Dagens springtur var fin, men myggig...

Ja, det var myggigt, men fint på skogs-springar-rundan idag. Det fina och sköna övervägde, förstås. Jag inser att jag skulle ju behöva pressa mig med lite fart eller backar nu. Och med lite längre sträckor.

Man får ju passa sig så man inte blir klådd av dottern i höst på Tjejmilen eller Sthlms Halvmara. Dotter Sofie blir nog giftig där. Jag har förstått det av hennes peppande löparrapporter. Jag borde ta det på allvar redan nu. Förstås. Jag borde alltså höja tempot. Nu, inte sen. Ja, sen också, men inte vänta till sen.

Det är ju ruskigt roligt när ungarna peppas igång och börjar springa. Och det är naturligtvis också roligt när de blir duktigare, mer ihärdiga och fångas av tävlingsdjävulen en aning. Frågan är om jag skall tillåta mig att bli omsprungen. Det borde jag ju inte göra, eller hur? I varje fall inte utan aktiv kamp.

A..