Sabbatstid

Västra muren - i sabbatstid.

I morse kl 0600 tog vi en promenad runt muren. Rundan är ca 4 km. Det är vackert att se omgivningarna, det fantastiskt kuperade landskapet. Här är vackert, riktigt vackert. Men, här finns också så mycket sorg. Det gör ont, att det är som det är. Det finns många som resignerar, men det finns också många som strävar efter en förändring. De som kämpar, vecka efter vecka, för att visa sin ståndpunkt och uppmana till rättning. Där finns Women in Black, t ex. De möts varje vecka, varje fredag, för en timmes stillsam demonstration. De är svartklädda. Tysta. De längtar efter ockupationen slut. Uppmanar tyst men ihärdigt i denna riktning. Ihärdigheten känns fin, viktig.

Sabbaten är en festlig familjehögtid. Var sjunde dag firar judarna sabbat. Den inleds på fredag kväll och varar tills skymningen faller på lördagskvällen. När vi vandrar genom staden bubblar den av glädje. En lång rad män, i sina sabbatskläder, går i riktning mot den västra muren. Ja, några kvinnor också, men mest män. De är finklädda. Många bär de fantastiska hattarna, stora och runda. Den ena mäktigare än den andra. De små lockarna hänger längs tinningarna. Små miniupplagor av de vuxna syns i kvällningen. Vad månne bliva av dessa barn? Leker de och klättrar i träd, som våra ungar eller vad har dessa för sig, tro?

Det är mest män nere vid den västra muren, ja, vi ser några kvinnor där också men det är mest män på plats. Kvinnorna står för sig och männen för sig. Några står framme vid muren, några dansar och sjunger. Det märks verkligen att det är en glädjens tid. Det finns gott om soldater som vaktar området. För att komma in fick vi passera en metallkontroll och ryggsäcken genomsöktes. Kameraförbud råder. Säkerheten är rigorös. Några av soldaterna är med och dansar och sjunger nere vid muren. Deras grova vapen svänger runt benen. Det ser märkligt ut, det ser farligt ut.

Ja, vi ser att detta är en fest. De dansar och sjunger. Kvinnorna står för sig, skymda bakom en skärm eller ett plank, avskiljda från männen. Det är härligt att se deras glädje. Jag blir glad av deras glädje. Jag blir också glad (eller road) av de fantastiska hattarna, men förundrad, eller kanske förskräckt  över vad de innebär. Religion är ibland rätt märklig, tänker jag. Viktig för många, liksom för mig, men ändå rätt märklig.

Vi tittar förundrat på en stund, innan vi går tillbaka till vårt hotell. Vi möter finklädda människor, män och familjer. De är glada. När vi kommer ut ur gränderna ser vi några poliser/militärer som springer. Strax senare hör vi sirener och ser de blinkande ljusen. Något har hänt, vi vet inte vad. En oro sprider sig. Någon hittar information om en knivattack i Jerusalem. Var det det som hände? Åh, så jag vill att de kan får fred här. Fred och demokrati. Demokrati, drägliga liv och mänskliga rättigheter, för alla.

Det är mörkt ute. Butikerna är ännu öppna. Klockan är ca 1830. Jag går ner i gränderna för att handla, ser att de börjar stänga sina små butiker. En efter en packar ihop, fast det borde vara en finfin shoppingkväll för affärsinnehavarna, palestinierna. Kunderna kommer inte längre till butikerna, turisterna vågar inte för konflikten. Strax efter kl 1900 är allt stängt. De trånga gränderna är alldeles tomma. Det är plötsligt mörkt, ensamt och stängt. Det är obehagligt. Obehagligt och outsägligt tragiskt. Denna gamla och fantastiska stad borde kunna bubbla av färgstark kommers långt in på kvällen. Det är så synd att det inte sker.

A..
(Jerusalem fredag 4/3 2016)

Sabbatsklädda män och kvinnor - männen i sina fantastiska hattar.

Tomma gränder. Stängda butiker. Här borde vara full kommers i denna
vackra och särskilda stad - som ju Jerusalem är.

Länkar; 
SO-rummet
Västra muren