Sidor ...

fredag 5 augusti 2016

Kärlek till ett levande väsen.

Jag har djurrättsaktivister i mitt flöde. Det är engagerade och fantastiska människor som värnar om livet. De har en styrka i sina tanke och är beredda att tala och ivra för den. De bär stor respekt för det levande. Det gör mig varm i hjärtat. De möter rätt hårt motstånd, men ivrar vidare. Ihärdighet är en bra grej. Deras ihärdighet och ordande gör mig uppmärksam på nya frågor. Det lär mig mer. De sätter fokus på det som kan tyckas vara normalt, vad nu det är. De visar hur absurd den - normalitet - kan vara, är. Ibland är den helt enkelt riktigt ordentligt uppåt väggarna fel. Då behöver den förstås utmanas. Som några av djurrättsaktivisterna gör.

Det finns många andra som bär kärlek till ett levande väsen också, kanske inte som djurrättsaktivisterna men ändå till något som står nära deras hjärta. Det kan t ex vara ett djur, som t ex en hund eller en katt, eller det kan vara ett barn (oavsett ålder) eller en sambo/maka/make. Kärleken till det levande - som t ex människor, djur och natur - är fint, men ibland upplever man det en aning konstigt. Ja, vi alla upplever konstigheter och andra människors små särskilda egenheter på olika sätt, och förundras just olika med anledning av detta. Någon blir våldsam eller ordmässigt aggressiv. Någon blir tårdrypande känslomässig och några blir extremt vänliga. Någon annan reagerar mot eller med på motsvarande sätt, alltså inte nödvändigtvis som den andra utan ibland helt tvärt emot. Vi reagerar helt enkelt olika på nästan allt, trots att vi ibland förväntas reagera normalt - i någon form av platt samstämmighet som inte alls råder. Vad är normalt?

Jag läser Crister Enander (Slagregnens år) just nu. Han skriver om människorna och om deras kärlek till sina fyrbenta vänner. Kärleken, som också inkluderar puss och kram, nos mot nos, med ett levande väsen som just nosat i kiss, bajs och annat mindre smakfullt på den skitiga trottoaren. Det finns ju också de som delar glass och mat med sina djur, ja, samma djur som just nosat sig runt i kvarteret. Det känns, för mig (och Enander) och möjligen några andra, inte helt normalt. Det är dock ännu inte riktigt klarlagt vad som egentligen är normalt. Eller kanske skall vi här istället tala om klokskap? Känns det normalt eller klokt att pussa sin hund, som just nosat i smörjan på gatan?

Kärlekens vägar är inte alltid solklar, den är uppenbart förblindad ibland. Kanske är det så att kärleken till ett levande väsen möjligen inte alltid är förenad med fullständig klokskap.

Vad nu klokskap är.

Bortsett från okunskapen om vad som egentligen är normalt, hur förblindade vi blir i olika situationer och hur klokskap utvecklar sig - är kärleken till ett levande väsen nödvändigt för den enskilde människans väl. Ensam, utan kärlek och omsorg till och från det levande, kan vi inte vara. Då förtvinar vi till stumma och kalla - eller kanske arga - stockar.

Kärlek och omsorg - inkluderande respekt för varandra - är viktigt, tycker, tror och vet jag. Säkert också du.

A...




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar