Sidor ...

fredag 12 augusti 2016

Artikel 17. Var och en har rätt att äga egendom.

Artikel 17 - Mänskliga rättigheter.

1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. 2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Jag bestämmer alltså själv över mina ägodelar. Jag har rätt att köpa, ta emot och ärva egendom. Ingen får godtyckligt ta mina saker ifrån mig. Det känns självklart, eller hur? Är det självklart överallt?

I Palestina ärvs marken. Jag hör flera berättelser där människor berättar om hur marken ärvs från generation till generation. Den säljs inte, den stannar i familjen. De vårdar sina hus och odlar sina marker. I ockupationens tid har detta skapat problem. Det har aldrig funnits papper i moderna böcker eller it-system som visar äganderätten. De har inte gjort så, det har alltid fungerat ändå. Det är andra makters påfund att föra böcker så. Plötsligt kommer en ny herre, en ny makt som kräver en annan ordning. Då riskerar människorna som har levt här i 100-tals år, generation efter generation, att gå lottlösa ur diskussionen. De riskerar att förlora den mark och de egendomar de alltid har ägt, för att någon annan säger att det måste bevisas på ett annat sätt.

De får ägna tid och pengar till att skydda sina ägodelar. De äger den, men ändå kommer militär och mäktiga bosättare och kräver att de skall flytta sig. De spottar, hotar, använder vapen och tvingar människorna från sina hem. De härskar och söndrar, förnedrar sina medmänniskor. Någon säger att de får skylla sig själva, att de bara skall flytta. Varför får de skylla sig själva? För att de bott här, alltid? För att någon annan tappar tålamodet och tar till våld och andra därmed också skall betraktas som våldsamma? För att de ibland inte möter våldet, orättvisorna och förtrycket bara med stillsam tystnad utan visar och berättar att det som sker inte är ok?

Det gör ont i mig att höra berättelser om hur människors hus demoleras, hur vanligt det är. Det gör ont i mig att höra berättelserna om hur det ibland sker mitt i natten, hur människor dras ut ur sina hus och tvingas se på när de rivs. Det gör ont i mig att höra berättelserna om vad säkerhet är, hur barnen tvingas leva och hur våldet sprider sig till annat för att frustrationen i samhället är så hög.

Det gör ont i mig, och jag tänker vari min skyldighet ligger. Är den, som en medmänniska som har sett, att lyssna och förstå eller inkluderar den också en aktiv handling. Eller är det möjligt att bara fortsätta att vara tyst, inte låtsas som att det finns och i något mått är mitt ansvar att det fortgår? Förstå jag att jag har en del i den förödelse som pågår. Att min och vår tystnad tillåter förtrycket att fortsätta.

Vem ansvarar för att våldet och förtrycket upphör?

Vi bestämmer själva över våra ägodelar. Vi, var och en, har rätt att köpa, ta emot och ärva egendom. Ingen får godtyckligt ta våra saker ifrån oss. Det gäller dig, mig och alla andra, förstås. Eller hur?

A..



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar