänk och se ljuset från de fina fönstren, tänka mina tankar som flödar i tystnaden. Det är en skön stund som jag skulle vilja att jag gjorde oftare. Ibland får jag den stunden i naturen istället, men kyrkans rum är en särskild plats. Jag är tacksam att den finns när jag behöver den. Ja, det gör jag ju ofta, nästan alltid.

Jag tänker på glädjen vid dop av barnen. Det innebär så mycket. Gemenskap. Glädje. Uppmärksamhet. Ett minne för livet. Jag minns mina barns dop som något jag inte vill vara utan. Ett i Hede och ett i Edebo. Båda med värme och fokus på barnen. För mig var det en viktig livshändelse. Jag önskar den glädjen till andra.

Mika skriver om gemenskap och att dricka kaffe och samtala i församlingshemmet eller om körsången som är inställd. All den där gemenskapen som är så viktig, som alltid skett med självklarhet och nu istället är tyst och borta. Så många mår dåligt för att man inte kan mötas. Jag sörjer alla och allt som gör ensamhet, jag sörjer att veta att det finns någon som är ensam som jag, vi eller någon annan inte kan bistå. Jag hoppas att vi snart kan få slut på pandemin så att var och en kan ta sig ur ensamheten, mötas i samtal över en kopp kaffe eller lyssna på ett föredrag med en fysisk människa vid sin sida. Tänk, att kunna sträcka ut handen och känna tillhörigheten med en annan människa. Det är inte alla förunnat idag. 

Hon skriver också om hatet och våldet. Det är så förödande med hat, våld och hårda ord. Det skadar, sätter taggar i våra hjärtan och är så svåra att läka. Det skapar rädsla som återkommer när man minst anar det. Sorgen finns kvar, även om vi lyckas dölja den för andra. Jag hör detta återkommande i bokhandeln. Om livets sorger som gör oss till de vi är. Ibland är ärren av livets trauman eller sorger ohyggligt svåra att bära, de följer med oss i varje steg vi tar. Ibland är de som små gruskorn i skon och ibland som en slägga som kommer med vansinnig fart. 

Förståelse är en nyckel till mycket när någon har det tufft. Jag tänker att jag ska låta bli att ge förslag till någon som inte frågar efter lösningar. Någon vill berätta, för att den tycker att det lättar att tala om saken. Jag tänker att det inte är en lösning hen söker, att det istället är värme och förståelse över en svår situation. Det blir på något sätt absurt när svaret blir, gör si eller gör så, när personen tänkt och bearbetat i mängder av år. Ja, det är svårt att låta bli att ge råd, som om man vet bäst, men viktigast av allt är att lyssna och försöka förstå. Ja, råden är förstås välvilja, men även välvilja kan skada. 

Låt oss hjälpas åt. Låt oss visa vänlighet i förhållande till andra. Låt oss avstå ilska så långt det är möjligt. Låt oss hitta sätt att samtala, enas eller åtminstone försöka förstå, visa värdighet och omsorg. Jag vill, jag hoppas att alla jag möter också vill. 

Tack, Mika Wallander, för din fina krönika. 

Anette Grinde

Vet du hur lätt man kan rasera en medmänniskas liv?

... 

det finns inga nyanser

i

hatet

som flödar

i kommentarsfältet

syns människor, kloka vänner

vänliga och värdiga människor

Spyr galla över sin nästa

sin vän, medmänniska

utan pardon och utan kunskap

tror de

att orden som sagts av den som inte var där

är sanna, riktiga

de blir en del av hatet

avskyn

på bekostnad av sin egen rättvisa, klokskap

av sin egen självbild

tråden växer

hatet och avskyn

hetsar varandra

värdigheten dör

ingen av de som talar, skriver, var där

ingen vet, ändå sprider de hatet och avskyn

som förstör vårt samhälle

hur slipper man

vara en del av ett samhälle

av människor

som inte ser, förstår längre än ett myrsteg bort

hur slipper man se

människor man tycker om

som vackra kloka själar

förbytas till avsky

utan kunskap

Vad är meningen med livet

när livsglädjen försvinner i rädslan, 

i hatet och avskyn

som byggde på okunskapen

men ändå drabbade

så hårt och hänsynslöst

Vet du hur lätt man kan rasera en medmänniskas liv?

I projektet #demokratiskasamtal möter vi människor som drabbar andra genom orden. Vi möter också människor som drabbats av hat och osanning för att någon tycker att man får skriva vad som helst. Lögn och hat blir sanning när andra hejar på. Vill du delta i samtalet där vi försöker lära oss mer om att vara människa?

Mitt Roslagen 8 april 2021 - om kyrkans konstutställning

Jag läser Mitt Roslagens artikel om kyrkans konstutställning under påsken. Församlingsherde Ninna Birkoff initierade tanken som blev en succé. 

Jag har, under utställningstiden, hört flera säga att de deltagit med sin konst och av flera andra att de besökt. Jag har hört många ord i positiva toner, jag har glatts och njutit av deras glädje. 

Jag missade både möjligheten till utställningen och att besöka kyrkan under utställningens öppettid, vilket gör mig ledsen, men jag är verkligt glad över idén och genomförandet. Det kommer fler utställningar, förstås, men denna hade jag velat delta i och/eller se. 

Kyrkans rum är fantastiska lokaler som andas lugn, hopp och tillförsikt, bara det ett skäl till besök. Att dessutom få tillgång till konst i ett stort och tryggt rum i coronatid är fantastiskt. Jag älskar när kyrkan tydligt öppnar rummet för alla. Jag tänker att de alltid gör det, men en utställning gör det än mer offentligt. Bara att vara i ett kyrkorum är en glädje som man skulle önska många. Det utstrålar lugn, trygghet, tradition och historia. Ja, rummet kan framkalla glädje men också väcka sorg.

Tystnad och möjlighet till eftertanke, utan att man bara raskt hastar vidare, är möjligt i ett rum som detta.

Birkoffs initiativ gör mig glad. Tack för det. 

Anette Grinde