"Jag tycker inte synd om männen", säger Karin Alfredsson (som nyligen har skrivit boken Skrik tyst så inte grannarna hör) i Svd den 28/10. (Rubriken är en annan på nätupplagan).
Hon skriver en viktig artikel om #metoo - Ja, ansvaret faller på förövaren. Inte på den som utsätts. Vi har ett strukturfel som behöver åtgärdas, eller hur? Det är förövaren som ska tänka sig för. Det är inte den som utsätts - i regel kvinnorna - som skall behöva inrätta sitt liv i rädsla för dessa förövare.
Man får hoppas att #MeToo skapar tillräckligt med skav för att åstadkomma eller påbörja en strukturändring. Den behövs onekligen.
A..
Artiklar, reflektioner och krönikor. Ord om sådant som påverkar mig och min dag. Och kanske oxå din dag. Ord om glädje, sorg och frustration. Ord om lycka. Om människor som gör. Eller inte gör. Om hur vi är. Eller inte är. Kanske oxå några ord om livet. Helt enkelt. Om nu livet är enkelt.
Sidor ...
▼
lördag 28 oktober 2017
fredag 27 oktober 2017
Mitt hjärtas oro - Maolu von Sivers
Mitt hjärtas oro
Malou von Sivers
Norstedts förlag
www.norstedts.se
2017
Isbn 978 91 1 307893 9
Mitt hjärtas oro. Axel och Sara möts i början av 1900-talet. Han en gift välbärgad gift man med ett mörkt förflutet och ett sår som han döljer. Hon är en ung litteraturstudent i Uppsala som svärmar för Hjalmar Söderberg och letar efter något som ger livet en djupare mening. Hon attraheras av hans mörker och sårbarhet. Han ser möjligheten att komma loss från ett kvävande äktenskap, och kanske också från sig själv. Deras kärlekshistoria utspelar sig i sekelskiftets Stockholm och Uppsala, idylliska villaområden och stenpalats gömmer bultande hjärtan och en oro som aldrig tycks stillna.
Malou von Sivers första roman har sin utgångspunkt i hennes familjehistoria och sommarprat från 2016. Hon sitter vid sin fars dödsbädd och försöker förstå hur ett sår kan ärvas från generation till generation, ett arv som har format henne som människa.
Kärleksromanen, Mitt hjärtas oro, är första delen i en trilogi, en berättelse med personligt avstamp som sträcker sig från förra seklets början fram till idag.
Ovanstående är förlagets baksidetext.
Recension finns på Bokbloggerskan.blogspot.se!
Länkar;
Norstedts - om kärlek och nedärvda spår.
Norstedts - om Malou von Sivers.
Roslagens bokhandel på facebook.
Malou von Sivers
Norstedts förlag
www.norstedts.se
2017
Isbn 978 91 1 307893 9
Mitt hjärtas oro. Axel och Sara möts i början av 1900-talet. Han en gift välbärgad gift man med ett mörkt förflutet och ett sår som han döljer. Hon är en ung litteraturstudent i Uppsala som svärmar för Hjalmar Söderberg och letar efter något som ger livet en djupare mening. Hon attraheras av hans mörker och sårbarhet. Han ser möjligheten att komma loss från ett kvävande äktenskap, och kanske också från sig själv. Deras kärlekshistoria utspelar sig i sekelskiftets Stockholm och Uppsala, idylliska villaområden och stenpalats gömmer bultande hjärtan och en oro som aldrig tycks stillna.
Malou von Sivers första roman har sin utgångspunkt i hennes familjehistoria och sommarprat från 2016. Hon sitter vid sin fars dödsbädd och försöker förstå hur ett sår kan ärvas från generation till generation, ett arv som har format henne som människa.
Kärleksromanen, Mitt hjärtas oro, är första delen i en trilogi, en berättelse med personligt avstamp som sträcker sig från förra seklets början fram till idag.
Ovanstående är förlagets baksidetext.
Recension finns på Bokbloggerskan.blogspot.se!
Länkar;
Norstedts - om kärlek och nedärvda spår.
Norstedts - om Malou von Sivers.
Roslagens bokhandel på facebook.
onsdag 25 oktober 2017
Ester Karlsson med K
Ester Karlsson med K
Christina Olséni
Micke Hansen
2017
Bokfabriken
Isbn 978-91-76295-94-6
Ester Karlsson, 78 år och änka, bor tillsammans med kakaduan Roland i den välmående bostadsrättsföreningen Lärkan. Livet går sin gilla gång med dispyter om tvättstugan och den trasiga gallerhissen som de mest spännande inslagen i vardagen fram till dagen då Lärkans vaktmästare hittas död i sitt vindsförråd.
Polisen konstaterar snabbt att det rör sig om mord och Ester, som behöver fylla sina dagar, beslutar sig för att starta en egen utredning. Med kafferep och vaniljdrömmar nästlar sig Ester in hos både poliser och grannar, i hopp om att finna ledtrådar. När det kort därpå inträffar ytterligare ett dödsfall i fastigheten så går ingen av Lärkans invånare fri från misstankar, allra minst Ester själv.
Ester Karlsson med K är en humoristisk pusseldeckare skriven av författarna bakom succéserien Mord i Falsterbo.
Lustifik. Ja, lustig, som i humoristisk. Det är lite Ove (En man som heter Ove, skriven av Fredrik Backman) över boken. En lite lagom udda person i ett bostadsområde, som härjar runt i trakten, ställer krav och är extremt nyfiken. Ja, kanske inte bara en, de är flera, förstås. Pusseldeckare? Finns det förresten pussel som har tiotusen bitar? Ja, grannskapet blir förstås väldigt nyfikna över händelserna i föreningen och det talas en del sinsemellan, ja, ni vet som folk ju gör. Skvaller och nyfikenhet i all ära, men vart tar det vägen sen? En humoristisk pusseldeckare, ja.
Boken är lättsam och glad. Lättläst. Roande. Man vill ju veta hur det går med hissen, vem som tar soppåsen med tomburkarna och framförallt vem som är skyldig, förstås. Det löser sig så småningom och många små roande händelser dyker upp på vägen.
Om det låter som en bok som skulle tilltala dig, så ter det sig en smula lämpligt att köpa boken i en bokhandel nära dig. Inte på nätet eller i lurarna, alltså. För du vill väl att bokhandeln i din stad skall finnas kvar?
A..
Christina Olséni
Micke Hansen
2017
Bokfabriken
Isbn 978-91-76295-94-6
Ester Karlsson, 78 år och änka, bor tillsammans med kakaduan Roland i den välmående bostadsrättsföreningen Lärkan. Livet går sin gilla gång med dispyter om tvättstugan och den trasiga gallerhissen som de mest spännande inslagen i vardagen fram till dagen då Lärkans vaktmästare hittas död i sitt vindsförråd.
Polisen konstaterar snabbt att det rör sig om mord och Ester, som behöver fylla sina dagar, beslutar sig för att starta en egen utredning. Med kafferep och vaniljdrömmar nästlar sig Ester in hos både poliser och grannar, i hopp om att finna ledtrådar. När det kort därpå inträffar ytterligare ett dödsfall i fastigheten så går ingen av Lärkans invånare fri från misstankar, allra minst Ester själv.
Ester Karlsson med K är en humoristisk pusseldeckare skriven av författarna bakom succéserien Mord i Falsterbo.
Lustifik. Ja, lustig, som i humoristisk. Det är lite Ove (En man som heter Ove, skriven av Fredrik Backman) över boken. En lite lagom udda person i ett bostadsområde, som härjar runt i trakten, ställer krav och är extremt nyfiken. Ja, kanske inte bara en, de är flera, förstås. Pusseldeckare? Finns det förresten pussel som har tiotusen bitar? Ja, grannskapet blir förstås väldigt nyfikna över händelserna i föreningen och det talas en del sinsemellan, ja, ni vet som folk ju gör. Skvaller och nyfikenhet i all ära, men vart tar det vägen sen? En humoristisk pusseldeckare, ja.
Boken är lättsam och glad. Lättläst. Roande. Man vill ju veta hur det går med hissen, vem som tar soppåsen med tomburkarna och framförallt vem som är skyldig, förstås. Det löser sig så småningom och många små roande händelser dyker upp på vägen.
Roslagens bokhandel i Norrtälje |
A..
lördag 21 oktober 2017
#MeToo
Alla dessa fasansfulla berättelser. All denna sorg. All denna skam. Alla dessa frågetecken. Hur kan det komma sig att vårt samhälle är så fasansfullt förtryckande, att så otroligt många kvinnor har utsatts och utsätts dagligen för övergrepp och trakasserier? Hur är det ens möjligt? Ja, hur är det möjligt att det är mer regel än undantag. Hur är det möjligt att samhället ser ut så?
Jag läser berättelse efter berättelse. Se människors sorg och förtvivlan. Jag hör hur de har utsatts, jag förstår att i princip varje kvinna har utsatts. Det är helt tydligt att det är just så. De finns några av oss som säger att vi inte har blivit utsatta, men det har vi säkert. Helt säkert. Min inledande tanke har varit att jag inte har varit utsatt. När jag läser berättelserna och när jag krafsar lite, ja, väldigt lite, på min yta, så inser jag att också jag har. Minns. Känner känslan.
Jag ser berättelser om kvinnor som, som barn eller som vuxna, har utsatts på bussen eller i parken bland andra människor. Där ingen alls gjort en ansats till att hjälpa och/eller protestera. Omgivningen står stillatigande bredvid och ser på. Blundar, fast de/vi ser. Tiger, fast de/vi borde tala. Ja, några talar, men blir tystade. Det är ungdomar och vuxna som tar sig rätten att kommentera eller agera trakasserande eller på annat sätt sexuellt mot andra, som om de ägde rätten till denne andre. Jag läser om kvinnor som utsatts av sina arbetskollegor, sin familj eller av främlingar. Det är allt från våldtäkter till kladdande händer, eller ord och förslag som bara inte kan uttalas. Jag ser så otroligt många skrämmande och sorgliga berättelser. Ja, det gör vi nu nästan alla. Ser berättelserna, känner fasan i vårt inre.
Det finns ännu några som inte ser, för att de inte ser flödet och bara hör/ser det lilla som är på nyheterna. Det finns ännu några som inte ser, för att de blundar. Det finns också ännu några som inte förstår hur fasansfullt fel allt detta är. Det finns människor som tror att det är något man måste stå ut med, som ursäktar förövaren och skyller på den utsatte. Eller t o m sig själv.
Några kända figurer dras med i fallet, när de nu namnges i det offentliga. Alltför många kommer skadeslösa ut, för att vi inte ställer människor mot väggen, berättar, anmäler. För att vi inte törs eller orkar ta striden. Kvinnorna, alla de som givit uttryck för att eller det de har utsatts för under #MeToo-taggen, går inte skadeslösa. De bär fortfarande på tankarna, smutsen och obehaget. Många gör det genom hela livet. Övergrepp går aldrig ur. De ligger kvar i kroppsnerverna.
Jag tänkte att inte jag drabbats. Jag bara betraktade mig utifrån ett skal, ett skal som ignorerat den fullständiga rättigheten till mig själv. Det var fel. Jag hade fel. Även jag har drabbats. Jag inser, tänker, att det knappt kan finnas en enda själ som inte har drabbats. Ja, även jag har utsatts för män, eller kanske man, som tagit sig rätten att tro att min kropp är för dem att göra det de vill med. Det och då, som i ett utnyttjande för hans egen skull, inte för mig eller oss. Jag vill inte ta upp frågan till ytan igen, men den kom smygande, ju längre #MeToo snurrade i mitt flöde. Ja, inte bara en händelse, utan flera, på olika sätt och med olika människor. Mer eller mindre graverande, men utan ett ja eller annat medgivande. Så ja, #MeToo.
Jag hör, eller kanske snarare ser, alla dessa fasansfulla berättelser. Det måste få ett slut. Inte på berättelserna, men på alla handlingar som ligger bakom detta. Om du inte har fått ett ja, så är det ett nej.
Man kan inte ursäkta någon med att säga att personen inte är dömd och att det därmed inte är bevisat eller brottsligt. Hen, eller kanske mest en han, äger inte rätten att med ord, bild eller fysisk handling röra en annan människas, kvinna eller man, kropp utan ett faktiskt medgivande. De må vara att det inte är juridiskt brottsligt, men det är inte något vi gör i ett samhälle som står för mänskliga rättigheter, schyst rättvisa, jämställdhet, med mera. Det är helt enkelt inte något vi gör någonstans i världen idag - om vi har acceptabel kompass för moral och schyst rätt. Det handlar inte heller om graden, stort eller smått är lika illa, det handlar om systematiken.
Alla dessa berättelser är så plågsamma. Tänk, att det finns så många män som har gjort detta. Ja, även kvinnor, men i huvudsak män. Så många som har bidragit till all denna sorg och förtvivlan, skapat så mycket rädsla och skam genom årens lopp.
Jag hoppas att vi alla kommer att markera tydligare i framtiden. Det finns inga övergrepp som är ok. Sexuella övergrepp och trakasserier är inte ok. Våld är inte ok. Små nyp är inte heller ok. Nej, inte heller insinuerande kommentarer. Stillatigande är inte heller ok om/när vi vill förändra ett samhälle. Det kräver att vi ordar och protesterar för att ett samhälle skall kunna förändras. Så, låt oss då göra det.
Stort tack, till alla er som gör just det. Ni som skriver, talar och gör.
A..
Jag vill inte att du kramar mig
Anna Gullberg (Gefle Dagblad)
Svd - #MeToo
Margot Wallström (Expressen)
Det handlar ju för fan inte om ett nyp i rumpan.
.
Jag läser berättelse efter berättelse. Se människors sorg och förtvivlan. Jag hör hur de har utsatts, jag förstår att i princip varje kvinna har utsatts. Det är helt tydligt att det är just så. De finns några av oss som säger att vi inte har blivit utsatta, men det har vi säkert. Helt säkert. Min inledande tanke har varit att jag inte har varit utsatt. När jag läser berättelserna och när jag krafsar lite, ja, väldigt lite, på min yta, så inser jag att också jag har. Minns. Känner känslan.
Jag ser berättelser om kvinnor som, som barn eller som vuxna, har utsatts på bussen eller i parken bland andra människor. Där ingen alls gjort en ansats till att hjälpa och/eller protestera. Omgivningen står stillatigande bredvid och ser på. Blundar, fast de/vi ser. Tiger, fast de/vi borde tala. Ja, några talar, men blir tystade. Det är ungdomar och vuxna som tar sig rätten att kommentera eller agera trakasserande eller på annat sätt sexuellt mot andra, som om de ägde rätten till denne andre. Jag läser om kvinnor som utsatts av sina arbetskollegor, sin familj eller av främlingar. Det är allt från våldtäkter till kladdande händer, eller ord och förslag som bara inte kan uttalas. Jag ser så otroligt många skrämmande och sorgliga berättelser. Ja, det gör vi nu nästan alla. Ser berättelserna, känner fasan i vårt inre.
Det finns ännu några som inte ser, för att de inte ser flödet och bara hör/ser det lilla som är på nyheterna. Det finns ännu några som inte ser, för att de blundar. Det finns också ännu några som inte förstår hur fasansfullt fel allt detta är. Det finns människor som tror att det är något man måste stå ut med, som ursäktar förövaren och skyller på den utsatte. Eller t o m sig själv.
Några kända figurer dras med i fallet, när de nu namnges i det offentliga. Alltför många kommer skadeslösa ut, för att vi inte ställer människor mot väggen, berättar, anmäler. För att vi inte törs eller orkar ta striden. Kvinnorna, alla de som givit uttryck för att eller det de har utsatts för under #MeToo-taggen, går inte skadeslösa. De bär fortfarande på tankarna, smutsen och obehaget. Många gör det genom hela livet. Övergrepp går aldrig ur. De ligger kvar i kroppsnerverna.
Jag tänkte att inte jag drabbats. Jag bara betraktade mig utifrån ett skal, ett skal som ignorerat den fullständiga rättigheten till mig själv. Det var fel. Jag hade fel. Även jag har drabbats. Jag inser, tänker, att det knappt kan finnas en enda själ som inte har drabbats. Ja, även jag har utsatts för män, eller kanske man, som tagit sig rätten att tro att min kropp är för dem att göra det de vill med. Det och då, som i ett utnyttjande för hans egen skull, inte för mig eller oss. Jag vill inte ta upp frågan till ytan igen, men den kom smygande, ju längre #MeToo snurrade i mitt flöde. Ja, inte bara en händelse, utan flera, på olika sätt och med olika människor. Mer eller mindre graverande, men utan ett ja eller annat medgivande. Så ja, #MeToo.
Jag hör, eller kanske snarare ser, alla dessa fasansfulla berättelser. Det måste få ett slut. Inte på berättelserna, men på alla handlingar som ligger bakom detta. Om du inte har fått ett ja, så är det ett nej.
Man kan inte ursäkta någon med att säga att personen inte är dömd och att det därmed inte är bevisat eller brottsligt. Hen, eller kanske mest en han, äger inte rätten att med ord, bild eller fysisk handling röra en annan människas, kvinna eller man, kropp utan ett faktiskt medgivande. De må vara att det inte är juridiskt brottsligt, men det är inte något vi gör i ett samhälle som står för mänskliga rättigheter, schyst rättvisa, jämställdhet, med mera. Det är helt enkelt inte något vi gör någonstans i världen idag - om vi har acceptabel kompass för moral och schyst rätt. Det handlar inte heller om graden, stort eller smått är lika illa, det handlar om systematiken.
Alla dessa berättelser är så plågsamma. Tänk, att det finns så många män som har gjort detta. Ja, även kvinnor, men i huvudsak män. Så många som har bidragit till all denna sorg och förtvivlan, skapat så mycket rädsla och skam genom årens lopp.
Jag hoppas att vi alla kommer att markera tydligare i framtiden. Det finns inga övergrepp som är ok. Sexuella övergrepp och trakasserier är inte ok. Våld är inte ok. Små nyp är inte heller ok. Nej, inte heller insinuerande kommentarer. Stillatigande är inte heller ok om/när vi vill förändra ett samhälle. Det kräver att vi ordar och protesterar för att ett samhälle skall kunna förändras. Så, låt oss då göra det.
Stort tack, till alla er som gör just det. Ni som skriver, talar och gör.
A..
Jag vill inte att du kramar mig
Anna Gullberg (Gefle Dagblad)
Svd - #MeToo
Margot Wallström (Expressen)
Det handlar ju för fan inte om ett nyp i rumpan.
.
Tips för händelser på Lilla torget i Norrtälje
Roslagens bokhandel i Norrtälje |
Bokförsäjning, förlag berättar, lokala författare signerar och föreläser, bokbytarhörna, sagoläsning för de små, bokbord med begagnade böcker, poetry slam*. Allt med lokal litterär anknytning.
Fler förslag till aktiva butiksevent och till händelser/aktiviteter på Lilla torget, Norrtälje, efterlyses. Hela vårt vackra centrum, hela vår lilla fina stad, vill synas och leva.
Jag söker också efter (fler) romaner med verkliga händelser i bakgrunden, som t ex Barn nr 8 (barnhem i New York), Morgon i Jenin (Palestina), Det blå mellan himmel och hav (Gaza), Skrik tyst så inte grannarna hör (våld mot kvinnor) och Den tyska flickan (romer, judar och andra världskriget - om båten som for till Cuba och inte blev insläppt). Detta är helt "vanliga" romaner med livsbeskrivningar och händelser som är jobbiga, vackra, plågsamma, äventyrliga, med mera, och med en bakgrundshistoria som hör verkligheten till. Författaren berättar alltså om en del av vår gemensamma historia samtidigt som det fantiseras. Detta är en typ av böcker som jag gillar. Känner du till fler sådana, så tips gärna!
A..
- Svd - om Susan Abulhava (författare till t ex Morgon i Jenin)
- Böcker av Susan Abulhava i denna blogg.
- Böcker av Bokfabriken i denna blogg (t ex Skrik tyst så inte grannarna hör).
Aktuella böcker just nu.
Länkar om böckerna & författarna på bilderna här ovan
Malou von Sivers (wikipedia)
Malou von Sivers (Tv4)
Hillevi Wahls blogg
Newsdesk om Ester Karlsson med K
måndag 16 oktober 2017
Systrar bakom galler
Systrar bakom galler
Nima Sarvestni & Maryam Ebrahimi
NimaFilm
2017
Filmen finns på Svt-play
I Afghanistan var Sara inspärrad i ett kvinnofängelse för att hon hade rymt med sin pojkvän vid 17 års ålder. Men utanför fängelset väntade ingen kärlek - bara våld och dödshot. Sara får hjälp att ta sig till Sverige där hon söker asyl medan bästa vännen från fängelset Najibeh blir kvar i Afghanistan. Samtidigt som Sara försöker förstå vad ett liv i frihet innebär får hon veta att Najibeh är försvunnen. Ett rykte säger att Najibeh stenats till döds av talibaner. Men är det verkligen hon? Filmaren Nima Sarvestani bestämmer sig för att återvända till Afghanistan för att ta reda på vad som hänt.
