Lyft på fötterna, människa!

Man skulle kunna säga att det gick lite sådär med gårdagens löpartur. Jag tänkte springa till jobbet. Jag har ca 20 km dit. Det är en fantastiskt fin sträcka, som jag gärna springer lite nu och då. Igår (27/9) startade jag kl 0700 i vanlig ordning och tog mig till Drottningdal (Roslagsbro). Strax utanför den gamla brandstationen snubblade jag - på fötter eller löst grus eller något annat som egentligen inte fanns - och stöp rakt ner i den hårda och nylagda asfalten. Pannan krockade med asfalten och tydligen näsan också. Knäna fick sig en smäll och jag tog uppenbart också emot mig med händerna, eftersom den högra handen värkte rätt rejält senare under dagen. Det blev en del blod och grus i ansiktet. Det såg dock värre ut än det var, vill jag nog hävda. Det var bara ytliga skador, förutom förskräckelsen. Inget är brutet och jag får (antagligen) inga bestående men av detta lilla olyckliga äventyr.

Återigen - lyft på fötterna, människa! (- säger jag till mig själv).

Jag fick hjälp hem av en förbipasserande bilist. Mat, dryck och dusch förändrade mig till acceptabelt butiksutseende och inga större skavanker, mer än lite ansiktsskrap, berättade om mitt äventyr. Idag, nästa dag alltså, syns skrapet lite tydligare. Vi får se om det kommenteras i butiken.

Jag lär inte kunna springa eller cykla på några dagar, eftersom knäna känns. Ytligt, ja, ingen allvarlig skada kan skönjas.

Ja, jag kom undan med blotta förskräckelsen. Man vet inte vad som hade hänt om en bil hade passerat mig just där, just då. Så hände förstås inte nu. Allt gick acceptabelt väl. Jag är glad och tacksam för det.

Vi får se om jag nu lär mig att lyfta på fötterna lite bättre.

Gårdagsturen blev alltså bara 10 km i stället för 20 km. Man får väl se det som dugligt ändå, med hänsyn till omständigheterna.

A..