Vi och dem.

Jag tänker att det är svårt, det här med vi och dem. Jag tänker att generaliseringar är svåra, för att vi alltid är olika som personer. En militär är alltid olik en annan, både till utseende som till sätt. En sjuksköterska också. Liksom en statsminister eller president. Och du och jag. Vi har våra egna tankar och förhåller oss till dem så olika. Vi agerar också väldigt olika på dem. Ibland känns det som om vi, svenskar och tänkta att vara så lika, är från helt olika planeter. Vi tänker så olika, är så olika.

Jag intresserar mig för (alltför) många saker, som t ex människor, rättvisa och för mänskliga rättigheter. Jag intresserar mig för vatten. Funderar och begrundar. Människan bredvid mig har helt olika intresseområden, en helt annan känsla för rätt och fel liksom helt andra livsförutsättningar. För någon finns inga pengar in på kontot alls, och för andra bara rasslar miljonerna in i en löpande strid ström. Vi har det verkligen olika, kanske för att vi är så olika och därför också drabbas olika av livets lotter. Vi lyckas olika, hanterar oss själva olika.

Allt detta olika, gör generaliseringarna så svåra. Ja, ur något perspektiv är vi ju också väldigt lika. Vi vill ha någon form av trygghet. Vi vill bli sedda. Vi behöver mat, tak över huvudet, hälsa, vatten för renlighet och dryck. Och sjukvård. Men, behoven i allt detta är ändå väldigt olika. Ditt och mitt behov är olika, precis som din och min verklighet ser helt olika ut.

Jag tänker att det är alldeles förundrande att det är så, så många variationer. Jag tänker också att det gör det alldeles omöjligt att vara och leva tillsammans, trots att det ändå visar sig vara ganska möjligt. Åtminstone ibland, och åtminstone på vissa platser. Jag tänker också att det är - måste vara - alldeles fasansfullt att tvingas vara på de platser där det inte är möjligt, där oenighet och krig råder, där våldet eskalerar och människor går sönder.

Det här med vi och dem, känns bara så väldigt konstigt.

A..