Systrar bakom galler är uppföljare till den Emmy-belönade dokumentären Frihet bakom galler från 2012.
Det som skulle sluta lyckligt gjorde inte det.
Det här är en viktig film, precis som Frihet bakom galler är. Filmen berättar om väldigt olika, annorlunda och ur vårt perspektiv absurda, livsförutsättningar för kvinnor. Ja, för män också, men för kvinnorna ter det sig fängelselikt oavsett liv och plats. Inställningen, omgivningen, miljön, mm präglar människor och det är svårt att ändra perspektiv i ett enkelt kast.
Den här filmen gör mig arg för det som händer, eller riskerar att hända, här hemma. Hur tar vi hand om våra nya svenskar? Hur hjälper vi män och kvinnor in i vårt samhälle, utan att skapa skuggsamhällen eller andra typer av fängelser.
Nöjer vi oss med detta? Stannar vi här, tänker jag när jag sett filmen till slut? Låter vi det vara så? Det känns verkligen inte bra.
A..
Nima Sarvestni & Maryam Ebrahimi
NimaFilm
2017
Filmen finns på Svt-play
I Afghanistan var Sara inspärrad i ett kvinnofängelse för att hon hade rymt med sin pojkvän vid 17 års ålder. Men utanför fängelset väntade ingen kärlek - bara våld och dödshot. Sara får hjälp att ta sig till Sverige där hon söker asyl medan bästa vännen från fängelset Najibeh blir kvar i Afghanistan. Samtidigt som Sara försöker förstå vad ett liv i frihet innebär får hon veta att Najibeh är försvunnen. Ett rykte säger att Najibeh stenats till döds av talibaner. Men är det verkligen hon? Filmaren Nima Sarvestani bestämmer sig för att återvända till Afghanistan för att ta reda på vad som hänt.
Systrar bakom galler är uppföljare till den Emmy-belönade dokumentären Frihet bakom galler från 2012.
Det som skulle sluta lyckligt gjorde inte det.
Det här är en viktig film, precis som Frihet bakom galler är. Filmen berättar om väldigt olika, annorlunda och ur vårt perspektiv absurda, livsförutsättningar för kvinnor. Ja, för män också, men för kvinnorna ter det sig fängelselikt oavsett liv och plats. Inställningen, omgivningen, miljön, mm präglar människor och det är svårt att ändra perspektiv i ett enkelt kast.
Den här filmen gör mig arg för det som händer, eller riskerar att hända, här hemma. Hur tar vi hand om våra nya svenskar? Hur hjälper vi män och kvinnor in i vårt samhälle, utan att skapa skuggsamhällen eller andra typer av fängelser.
Nöjer vi oss med detta? Stannar vi här, tänker jag när jag sett filmen till slut? Låter vi det vara så? Det känns verkligen inte bra.
A..
- Systrar bakom galler (Svt-play)
- Frihet bakom galler (Svt-play)
söndag 15 oktober 2017
Kommunikation & grafisk profil
Att kommunicera är fantastiskt.
Glädje är en viktig del i kommunikation. I detta ligger, för mig, en lagom dos av kravlöshet utan att smita från den "regelrätta" formen. Kommunikation är mycket mer än bara lite prat. Däri ingår t ex hur vi talar eller skriver, kroppsspråk, hållning, kläder, förhållningssätt, med mera. Vi är alla olika. Vi talar olika, agerar olika. Vi är oss själva, men behöver förhålla oss till någon form av regelsystem för att i något mått skapa ett budskap, en riktning, inom en organisation.
För mig är språket och bilden viktig, men vi ser olika saker när vi kommunicerar. Sändaren tänker en sak och mottagaren uppfattar ofta annat. Det är viktigt att se att vi aldrig kan fånga hela bilden lika. Kanske är det så för att vi är så olika.
Min riktning, när jag försöker kommunicera, är att försöka vara tydlig. Ett lagom enkelt språk, en tydlig röst, att skapa en enkel bild inom oss och att försöka att inte använda för många ord. Allt detta är svårt, så jag får försöka på nytt varje gång jag gör. Igen och igen, kanske blir det bättre nästa gång? Att kommunicera är fantastiskt, men ack, så svårt.
Grafisk profil.
Vi har en grafisk profil. Den visar vår organisations logga, våra färger, det textsnitt som är valt, med mera. En grafisk profil är framtagen för att visa vilka vi är, berätta något om oss. I den ligger vår värdegrund. Vi som går in i en organisation står bakom den, respekterar dess tonalitet, bildspråk, form, färg, mm och använder den som tänkt. Det är en enhetlig form som för oss samman i en organisation. Ja, det finns otroligt mycket mer som för oss samman, men detta är en viktig bild som vi har att samlas runt. Vi kan avstå diskussionen om den är bra, utan bara respektera den för att den är. Den finns. Den är genomtänkt. Vi använder den just så.
Ändra inte formen.
Den beslutade formen genom loggor, färger, textsnitt, form, mm, är för oss att följa. Punkt. Den är inte att ändra i. Så är det alltid med grafiska profiler. Den är bara att gilla.
Den grafiska profilen, där t ex loggan och dess färg ingår, är en viktig budskapsbärare. Vi använder den t ex för att outtröttligt visa att och vad organisationen gör, och att organisationen finns. Det vi gör, berättar, tillsammans med loggan, färgerna och textsnittet visar vår värdegrund. Det går åt båda håll, tänker jag. Låt oss alltså inte bidra till att loggan och namnet förknippas med fel saker. Vad är vår värdegrund? Ja, just det är viktigt att fånga.
Använd loggorna, färgen och textsnittet.
Vi ska förstås använda loggorna som tänkt, med de färger som tänkta. Ja, vi skall använda den grafiska profilen, läsa, öva och göra med det material som finns. Det är fantastiskt bra om gör detta genom att hjälpa varandra så att den används rätt. Det finns manualer och hjälpredor på vår hemsida. Vi lär oss också genom att vara uppmärksamma, fundera kring frågan och att ställa frågor till varandra om hur vi gör detta på bästa sätt för att få det just rätt. Rätt färg, rätt form och rätt budskap, alltså.
Jag kan få hjälp.
För mig är detta ibland obegripligt, eftersom jag är ovan att använda grafiska profiler. Men, jag vet att jag kan få hjälp. Jag försöker själv först, läser manualen, tittar (och ifrågasätter) hur andra har gjort och använder de hjälpmedel som finns i vårt "Brand center". Jag kan sen dubbelkolla med någon som kan. Min riktning är att först försöka själv och sen dubbelkolla att jag har förstått rätt. Min riktning är också att vara lyhörd. Det här är ju inte mitt område, så det finns andra som vet mer om det här regelsystemet.
Från bra till bättre.
Från bra till bättre, är min riktning. Alltså, att inte sitta riktigt nöjd. Att sätta fokus på att lära mig detta, även om det inte är mitt normala arbetsområde. Det innebär också att jag visar respekt för företagets eller organisationens ramverk. Jag vet inte bättre än alla de som aktivt har arbetat med denna fråga runt om i världen under väldigt många år och jag har inte rätt att ändra i ramen. Det är helt enkelt en strikt regel att vi inte går ifrån den grafiska profilen. Vi gör det aldrig. Vi lär oss istället hur den skall användas.
Vi provocerar gärna.
Vi provocerar gärna, vi gör gärna skillnad, vi utmanar gärna, med mera. Det gör vi både i och utanför vår organisation. Det gör, i allmänhet, samhället och oss människor bättre. Men, vi gör det inte genom att ändra och leka med med loggor, färger, textsnitt, mm som finns i den grafiska profilen. Den är helt enkelt fast i sin form.
När vi talar nu om kommunikation och grafiska profiler, så behöver vi alltså också tala om vår - organisationens - värdegrund. Hur ser vår värdegrund ut, hur utvecklas den och hur talar vi om den?
Hur hör den till, eller hur hör vi till?
A..
(Icke-kommunikatören som har svårt att hålla sig kort)
Glädje är en viktig del i kommunikation. I detta ligger, för mig, en lagom dos av kravlöshet utan att smita från den "regelrätta" formen. Kommunikation är mycket mer än bara lite prat. Däri ingår t ex hur vi talar eller skriver, kroppsspråk, hållning, kläder, förhållningssätt, med mera. Vi är alla olika. Vi talar olika, agerar olika. Vi är oss själva, men behöver förhålla oss till någon form av regelsystem för att i något mått skapa ett budskap, en riktning, inom en organisation.
För mig är språket och bilden viktig, men vi ser olika saker när vi kommunicerar. Sändaren tänker en sak och mottagaren uppfattar ofta annat. Det är viktigt att se att vi aldrig kan fånga hela bilden lika. Kanske är det så för att vi är så olika.
Min riktning, när jag försöker kommunicera, är att försöka vara tydlig. Ett lagom enkelt språk, en tydlig röst, att skapa en enkel bild inom oss och att försöka att inte använda för många ord. Allt detta är svårt, så jag får försöka på nytt varje gång jag gör. Igen och igen, kanske blir det bättre nästa gång? Att kommunicera är fantastiskt, men ack, så svårt.
Grafisk profil.
Vi har en grafisk profil. Den visar vår organisations logga, våra färger, det textsnitt som är valt, med mera. En grafisk profil är framtagen för att visa vilka vi är, berätta något om oss. I den ligger vår värdegrund. Vi som går in i en organisation står bakom den, respekterar dess tonalitet, bildspråk, form, färg, mm och använder den som tänkt. Det är en enhetlig form som för oss samman i en organisation. Ja, det finns otroligt mycket mer som för oss samman, men detta är en viktig bild som vi har att samlas runt. Vi kan avstå diskussionen om den är bra, utan bara respektera den för att den är. Den finns. Den är genomtänkt. Vi använder den just så.
Ändra inte formen.
Den beslutade formen genom loggor, färger, textsnitt, form, mm, är för oss att följa. Punkt. Den är inte att ändra i. Så är det alltid med grafiska profiler. Den är bara att gilla.
Den grafiska profilen, där t ex loggan och dess färg ingår, är en viktig budskapsbärare. Vi använder den t ex för att outtröttligt visa att och vad organisationen gör, och att organisationen finns. Det vi gör, berättar, tillsammans med loggan, färgerna och textsnittet visar vår värdegrund. Det går åt båda håll, tänker jag. Låt oss alltså inte bidra till att loggan och namnet förknippas med fel saker. Vad är vår värdegrund? Ja, just det är viktigt att fånga.
Använd loggorna, färgen och textsnittet.
Vi ska förstås använda loggorna som tänkt, med de färger som tänkta. Ja, vi skall använda den grafiska profilen, läsa, öva och göra med det material som finns. Det är fantastiskt bra om gör detta genom att hjälpa varandra så att den används rätt. Det finns manualer och hjälpredor på vår hemsida. Vi lär oss också genom att vara uppmärksamma, fundera kring frågan och att ställa frågor till varandra om hur vi gör detta på bästa sätt för att få det just rätt. Rätt färg, rätt form och rätt budskap, alltså.
Jag kan få hjälp.
För mig är detta ibland obegripligt, eftersom jag är ovan att använda grafiska profiler. Men, jag vet att jag kan få hjälp. Jag försöker själv först, läser manualen, tittar (och ifrågasätter) hur andra har gjort och använder de hjälpmedel som finns i vårt "Brand center". Jag kan sen dubbelkolla med någon som kan. Min riktning är att först försöka själv och sen dubbelkolla att jag har förstått rätt. Min riktning är också att vara lyhörd. Det här är ju inte mitt område, så det finns andra som vet mer om det här regelsystemet.
Från bra till bättre.
Från bra till bättre, är min riktning. Alltså, att inte sitta riktigt nöjd. Att sätta fokus på att lära mig detta, även om det inte är mitt normala arbetsområde. Det innebär också att jag visar respekt för företagets eller organisationens ramverk. Jag vet inte bättre än alla de som aktivt har arbetat med denna fråga runt om i världen under väldigt många år och jag har inte rätt att ändra i ramen. Det är helt enkelt en strikt regel att vi inte går ifrån den grafiska profilen. Vi gör det aldrig. Vi lär oss istället hur den skall användas.
Vi provocerar gärna.
Vi provocerar gärna, vi gör gärna skillnad, vi utmanar gärna, med mera. Det gör vi både i och utanför vår organisation. Det gör, i allmänhet, samhället och oss människor bättre. Men, vi gör det inte genom att ändra och leka med med loggor, färger, textsnitt, mm som finns i den grafiska profilen. Den är helt enkelt fast i sin form.
När vi talar nu om kommunikation och grafiska profiler, så behöver vi alltså också tala om vår - organisationens - värdegrund. Hur ser vår värdegrund ut, hur utvecklas den och hur talar vi om den?
Hur hör den till, eller hur hör vi till?
A..
(Icke-kommunikatören som har svårt att hålla sig kort)
lördag 14 oktober 2017
Lilla torget - Norrtälje - Wallinska gårdarna
Norrtälje - Lilla Torget - 14/10 2017. |
På vackra Lilla torget i Norrtälje ligger Roslagens bokhandel i de fina Wallinska gårdarna. Missa inte denna plats när du vandrar i Norrtälje! De röda husen härrör från 1700-tal. De byggdes strax efter det att ryssarna härjade i trakten.
Peka mig gärna till andra fotografier med vyer och detaljer från det fina torget - ja, från en annan vinkel, en annan årstid eller rent av från en helt annan tid.
A..
Länkar som i något mått har med Wallinska gårdarna och Lilla torget att göra;
- Wallinska gårdarna (Norrtälje kommun)
- Ortshistoria (Norrtälje)
- Ny hyresgäst i Wallinska gårdarna (Norrtelje Tidning)
- På upptäcksfärd i Norrtälje (Uppsala Nya Tidning)
- Bertil Hallqvist om staden - Norrtälje
- Visit skärgården - Norrtälje, Roslagens huvudstad
- Genealogi (om släktforskning) - om Wallinska gårdarna
På Lilla torget i Norrtälje finns Roslagens bokhandel. Kanske har de denna bok där. Gå gärna dit och se. Den är väl värd ett besök, både bokhandeln & boken. |
söndag 8 oktober 2017
Hoppa, mamma! Hoppa!
- Hoppa, mamma.
- Hoppa, säger ungen med lagom hets i rösten.
Ja, ungen är inte så liten, men är ändå mitt barn. Eller mina barn, för båda sänder samma budskap. De/hon peppar (eller hetsar) mig att göra just det jag har talat om att jag vill göra. Det jag har talat om i väldigt många år.
- Våga.
- Ja, du törs.
Själv är jag just nu livrädd. Livrädd för att göra det jag är på väg att göra. Jag håller på att måla in mig i ett hörn, så att jag inte har någon återvändo. Ja, jag är inte i mål ännu, så jag kan ännu backa, men det är egentligen inte min avsikt. Jag ska, fast jag är rätt skraj.
Jag ser boken om rädsla, som Ingemo Bonnier har skrivit. Ja, det skall jag läsa strax. Den är på väg, vill jag tro. Jag hörde Kristina Paltén tala om rädsla och tillit i sitt Ted-talk i Vilnius. Jag tänker att rädslor kan, ska och bör övervinnas, att det är viktigt att göra just det.
Andras rädslor, mina rädslor, världens rädslor och våra gemensamma rädslor får inte hindra oss att leva kvalitativt vettiga liv. Det får inte göra att vi stannar hemma, inte går utanför dörren eller inte vågar satsa.
Det finns människor som inte vågar stå på en scen. Det är en fröjd när det är gjort. Det finns människor som inte vågar gå ut. Det är en fröjd, en vinst, när det är gjort. Det finns människor som vågar satsa, vågar försöka, och därmed riskerar både en vinst och en förlust. Rädslan för förlusten eller det vi kallar misslyckandet riskerar att vi stagnerar, inte kommer till skott och inte vågar göra det vi vill och det vi borde.
Så, Anette, släpp rädslan nu och gör det du tänkt. Just nu finns möjligheten att göra just det. Så gör det.
- Fånga bollen!
- Hoppaaaaaa!
- Will do? Will try?
- Yes, will do!
A..
- Hoppa, säger ungen med lagom hets i rösten.
Ja, ungen är inte så liten, men är ändå mitt barn. Eller mina barn, för båda sänder samma budskap. De/hon peppar (eller hetsar) mig att göra just det jag har talat om att jag vill göra. Det jag har talat om i väldigt många år.
- Våga.
- Ja, du törs.
Själv är jag just nu livrädd. Livrädd för att göra det jag är på väg att göra. Jag håller på att måla in mig i ett hörn, så att jag inte har någon återvändo. Ja, jag är inte i mål ännu, så jag kan ännu backa, men det är egentligen inte min avsikt. Jag ska, fast jag är rätt skraj.
Jag ser boken om rädsla, som Ingemo Bonnier har skrivit. Ja, det skall jag läsa strax. Den är på väg, vill jag tro. Jag hörde Kristina Paltén tala om rädsla och tillit i sitt Ted-talk i Vilnius. Jag tänker att rädslor kan, ska och bör övervinnas, att det är viktigt att göra just det.
Andras rädslor, mina rädslor, världens rädslor och våra gemensamma rädslor får inte hindra oss att leva kvalitativt vettiga liv. Det får inte göra att vi stannar hemma, inte går utanför dörren eller inte vågar satsa.
Nu är det bara en kvarts sträcka kvar till mål. Resan behöver leda till att jag faktiskt vågar. Ja, visst är dags att hoppa! |
Så, Anette, släpp rädslan nu och gör det du tänkt. Just nu finns möjligheten att göra just det. Så gör det.
- Fånga bollen!
- Hoppaaaaaa!
- Will do? Will try?
- Yes, will do!
A..
Jag vill inte att du kramar mig...
Vad skulle Magdalena Ribbing säga om kramandet, tro? Skulle hon säga att jag måste ta emot alla dessa obehagliga kramar eller skulle hon säga att det är ett ohyfs att krama människor som inte vill bli kramade? Ja, antagligen det senare, om jag känner hennes budskap rätt. Jag önskar att människor ville respektera min integritet och förstå att mitt nej till en kram - både som hej och som hej då - verkligen är ett nej.
Jag räcker fram handen till en hälsning. Jag gör det i affärssammanhanget, men också i den privata sfären. Jag ogillar att kramas. Det är bara några få, som jag vill ha kramen av eller som jag vill ge den till. Resten ber jag att få tacka nej till. Jag gör det, säger eller visar nej, men respekten för detta är otroligt låg.
Handen, som sträcks fram för hälsning, föses ofta bort med ett skratt och jag påtvingas en kram som jag uttryckligen har sagt eller visar att jag inte vill ha. Nästa gång händer det igen. Och nästa igen. För mig visar detta att du inte respekterar min integritet, du blundar för mitt obehag. Din bristande respekt påverkar min relation till dig. Vår relation skadas. Det är inte försumbart.
Du som vet att jag inte vill, vänligen respektera detta. Du som ser min hand sträckas fram, ta den istället. Eller sträck fram din egen. Ja, en medkännande strykning på axeln eller armen kan visa en känsla, och det kan vara i sin ordning i vissa situationer. Inte alltid, förstås. En kram är som huvudregel inte i sin ordning. Det är nej där.
En kram som inte är önskad blir en form av övergrepp. Jag ber dig avstå från detta. Det är inte skoj. Det är inte fint. Den är inte önskad. Den är helt enkelt obehaglig. Respektera att alla inte vill ha den hälsningen eller den fysiska kontakten just där och just då. Avstå. Och, gör inte en grej eller ett spektakel av det.
Ett nej är ett nej, oavsett fråga.
A..
Jag räcker fram handen till en hälsning. Jag gör det i affärssammanhanget, men också i den privata sfären. Jag ogillar att kramas. Det är bara några få, som jag vill ha kramen av eller som jag vill ge den till. Resten ber jag att få tacka nej till. Jag gör det, säger eller visar nej, men respekten för detta är otroligt låg.
Handen, som sträcks fram för hälsning, föses ofta bort med ett skratt och jag påtvingas en kram som jag uttryckligen har sagt eller visar att jag inte vill ha. Nästa gång händer det igen. Och nästa igen. För mig visar detta att du inte respekterar min integritet, du blundar för mitt obehag. Din bristande respekt påverkar min relation till dig. Vår relation skadas. Det är inte försumbart.
Du som vet att jag inte vill, vänligen respektera detta. Du som ser min hand sträckas fram, ta den istället. Eller sträck fram din egen. Ja, en medkännande strykning på axeln eller armen kan visa en känsla, och det kan vara i sin ordning i vissa situationer. Inte alltid, förstås. En kram är som huvudregel inte i sin ordning. Det är nej där.
En kram som inte är önskad blir en form av övergrepp. Jag ber dig avstå från detta. Det är inte skoj. Det är inte fint. Den är inte önskad. Den är helt enkelt obehaglig. Respektera att alla inte vill ha den hälsningen eller den fysiska kontakten just där och just då. Avstå. Och, gör inte en grej eller ett spektakel av det.
Ett nej är ett nej, oavsett fråga.
A..
torsdag 5 oktober 2017
Människor köar
Paul Hansen har fotograferat människor som står i rad i väntan. Vad väntar de på? På sin tur? Krigets slut? Vägen från fattigdomen? Mat? Ett drägligt liv?
Fantastiska fotografier tål att begrundas. Ja, det gör ont att se dem. Värker hela vägen ut.
Utställningen, på Fotografiska museet i Sthlm, rekommenderas.
A..
söndag 1 oktober 2017
Norrtälje tappar i rankningen gällande företagsklimatet, läser jag i NT
NT 27/9 2017.
Hur gör vi Norrtälje till en fantastisk stad & kommun att driva företag i? Är det kommunens fel att det går neråt i rankningen eller är det något annat som styr dessa siffror? Vad består "kommunen" i - är det medborgarna eller är det kommunförvaltningens politiker och tjänstemän?
I NT står att "I enkäten har lokala företagare fått betygsätta saker som konkurrens från kommunen, kommunikationer och service till företag. Men det viktigaste är kanske skattningen av politikers och tjänstemäns attityder till företagande, som båda ser ut att ha fallit mycket kraftigt. När det gäller kommunpolitikernas attityder låg Norrtälje på plats 35 år 2010. Nu ligger vi i sista heatet, på plats 256."
På foretagsklimat.se står att läsa; "Syftet är att visa var i landet det är bäst att starta och driva företag. Rankingen innehåller totalt 18 faktorer som viktas olika tungt. 2017 års ranking bygger till två tredjedelar på en enkätundersökning till företagen som genomfördes under perioden januari-april 2017 och ytterligare en tredjedel statistik från SCB och UC."
Ett mindre lönsamt företagande kanske inte är kommunens, alltså kommunfolkets eller ledningens, fel. Det kanske är kommunen i sig, alltså folket som gör, tänker och är. Vilken mentalitet har vi här? Vad tycker vi? Hur styr detta i en undersökning av detta slag? Har rospiggarnas sätt att vara betydelse för svaret på undersökningen? Är de på annat sätt än vad de är på andra orter?
Norrtälje har många pendlare ut från kommunen. De flesta som jobbar gör det någon annanstans. Det spelar förstås roll för kundtillströmningen för butikerna i stan, men företagande är mycket annat också. Vi har företagare inom media, ekonomi, it, juridik, begravning, mm och allt detta påverkar en undersökning som denna. Vi har helt olika kundkretsar och är beroende av service på olika sätt. Jag, i mitt konsultföretagande har aldrig haft behov av kommunens service. Deras välvilja eller skolans, politikernas eller allmänhetens attityd har därför aldrig påverkat mitt företagande. Dess väl beror mest av mig själv och mitt eget driv och kunnande.
Men, varför halkar vi så långt neråt i denna undersökning? Vad skiljer oss så markant från t ex Solna som ligger i topp?
Ulrika Falk (s) och Kjell Jansson (m) har och har haft roller som spelar stor roll för kommunens riktning i företagande. Linda Börjesson är chef/ledare på posten som rör tillväxt- och utveckling kring företagandet i bygden. Dan Löfgren har tidigare, under många år, suttit på motsvarande post. Spelar personerna på ledande poster roll, eller är det medborgarnas och företagarnas attityder som spelar roll? Varför blir undersökningens svar så negativ?
Jag tittar på svaren i undersökningen på den hemsida där den ligger. Det gör mig sorgsen att se att attityderna är så negativa, går i en så negativ riktning. Utan alla dessa företagaren stannar vår bygd och vårt land, de är oerhört viktiga krafter.
Allmänhetens attityder till företagande är förstås viktigt. Om allmänheten har en negativ attityd till småföretagarna, bygden, kulturen, mm så påverkar den samhället och dess utveckling. Vi är tillsammans. Vi, du och jag, gör skillnad. Om allmänheten suckar och gör sig negativa över företagarna sänker det förstås den viktiga känslan för företagandet. Medias attityder till företagandet är också en viktig parameter, eftersom media påverkar allmänheten. Jag tänker att det spelar roll för hur vi matas med informationen. Om media och allmänhet tar sin roll på allvar, driver oss medborgare i acceptabelt konstruktiva (inte bara negativa) termer och driver kommunens tjänstemän med en lagom driv framför sig/oss för bättre service till oss medborgare och företagare. Vi alla är en del av attityderna. Om vi talar i negativa termer sänker det oss som personer och företagare. Om vi istället ser sakerna från den positivt konstruktiva sidan för de oss framåt.
Vägnät, tåg och flyg spelar förstås roll för företagandet, liksom alla de där stora centrumområden som finns runt om vår stad. Vägnät, tåg och flyg ändras inte i ett nafs, men de spelar förstås roll. I detta kanske också parkeringssituationen spelar roll. Finns det parkeringsplatser så att människorna kan besöka stadens butiker? Är de vänliga, tillgängliga och acceptabelt nära butikerna?
I frågepaketet finns en frågeställning som rör konkurrens från kommunen. Ja, konkurrens måste ju tålas, förstås, vare sig den kommer från kommunen eller från andra företagare. Är detta en attitydfråga, att kommunen inte får driva näringsverksamhet? Är detta en fråga om vem som skall driva skola, vård och omsorg?
Skolans attityder för företagande spelar förstås en väldigt stor roll för ungdomarnas vidare färd i livet. Det spelar också stor roll för företagarna i bygden både nu och sen. Samarbetet mellan företagarna och skolan påverkar attityderna - det är förstås viktigt att ha ett fantastiskt gott samarbete dem emellan. Hur ser detta samarbete ut? Finns det? Vi hör återkommande att ungdomarna inte vidareutbildar sig i Norrtälje, att utbildningsgraden i stort är låg. Hör detta ihop med skolans och allmänhetens attityder till företagandet? Förstår man inte vikten av ett högt företagande - för arbetstillfällen, för bygdens utveckling och väl, för liv och lust i trakten, med mera?
Svarsriktningen kring kommunpolitikers attityder till företagandet har fallit mycket kraftigt sedan 2015. Vi haft ändring i maktsammansättningen sedan dess, från blått till rött, men visst förstår även det röda styret vikten av ett gott förhållande till företagarna? Utan alla drivna företagare stannar bygden, det är viktigt att se och förstå för oss alla. Företagen och företagarna gör verkligen skillnad.
Också tjänstemännens attityder till företagande har fallit kraftigt, noteras i undersökningen. Tjänstemän är experterna i kommunen, som har att utöva sitt uppdrag utifrån politikens direktiv men inom ramen för lagstiftningen. Hur kan den ha fallit så? Är det en ledningsfråga - med ny kommunchef och med ny politisk ledning skapas förändring, ja, men förändrar det tjänstemännens attityder?
”Vi företagare märker hur näringslivskontoret har arbetat med att öka sin tillgänglighet. Vi är glada över att det ger resultat” - sägs det i Älvdalen. I Hofors är det dialog och sunt förnuft som höjer rankningen. Vad är det som sänker Norrtälje? Vad gör vi/ni så fel? Är det en reell försämring eller är det företagarnas som lägger skuld på någon annan? Ja, svaret är förstås individuellt från varje unik individs svar och varje unik persons företagande/situation.
Vi är förstås beroende av att få tillstånd och svar i olika mått av kommun och myndigheter. Men är det verkligen så illa som det låter i denna undersökning?
Om så är fallet undrar man verkligen varför. Och hur.
A..
Hur gör vi Norrtälje till en fantastisk stad & kommun att driva företag i? Är det kommunens fel att det går neråt i rankningen eller är det något annat som styr dessa siffror? Vad består "kommunen" i - är det medborgarna eller är det kommunförvaltningens politiker och tjänstemän?
I NT står att "I enkäten har lokala företagare fått betygsätta saker som konkurrens från kommunen, kommunikationer och service till företag. Men det viktigaste är kanske skattningen av politikers och tjänstemäns attityder till företagande, som båda ser ut att ha fallit mycket kraftigt. När det gäller kommunpolitikernas attityder låg Norrtälje på plats 35 år 2010. Nu ligger vi i sista heatet, på plats 256."
På foretagsklimat.se står att läsa; "Syftet är att visa var i landet det är bäst att starta och driva företag. Rankingen innehåller totalt 18 faktorer som viktas olika tungt. 2017 års ranking bygger till två tredjedelar på en enkätundersökning till företagen som genomfördes under perioden januari-april 2017 och ytterligare en tredjedel statistik från SCB och UC."
Ett mindre lönsamt företagande kanske inte är kommunens, alltså kommunfolkets eller ledningens, fel. Det kanske är kommunen i sig, alltså folket som gör, tänker och är. Vilken mentalitet har vi här? Vad tycker vi? Hur styr detta i en undersökning av detta slag? Har rospiggarnas sätt att vara betydelse för svaret på undersökningen? Är de på annat sätt än vad de är på andra orter?
Norrtälje har många pendlare ut från kommunen. De flesta som jobbar gör det någon annanstans. Det spelar förstås roll för kundtillströmningen för butikerna i stan, men företagande är mycket annat också. Vi har företagare inom media, ekonomi, it, juridik, begravning, mm och allt detta påverkar en undersökning som denna. Vi har helt olika kundkretsar och är beroende av service på olika sätt. Jag, i mitt konsultföretagande har aldrig haft behov av kommunens service. Deras välvilja eller skolans, politikernas eller allmänhetens attityd har därför aldrig påverkat mitt företagande. Dess väl beror mest av mig själv och mitt eget driv och kunnande.
Men, varför halkar vi så långt neråt i denna undersökning? Vad skiljer oss så markant från t ex Solna som ligger i topp?
Ulrika Falk (s) och Kjell Jansson (m) har och har haft roller som spelar stor roll för kommunens riktning i företagande. Linda Börjesson är chef/ledare på posten som rör tillväxt- och utveckling kring företagandet i bygden. Dan Löfgren har tidigare, under många år, suttit på motsvarande post. Spelar personerna på ledande poster roll, eller är det medborgarnas och företagarnas attityder som spelar roll? Varför blir undersökningens svar så negativ?
Jag tittar på svaren i undersökningen på den hemsida där den ligger. Det gör mig sorgsen att se att attityderna är så negativa, går i en så negativ riktning. Utan alla dessa företagaren stannar vår bygd och vårt land, de är oerhört viktiga krafter.
Allmänhetens attityder till företagande är förstås viktigt. Om allmänheten har en negativ attityd till småföretagarna, bygden, kulturen, mm så påverkar den samhället och dess utveckling. Vi är tillsammans. Vi, du och jag, gör skillnad. Om allmänheten suckar och gör sig negativa över företagarna sänker det förstås den viktiga känslan för företagandet. Medias attityder till företagandet är också en viktig parameter, eftersom media påverkar allmänheten. Jag tänker att det spelar roll för hur vi matas med informationen. Om media och allmänhet tar sin roll på allvar, driver oss medborgare i acceptabelt konstruktiva (inte bara negativa) termer och driver kommunens tjänstemän med en lagom driv framför sig/oss för bättre service till oss medborgare och företagare. Vi alla är en del av attityderna. Om vi talar i negativa termer sänker det oss som personer och företagare. Om vi istället ser sakerna från den positivt konstruktiva sidan för de oss framåt.
Vägnät, tåg och flyg spelar förstås roll för företagandet, liksom alla de där stora centrumområden som finns runt om vår stad. Vägnät, tåg och flyg ändras inte i ett nafs, men de spelar förstås roll. I detta kanske också parkeringssituationen spelar roll. Finns det parkeringsplatser så att människorna kan besöka stadens butiker? Är de vänliga, tillgängliga och acceptabelt nära butikerna?
I frågepaketet finns en frågeställning som rör konkurrens från kommunen. Ja, konkurrens måste ju tålas, förstås, vare sig den kommer från kommunen eller från andra företagare. Är detta en attitydfråga, att kommunen inte får driva näringsverksamhet? Är detta en fråga om vem som skall driva skola, vård och omsorg?
Skolans attityder för företagande spelar förstås en väldigt stor roll för ungdomarnas vidare färd i livet. Det spelar också stor roll för företagarna i bygden både nu och sen. Samarbetet mellan företagarna och skolan påverkar attityderna - det är förstås viktigt att ha ett fantastiskt gott samarbete dem emellan. Hur ser detta samarbete ut? Finns det? Vi hör återkommande att ungdomarna inte vidareutbildar sig i Norrtälje, att utbildningsgraden i stort är låg. Hör detta ihop med skolans och allmänhetens attityder till företagandet? Förstår man inte vikten av ett högt företagande - för arbetstillfällen, för bygdens utveckling och väl, för liv och lust i trakten, med mera?
Svarsriktningen kring kommunpolitikers attityder till företagandet har fallit mycket kraftigt sedan 2015. Vi haft ändring i maktsammansättningen sedan dess, från blått till rött, men visst förstår även det röda styret vikten av ett gott förhållande till företagarna? Utan alla drivna företagare stannar bygden, det är viktigt att se och förstå för oss alla. Företagen och företagarna gör verkligen skillnad.
Också tjänstemännens attityder till företagande har fallit kraftigt, noteras i undersökningen. Tjänstemän är experterna i kommunen, som har att utöva sitt uppdrag utifrån politikens direktiv men inom ramen för lagstiftningen. Hur kan den ha fallit så? Är det en ledningsfråga - med ny kommunchef och med ny politisk ledning skapas förändring, ja, men förändrar det tjänstemännens attityder?
”Vi företagare märker hur näringslivskontoret har arbetat med att öka sin tillgänglighet. Vi är glada över att det ger resultat” - sägs det i Älvdalen. I Hofors är det dialog och sunt förnuft som höjer rankningen. Vad är det som sänker Norrtälje? Vad gör vi/ni så fel? Är det en reell försämring eller är det företagarnas som lägger skuld på någon annan? Ja, svaret är förstås individuellt från varje unik individs svar och varje unik persons företagande/situation.
Vi är förstås beroende av att få tillstånd och svar i olika mått av kommun och myndigheter. Men är det verkligen så illa som det låter i denna undersökning?
Om så är fallet undrar man verkligen varför. Och hur.
A..