Glädje lossar spärrar....

M. berättade om den lilla flickan som inte talade, som hade någon form av spärr inom sig. Hon talade hemma men inte på dagis (eller på förskolan, som det heter nuförtiden). Det hade varit så under lång tid.

En dag kom M. till sitt dagis. Ja, hon jobbade där så hon kom dit ofta. En dag var hon särskilt glad och kvittrig. M. är en fantastisk person, så jag kan föreställa mig bilden av den särskilt glada M. Det är en oemotståndlig och oändligt vacker och glädjefylld bild. M. möter den lilla flickan, kvittrar, ler, sprider glädje och pratar som få. Plötsligt talar den lilla flickan, som om den underbart glada M. har fått spärren att släppa. Tystnaden lämnar henne. Hon talar.

M. berättade historien för mig för en tid sedan. Den vaknar då och då till i mig, på olika ställen och i olika sammanhang. Berättelsen gör mig glad, för M.s skull och för barnets skull. Och för många andra sakers och människors skull. Den ger mig hopp.

Glädje lossar spärrar. Det är fint att känna till.

A..