Morgontemperaturen var ca 10 grader plus vid avfärd i morse. Hyfsat varmt med en relativt blå himmel. Det bådade gott. Kortbyxor och långärmat i en lagom knallig färg. Färgen gör mig mer synlig efter vägen. Jag vill ju inte bli påkörd. Jag sätter ena foten framför den andra och börjar min färd. Jag har två springmil framför mig. I lagom långsam takt trampar jag på. Känslan är god, även om jag blir trött allteftersom. Tröttheten äter i mig, men släpper plötsligt greppet när jag glömmer den. Det är som om den inte har funnits alls. Jag kan. Jag mår bra.
Tramp. Tramp. När jag springer på Roslagsleden får jag lyfta fötterna över rötterna. Det är ovant för en asfaltlöpare. Det är ovant att springa på skogsstigar, men ändå ljuvligt skönt. Det är något annat än asfalten. Det morgonblöta gräset kittlar på benen, en brännässla bränner till och en tagg drar ett streck över smalbenet. Lyft på fötterna, människa, får jag säga till mig själv med jämna mellanrum. Jag vill ju inte stå på näsan i min skogsensamhet i tidig morgonkvist.
När jag tittar ut över ängarna och den lilla sjön ligger dimman ännu kvar. Morgonsolen har ännu inte lyckats värma bort dimman. Snart, strax bortom nästa krök, är den borta, men just här ligger den ännu kvar. Det är vackert. Ensamskönt, svalt jämfört med sommarens värmen men varmt ändå.
Lyckan känns i kroppen. Jag kan. Jag kan cykla 22 km morgon och kväll och må bra av det. När jag vill. Jag kan springa hem ibland eller dit ibland. Ännu väljer jag inte att springa både bort och hem, men kanske kommer det så småningom. Jag är bara glad av det jag just nu kan.
I morse var känslan fin. En morgonskön löpartur. Rörelsen förde mig sakta framåt, där i morgontiden, men känslan har stannat i mig hela dagen. Glädjen att det går. Endorfinerna känns i kroppen - de dansar i mig - och jag gläds över deras närvaro. Om det inte vore tävling på lördag så kanske jag skulle drista mig till att också springa hem.
Löparendorfiner är en skön drog.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar